JesperJee

Sitter på altanen här i Spanien. Klockan är strax efter 22 och snart tre veckor har gått sedan jag lämnade Sverige för att komma bort lite, samla mig, kanske finna något nytt som saknats.

 

Har precis sett klart Notting Hill som är en av filmerna som lämnats kvar här. Det är ganska intressant hur man förändras genom livet utan att inse det. Av någon anledning kommer jag på mig själv att le och även beröras djupt av det jag ser. För ett antal år sedan, som när jag såg filmen första gången, kände jag ingenting. 

Minns hur jag då och då funderat över de känslor som dyker upp allt oftare. Hur äkta vänskap och respekt mellan människor kan slå an något inuti mig. Och nu så även kärlek.

 

Jag har alltid sett mig själv som en romantisk och känslig person men sanningen är den att jag haft svårt att uppleva det som hör till. Så jag har mest krusat ytan utan att få någon känning av djupet. Och det har plågat mig. Plågat är inte rätt ord egentligen, jag har varit tom, livet har känts smaklöst och trist. Precis som mina matvanor är säkra kort har mina upplevelser av livet rört sig konstant i bekväma territorier. Och så har det varit så länge jag kan minnas och det har tett sig grått.

 

Som liten drömde jag om kärleken. Såg framför mig hur mina ögon tårades då jag såg ansiktet av mina drömmars kvinna. Hur hennes leende kunde få mig att falla samman då all min kontroll släppte i full tillit, då alla mina sinnen enades i en enda upplevelse av kärleken till Henne.

Och jag slet med den drömmen. Led med varenda brustet löfte och menlöst förhållande som avslutades.

 

 

Det är sant som man säger att man oftast inte vill släppa tryggheten, även om sanningen  är en tillvaro som inte alls är lycklig och trygg. Man är säker på vad som skall komma och håller sig kvar i en ofullföljd verklighet istället för att försöka nå drömmen. Jag är så trött på det.

 

 

I Notting Hill möter en man som jobbar i en misslyckad bokhandel den största filmstjärnan i världen men det är utanför allt detta som kärleken spirar. Som hon säger i filmen: ”Kom ihåg, jag är också bara en flicka som står framför en pojke och ber honom älska henne.”

 

Kan det vara så? Är det inte så det SKALL vara? Skall inte kärlek uppstå TROTS människors bakgrund, misstag, förtid, yrke, härkomst och materiella tillgångar?

 

Det finns problematik med all typ av partnerskap. Speciellt idag. När saker skall delas. Istället för känslor 

Så mycket spelar in numera. Egon vägrar släppa efter, dåtid skall vägas inför framtid, vad kan ske? Hur kommer det som skett påverka OSS senare? Är det värt det? Kommer vi att misslyckas? Har jag tid med det? Orkar jag ?

När det borde vara enkelt. Så så enkelt.

 

Jag älskar dig. Jag vet att du älskar mig. Du håller inte alltid med mig men du respekterar min åsikt. Det påverkar inte dig när dina vänner rynkar på näsan åt min kläd eller musiksmak. Du älskar inte mina kläder. Du älskar mig.

Något med oss funkar. Vi mår bra tillsammans. Du ser i mina ögon att jag aldrig kommer göra dig illa, att jag alltid kommer finnas där för dig, som du behöver mig.

Dina vänner frågar vad jag gör. Du svarar att jag är mellan jobb. De pratar om sina. Du ser att dina väninnor blir obekväma och vill prata om annat. Du bryr dig inte. Du älskar inte det jag gör. Du älskar den jag är.

 

Jag vill inte förändra dig. Jag vet att du har varit med om saker innan jag kom som påverkar dig i ditt dagliga liv, som färgar allt du tänker och gör. Som gör att du till en början känner saker som inte är du, oro, misstro och även ilska. Men jag vet att det inte har med mig att göra. För vi har våran sanning. Vi är båda ärliga med varandra och är man sann kan det inte misstolkas om man verkligen lyssnar. Och det som gör att vi funkar att är vi vet detta...och vi släpper allt det andra. 

