JesperJee

När jag läste Samtal med Gud (Neale Donald Walsh ) första gången så tyckte jag det var en fantastisk bok! Den talade till mig och fick mig att fundera. Andra gången jag läste den likaså. Men det var inte förrän jag läste den för en tredje gång som något hände inom mig och poletten föll ner.

Med detta menar jag inte att jag blev religiös eller  pånyttfödd eller något sådant….mer som att jag fick en uppenbarelse.

Jag skall försöka att inte använda mig av de traditionella ordvalen här eftersom  jag alltid varit motståndare till så mycket inom den kristna världen, religion över lag skulle man kunna säga. Men egentligen handlar detta om MIG nu och då spelar andras åsikter och tolkningar föga roll. Så låt mig fortsätta…

Jag tror mig ha förstått nu. Kanske har jag tidigare pekat finger åt fel håll och häcklat fel människor just för att jag faktiskt INTE förstått….kanske har DE inte förstått och jag haft rätt i det jag tyckt om dem.  Men det jag menar är svårt att förklara.

Denna text är inte menad att handla om religion, mer om självförverkligandet, men det är svårt att inte blanda in det på ett hörn. Egentligen handlar boken på många sätt om, att finna gud är att finna sigsjälv. Att välja livet och det individuella varandet. Att VARA skaparen och SKAPA sitt eget liv!

De jag alltid haft svårt för, är de som tror att de lägger sina öden i Guds händer och då menar en utomstående kraft. 

De som tror att Gud är en härskare som dömmer och styr oss, straffar och benådar. Favoriserar och kräver total lydnad. Och sen med  denna tro i bakhuvudet dömmer andra människor!  Att vi är syndare från födseln och måste råda bot mot detta under hela vår livstid för att få den yttersta domen vid döden. Detta är en fiktiv Gud skapad av andra, en berättelse för och av människor. Säkerligen med en god grundavsikt, men feltolkad.

Min vän MickeP fick mig att tänka i en ny bana som bara stärker min tro på vad som stod i boken. I boken står det att vi innerst inne redan VET allt vi behöver veta men väljer att glömma bort det, omedvetet eller inte. Att vi ibland väljer att inte göra det vi vet är bäst och således blir besvikna på oss själva. Detta kommer i så oerhört många former och storlekar. Ett exempel kan vara att ligga kvar extra länge i sängen efter klockan har ringt och missa ett möte med en vän.

Det var detta MickeP sa till mig ; DET är straffet vi får av att inte lyda ”Gud” dvs en själv. Missnöjet!  

Detta kan gnaga i en och att  vara missnöjd kan leda till att man känner sig misslyckad, och på så sätt skapa ett helvete!

Han uttryckte det inte exakt så och jag vet att vår tro skiljer sig en aning men det var så jag tolkade det. Man kan sen välja att se det som att man straffar sig själv eller att allt detta kommer annanstans ifrån.  JAG tror att allt hör samman!

Det finns så oerhört många olika typer av tro,  även inom samma religion,  så jag kan stanna här.  Men det jag ”förstod” när jag läste boken är att all tro är individuell och att det är tron på oss själva som väger tyngst.  Att VI är skaparen och skapar dagligen våra liv och vår värld!  Men många människor, inklusive mig själv, har valt att glömma bort detta och irrar efter andras planer i hopp om frälsning. Och låter några få styra över de många.

 Men blir man då någonsin sig själv? Och blir man någonsin nöjd?

Jag har skrivit det flera gånger förr i denna blogg. Om hur jag som barn ville vara en hjälte, en superstjärna, en flickidol. Hur jag drömde mig bort till en värld där jag var störst bäst och vackrast.  Beundrad.  Hur jag hela mitt liv har försökt passa in efter först vad jag trodde andra ville ha, sen raka motsatsen, för att ”vara speciell”.

Jag intalade mig själv att jag var en ”artist” och en konstnär. Ett original…

Provade bägge dessa vägar och båda var lika förvirrande och  konstlade. Jag tror jag förstår nu och även om detta inte innebär att jag går från en oklarhet till en klarhet direkt, så kommer jag sakteliga dras mot den person jag vill vara.

För vi vet alltid vilka vi är! Alltid!  Det svåra är att våga acceptera och stå för det!

Problemet för mig har varit att jag har försökt passa in efter vad jag trott andra har velat ha, och kännt mig utanför. 

Jag har aldrig druckit för att jag inte velat men kännt mig utanför bland festande folk. Då skapade jag en person som kunde vara vild och galen nykter. För att passa in.

Jag blev aldrig den killen som kunde dra med sig tjejer hem och ha one- nightstands. Trodde länge det berodde på att jag inte kunde, pga utseende och utstrålning etc, men har insett att det berodde på att jag egentligen inte ville.

Innan jag fattade detta blev jag istället en person som pratade öppet och rått om sex, via sms och internet , fick mina ”ragg” därigenom istället. En bekräftelse som aldrig tog som den skulle och som bara gjorde mig ännu mer ihålig.Fick mig att känna mig..unken.

Tror jag gjorde så för att känna mig som en ”kille” i ordets traditionella stereotypa mening.. Eftersom jag redan saknade alkoholen och sportintresset fick jag bli extra sexuell istället…trodde det skulle väga upp.

 ”När jag säger trodde menar jag inte att jag tänkte tanken, allt skedde undermedveten såklart.”

Jag insåg idag efter att ha varit väldigt stilla och efter en hel del funderande och trevliga konversationer med nya vänskaper, att jag VET vem jag är!  Och vem jag inte längre vill vara!

Jag vill inte vara alla till lags , inte tävla om folks uppmärksamhet och gunst, inte förställa mig för att vara ett samtalsämne bland folk. Inte anstränga mig för att verka speciell eller exotisk, intressant eller  orginell.

Vill leva som den jag är oberoende av vad andra tycker passar in i deras liv och ordning. Inte sträva efter att ha mest vänner jag knappt känner, ej heller att ha ”rätt” vänner.

Vill nöja mig men några få riktigt goda där inga spel krävs för att co-existera!

Jag har mött flera nya bekantskaper i det sista som verkligen känns rätt. 

Och jag har förstått att tid inte gör en vän till en nära vän, ej heller ett förflutet.

En nära vän kan vara en person du just mött men som du kan vara helt trygg med och som tar dig för den du är och ger av sig själv.

Inte en person som funnits i ditt liv i flera år men av fel anledningar..

En person som kräver att du skall finnas där för att du alltid gjort det.

En vän kräver inte…

Känner mig hoppfull!!  

Likt ett barn innan julafton kan jag inte sova på grund utav alla förväntningar på framtiden! Jag skapar den själv det vet jag nu… och  har verktygen och viljan! 

Det kommer bli magiskt! Jag kommer att bli …för första gången!

.äntligen!

PS- Ordet GUD betyder i vissa kulturer "JAG ÄR"  Således är vi alla "JAG" också gudar och skapar våran egen värld och är alltid med oss. JAG är den största kraften av allt och JAG ÄR skapar dig! Välj noggrant de ord som följer därefter!