En panikers dagbok
Kategori: Allmänt
Nu har jag snurrat till det igen…Känner hur jag tappar fotfästet alltmer på det sätt jag är så van vid vilket vill säga att jag alltmer framstår som en oseriös fånig person och inåt sett får mer och mer ångest. Förstår inte varför det skall blir så…
Visst, jag får bättre och bättre kontroll över dessa situationer och de kommer allmer sällan. Fast det är alltid lika jobbigt och steget tillbaka till den lätta verkligheten känns alltid lika stort. Tungt!
Det var länge sen jag stod och höll i pillerburken. Över ett år sen kanske till och med två…Har ännu inte behandlat mig själv och det känns bra. Troligtvis kommer jag inte behöva det heller. Kan aldrig riktigt sätta fingret på vad det är som startar detta. Julen, det nya året, arbetet, jag… Är det bara sömnbrist eller finns det något mer? Kanske är det så enkelt som en oro inför framtiden. Får jag nånsin veta?
Träningen går fortfarande riktigt bra. Även om det är tungt att gå till gymmet så tar jag mig ändå dit. Det hjälper mig att jag har den rutinen. Men det känns konstigt att den numera relativt bitiga killen i spegeln mår som han gör egentligen och att ingen kan se det. Att han kryper längs väggarna och undviker folks blickar. Orolig och ängslig som drar sig för att träffa folk och tänker för mycket. Det som folk kanske ser är en sammanbiten kille som verkar otrevlig och dryg istället. Svårt att säga…
Min påtagliga ”sex-humor” har också snart backfirat totalt då folk tar mig på allvar och antingen ser mig som en sexgalning eller en barnslig femtonåring (vilket basically är samma sak!) eller tror att jag är intresserad och söker kontakt. Något som sen leder till att jag drar mig undan ännu mer…
Att skämta om sex har alltid varit den enklaste formen av humor eftersom de flesta om inte alla kan relatera till det så därför är den lätt att tillgå. Men nu har jag kanske tagit det för långt . Människor missförstår…Kanske har det med min självbild att göra återigen…Jag tror att det är så uppenbart på skämt medans det tydligen inte ses så utifrån.
Tycker inte om den bild folk verkar få av mig….
Allt jag vill är ju egentligen att träffa någon, bli förälskad, kär och kanske till och med älska. Men jag drar mig för dessa situationer. För mycket har gått förlorat och så mycket smärta har gjort mig kall och cynisk, rädd….Jag vill bli accepterad och har för ofta fått höra att det jag har inte räcker. Det enda jag är säker på där är att de har fel! Men ibland känner jag att tiden rinner iväg…
Kanske är det också därför ångesten gör sig påmind nu. Återigen dags att rensa i systemet, komma tillbaka till verkligheten, MIN verklighet! Jag var ju på ett väldigt positivt plan för inte alls längesen. Men gamla demoner gör sig påminda igen. Ord som sårat tidigare, ord som väckt tankar. Situationer som uppstått… Ord som jag lärde mig ignorera efter många om och men….men som man ibland frågar sig själv ”tänk om de har rätt?”
Jag vill tro att det är ok att vara annorlunda eller bara kanske inte som andra. Någonstans VET jag att det är så. Det handlar väl bara om att vara nöjd med den man blivit och inte ifrågasätta så mycket. Men går det att vara självsäker och samtidigt realist? Kanske….
Jaja, svackor e svackor, efter regn kommer solsken. Alla har sina problem och där man själv sitter kan man gång på gång se vänner , bekanta och gamla ex rusa huvudstupa in i bergväggar som bara på sikt kommer att skada dem utan att man kan göra något för att hjälpa. Men de provar och lär förhoppningsvis av sina misstag,, så småningom. Jag borde själv kasta mig ut….egentligen är det väl det jag gör. Fast ångest syns inte….och ibland tror jag jag önskar att den gjorde det så folk kunde lära känna mig. Veta varför jag agerar som jag gör eller säger det jag säger… Inga fler missförstånd.
Efter regn kommer solsken. Är inte uträknad. Ses på beachen…