 

Du vet att jag varit igenom saker. Om jag enbart skall binda mig vid det jag ”lärt” mig skulle jag leva ensam för evigt. Men med dig, mellan oss, finns inte det filter vi använt oss av så länge. Som färgar allt vi ser med det som har varit.

Det är enkelt.

 

 

Att tro att en gest måste vara dyr för att betyda mer är ett fel i vårat samhälle idag.

Alla säger att de vet detta men så få agerar utefter den vetskapen.

 

Att bli uppvaktad blir svårare när man BESTÄMT hur det skall vara att bli uppvaktad, hur det skall göras och vad som spelar roll för en själv. För ingen annan kan läsa ens tankar. Inget VET vad du vill ha. Och då blir det svårt att göra rätt. Och vad som än värre är, du missar det som verkligen betyder något.

Att ha någon som ger dig en present vilken onsdag som helst för att han eller hon tänkte på dig är att bry sig på en djup nivå. Men oftast glöms detta bort snabbare än en missad födelsedag.

Om blommor inte är din grej medan att bli bjuden på ett glas vin är det. Då kommer inga blommor i världen att få dig känna dig betydelsefull och uppvaktad. Men fundera över om din bild av hur saker SKALL vara betyder att de stämmer. Varför missar du poängen med gesten och varför väljer du besvikelsen istället för att glädjas åt att någon försökt göra dig glad.

-”Skall vi åka till Spanien? Jag hade valt ett annat resmål!”

 

Jag fick höra detta av en flickvän när jag bokat en resa åt oss för att få komma iväg en stund innan vi skulle skiljas åt för en tid.

Det är många känslor som går igenom en när man får höra sådant som svar på en gåva.

 

Men det är som med blommor vs vin. Inget spelar roll om inte du ser gesten för vad det är. Ett sätt att visa uppskattning. Det är tråkigt och man inser snabbt att det kommer bli mer problem i framtiden då dessa ”blinda fläckar” existerar. Och tyvärr verkar det bli alltmer vanligt.

 

Det är så tröttsamt att vara tvungen att kämpa hela tiden när man möter en annan människa. Speciellt då båda kämpar. Det är inte så det skall vara. Men det verkar vara vanligare nu än någonsin. Som om det finns en hinderbana man skall igenom för att kunna välja den med bäst tid . Ett eldprov som skall klaras av innan man visar sin rätta färger.

Det skall vara ett visst beteende. Inte för enkelt. Lite svårt. Inte uppenbart. Inte förutsägbart. Inte för säkert. Du skall kunna visas upp och passa in enligt ramarna. Men där personligheten har varit det viktigaste, ser det nu ut som det får ta baksätet för en förmåga att passa in.

 

Skall man behöva imponera på någon för att förtjäna kärlek? Och då menar jag lyfta tungt, kasta långt eller springa fortast? Kan inte något så enkelt som att alltid finnas där då du behöver det vara nog?

Viktigt att komma ihåg. Den som blir vacker och perfekt för dig är den du älskar, inte tvärtom. Så att leta efter någon som alla tycker är perfekt och hoppas på att bli förälskad fungerar sällan. 

Jag har försökt leva enkelt men det har visat sig vara svårare. Jag har gått på skönhet och prestation. Njutit av uppmärksamheten min nya flickvän fått av mina kompisar och familj. 

Det har utåt sett alltid varit bra.

Men bakom stängda dörrar har det varit problem, osäkerhet, bråk, galenskap, droger,, utseendefixering, arrogans, depression, listan kan göras lång. Men jag har då valt att bita ihop för den lilla bekräftelse samhället gett. Och känt mitt inre snöras ihop som att krossas av trycket under havet.

När det borde varit tvärtom. Vad alla andra ser eller tror sig se betyder inget om jag älskar dig. För då blir du den vackraste. Och älskar du mig så duger jag...

 

Det är synd att människor nu verkar så skadade, och att det än så länge inte finns nog med förståelse och god nog hjälp.

 

Men om jag vänder. Och försöker vara sann.

 Så kan jag inte vara ensam om det. 

Och då finner vi varann.