JesperJee

När man sitter i ett rum med flera människor som valt samma yrke som jag är det lätt att man gör jämförelser.

”sjunger han bättre?”

”går han högre?”                       

”dansar han bättre?”                            

”Kan de... mer?”

Svaret är….att jag inte skall jämföra mig! De andra har gått utbildningar och studerat länge länge….från grunden. Talang och hårt arbete! Det är så det bör göras…och de flesta går den vägen.

Men inte jag!  Och jag önskar jag gjort det!

Det är svårt att säga vad som är bäst och omöjligt att förutse hur livet kunde sett ut.

Jag var så självgod som ung sångare. Hade inte stött på några motgångar vad gällde sång. Det var lekandes lätt och roligt. Visst var jag inte nöjd men visste att jag när jag var redo skulle öva mig till de höjder jag trodde var ödesbestämt. 

Hybris och lathet hand i hand. 

Var så svältfödd på uppmärksamhet och komplimanger att jag njöt av allt jag kunde få med min röst.  Brydde mig inte om att förfina utan bara gick på minsta motstånd och slösade min talang.

Tänk Er en person som precis vunnit en miljon. Istället för att förvalta sina pengar väl och se dem växa till ekonomiskt oberoende, slösade mannen frisk för att ta igen de år han gått som fattig. Kastade bort dem…tills det plötsligt inte kom pengar ur hålet i väggen längre….

Och nu ångrar han sig.

Hade velat haft en utbildning. En grund. Ett tänk.

Å andra sidan har jag jobbat som artist i över 12 år och aldrig egentligen gått arbetslös. Men kunde jag haft bättre jobb? Skulle jag haft bättre jobb? Hade jag varit en bättre artist? 

En bättre människa?

Vet inte…

Men jag har fått min del av svårigheter! Har sett saker som barn, min brors cancer och min panikångest som tonåring, depression och sorg som vuxen. Ibland har det kännts alltför svårt att ta sig igenom. Ibland bränner en förtvivlan i mitt bröst som får mig vilja skrika rakt ut! 

Ibland är jag så fruktansvärt olycklig att jag vill gråta som ett barn…

Men är fortfarande kvar

Kanske hade inget kunnat varit annorlunda och kanske är den vägen nödvändig för mig.

För att växa och kanske bli till hjälp. 

Ett stöd…

För de vars liv också faller ihop men som likt mig inte då kunde förstå vad som blev viktigt nu.

Det är aldrig försent.

...ej heller för mig