JesperJee

Nu har hon gjort det igen. Samma visa med en ny kille…Hur länge kan hon fortsätta såhär innan hon inser att det faktiskt är HENNE det är problem med??

Jag kan förstå att det är oerhört svårt att erkänna att man har problem man måste jobba med. Gud vet att jag själv har mina sidor som kräver en hel del arbete, skillnaden är att jag vet om och accepterar det. Man kan inte komma vidare och bli starkare om man inte först erkänner för sig själv att man är svag.

Försökte hjälpa henne under den tid vi hade. Precis som jag försökt med min mor under alla år. Men om en person är helt stängd och vägrar lyssna, oförmögen att TA IN så är det omöjligt. Det är som att se en berusad människa sätta sig bakom ratten och köra iväg. Det kommer aldrig att sluta bra och det VET man. Men vad kan man göra?

Som sagt, en ny kille…..IGEN!! Som är bitter förbannad och känner sig trampad på, förödmjukad, liten….Jag erkänner villigt att jag var bitter när de började träffas. ”Vad har han som jag inte har?”  ”Är han bättre än mig?” Men det visade sig inte spela någon roll. Samma historia utspelade sig igen….hon som tryckte ner, vägrade lyssna, givetvis visste bäst, var osäker på förhållandet och dumpade…..bara för att ångra sig när ensamheten kom krypande, återvända och spela upp samma scenario ytterligare en gång…och igen, och igen

Tycker egentligen synd om henne. Hon måste vara oerhört ensam. Rädd och samtidigt känna hur tiden springer iväg. Hoppas bara nån når fram till henne. Stoppar henne och tvingar henne se vad hon håller på med. För annars kommer hon aldrig bli lycklig.

Och jag? Jag är bara glad att jag inte längre bryr mig nog att försöka…