JesperJee

Jag är ledsen. Jag blir ledsen när jag ser hur människor i min närhet tvingas kämpa. Kämpa hela tiden! Slås till marken och resa sig bara för att slås till ned igen. Det finns de som seglar genom livet, otacksamma. Varför skall de personer jag älskar vara tvungna att arbeta så hårt för minsta lilla?

Han har en oerhörd förmåga att tända hopp efter ett misslyckande, gång på gång, en otrolig kraft att leta nya vägar, att tro på bättre tider, ljusare dagar. Så det handlar inte om att dåliga tankar föder dåliga situationer. Han ser möjligheter, han tänker positivt, han drömmer och brinner för sina projekt. Jag har kallat honom naiv, dum, även till hans ansikte. Men sanningen är att jag beundrar honom. Så varför måste han drabbas av misslyckanden när andra kan ta lyckan för givet?

Jag blir så ledsen när jag ser hur lågan i hans ögon släcks. Även om bara  för en stund. När jag måste höra besvikelsen i hans röst när han säger ”Jaja, det gick inte som jag trodde men nu är jag en erfarenhet rikare!” Hör hur frustrerad han är, hur han vill göra allt för oss, sin familj. Hur han drömmer om en säkrad framtid. Det har han alltid gjort och vi har aldrig saknat något. Men jag vet att han vill mer…

Jag bara önskar att han slapp kämpa! Att hans drömmar och upphetsade glädje och barnlika nyfikenhet fick ge resultat någon gång! Han förtjänar det! Mer än någon jag känner…Istället är de som lyckas de personer som tar chansen att utnyttja honom. Utnyttja hans fantastiska förmåga att se något gott bakom varje hörn. Guld vid regnbågens slut Och sådana människor finns det många utav ….och de sover gott om natten.

Och jag hatar det!

Jag har jämfört mig själv med otaliga personer, sångare, artister, framgångsrika och lyckade, vackra och förmögna.

Men jag har bara sett upp till en enda människa! Och den personen har en okuvlig lust för livet och en aldrig sinande tro på att allt kommer bli bättre.

Jag önskar jag kunde vara som honom. Jag som lägger mig platt och kastar in handduken vid minsta tecken på svaghet eller problem. Jag som blivit bitter och inte ser handen framför ansiktet i allt mörker jag skapar. Men bitterhet och cynism känner han inte till. Bara hopp…Jag ser inte hans låga dagar, det är självklart att han har dem…men han tar sig alltid ur dem. Men hur länge orkar en man?

Jag önskar jag kunde få se honom lyckas. Få slappna av,  känna tillfredställelsen av att vinna. Seger!. Önskar jag kunde få uppleva den dagen han får flina i ansiktet på alla de som tvivlat på honom! Han skulle aldrig göra det öppet men jag vill unna honom upplevelsen. Och vet att den skulle smaka sött.

Jag önskar att jag kunde ge honom bara en bråkdel av allt han gett mig. För den tacksamhetsskuld jag står i är omätbar och evig. Men han skulle aldrig kännas vid den….

Universum har en kvot att fylla. Men verkar ibland ge till de rika och ta från de fattiga. Så skall det inte vara. En dag skall bägaren väga över åt rätt håll. En dag vet jag att han kommer få den lön han så väl förtjänat.

Det är mer än rätt

….det är rättvisa!

Pappa

- du kommer alltid att vara mitt mål att sikta mot-och jag kommer försöka-lika outröttligt som du-även om pilarna inte alltid når målet- kommer vi båda att lyckas -