JesperJee

Jag har en tendens att ta saker i fel ordning och stirra mig blind. Sen kommer jag efter mycket lång tid fram till saker som andra inser mycket tidigare.

Ta bara en enkel sak som att rutiner faktiskt är en BRA sak och att sova för länge faktiskt bara gör en tröttare.

Jag tror jag skulle insett alla dessa saker tidigare, liksom smygits in i dem som för de flesta, om jag inte stoppat upp min utveckling genom att just stirra mig blind.

När mina problem med sången började fick jag panik och fokuserade all min tid åt att fixa min teknik igen. Vibrato, tonkvalitet och säkerhet. När det inte blev som jag ville drog jag mig bara djupare ner i bitterhet och frustration.

När jag skall lära mig koreografi nöter och nöter jag stegen, försöker få allt rätt, hitta balans….Fastnar på en särskild rörelse och hakar upp mig om det inte tycks gå.

Och tappar all lust och känsla för det jag gör!

När man sitter och tittar på sina kollegor som dag ut och dag in testar sig fram, övar och sliter så inser jag en sak. De PROVAR sig fram! De testar gränser, de leker, har kul med rörelserna och tonerna! Sen kanske inte rörelserna blir perfekta eller tonerna rena men det blir otroligt mycket mer intressant att se och höra på!

Jag har glömt bort det viktigaste! 

Tappade bort vad som verkligen gör skillnad. Det är inte de renaste tonerna eller linjerna, det är uttrycket! Det är vad man utstrålar och vad man känner för det man gör! Förr dansade jag flera dagar i veckan, övade steg hemma och testade mig ute på golvet bland folk. Hade kul men var långt ifrån någon dansare. 

Numera dansar jag aldrig privat….Jag sjunger inte heller längre bara på kul. Det är alltid prestige inblandat.

Hur kunde jag vara så blind? Det ena utesluter inte det andra. Men det viktigaste man kan lägga in i sin sång eller sin dans är INTE teknik! Det är uttryck….har man sen det är tekniken bara en hjälp!

"Jag har i så många år intalat mig att jag är snabb…..att jag rört mig oerhört långsamt"

Gör om , gör rätt