JesperJee

 ”; -Inte så konstigt att ingen vill vara tillsammans med dig så barnslig som du är!”

Orden kastades på mig sommaren för två år sen. Platsen var i vardagsrummet hemma hos min mor och rösten var hennes. Anledningen: Att jag, en 32 årig man, satt och tittade på The Simpsons.

Jag skall vara helt ärlig nu! 

Jag ÄLSKAR att kolla på tecknat! Family Guy, Simpsons, Disney och Pixars filmer! Det är snyggt gjort, det är smart och framför allt….

Det är roligt!!         

Det finns och kommer troligtvis alltid att finnas vissa som VET vad det innebär att ”vara vuxen” och som kan peka på dessa fel i ens sätt att leva och…leka. Men vad är det som avgör vad som är rätt och fel, barnsligt eller vuxet? Och när gränsen går för vad som är ok att göra?

När måste man börja blanda in olika skäl till varför man gör olika saker?

-Jag är animatör så jag tittar på tecknat för att….”

-Jag är komiker så jag tittar på humor för att…..”

-Jag är konstnär så jag samlar på leksaker för att…”

När börjar man försvara folk som håller på med ”barnsliga” saker med att ; de tjänar pengar på det. De är inte barnsliga, de är professionella!  De står på scen så de klär ut sig och gör sig löjliga för att det är deras jobb. 

Sen tar de på sig läsglasögonen och tittar på A-aktuellt precis som alla andra ...vuxna!

Får man inte ha roligt av att jobba utan bara jobba för att kunna ha roligt? 

Det var iallafall så jag försvarade mig den gången min mor attackerade mig i tvsoffan. Att jag som står på scenen och vill roa folk, samlar inspiration till nytt material genom att kolla tecknat. Plus att jag alltid själv har tecknat och inspireras utav det andra ritat.

För det vore ju hemskt om jag bara tyckte om tecknat utan annan vinning än ren glädje!?

Vid MIN ålder!?!

Jag skall vara helt ärlig nu!

 Jag ÄLSKAR att klättra! Träd, hus, klippor! Inte för att det är en sport, bra träning,  utan för att det är roligt!!

Men jag gör det inte längre….

Vid 34 års ålder måste man ha ett annat syfte med det man gör,  för att man är vuxen. Klättring måste vara en sport. Att hoppa måste vara träning. Att leka bara bra om man har barn.

Så varje gång jag ser en byggnad med ett stabilt stuprör eller ett högt träd med tjocka grenar går jag numera bara förbi…med en dröm om att få kasta mig upp…sitta högt däruppe och se ut över allt och alla. Men går vidare….utan att röja en min. Ingen får se barnet i den man jag blivit.

Varför är det såhär? För vissa? Vad är det som dikterar vad som gör en vuxen. Vad bestämmer NÄR man är vuxen? Och vad är det som säger att det ena är bättre än det andra?

När jag var liten spelade jag fotboll som de andra barnen. Jag var aldrig bra men det hörde till gymnastiken och rasterna. Man lekte med bollen och hade kravlöst kul.

Precis som de tecknade serierna på go´morron tv! 

När blev det plöstligt inte ok för mig att se det tecknade medans det är helt ok för andra vuxna att spela fotboll och dessutom få hutlöst betalt för det??

RÄTT?                         FEL? 

Att skratta högt bland andra vuxna man inte känner på T-banan är inte bra.

Men att skälla högt på en expedit över en trasig vara är helt ok??

Igår när jag stod och väntade vid ett gatukök var det en kvinna i 45-50 års åldern före mig som väntade på sin hamburgare. 

Medans vi stod där kom det ytterligare en man för att beställa. Han kan ha varit i 60 års åldern och verkade vara en stamkund då ägaren av gatuköket redan kunde anta vad han skulle ha och visade sig ha rätt. 

Kvinnan log och sade:

”- Same procedure as last year…eller?” 

Mannen verkade inte ha hört utan vände sig mot henne och sa:

 ” –Va?”

Nu blev kvinnan snabbt nervös.

”- Eh,  jag sa bara same procedure as last…du vet ..som i …programmet..?”

Mannen: ”-Aha…”

Kvinnan: ”-Äsch jag försökte bara…vara rolig… det funkade inte…ursäkta.” 

Påtagligt stressad nu.

Mannen: ”-Hrm…jaha…jo…eh…jo det funkar!

Vid detta laget var kvinnans mat färdig och hon tog snabbt sin påse och skyndade iväg.

Hon hade bara hunnit ett par meter när mannen vände sig lite åt hennes håll , såg henne gå innan han åter vände om och svagt mumlade ner i marken:

”- Jo…det funkar….”

Jag stod tyst och bara betraktade detta. Varför är det så att vi människor måste gå efter en oskriven regelbok som talar om för oss hur vuxet beteende bör se ut?

Varför kan vi inte bara släppa loss och vara i stunden precis de vi är och vill vara? Glada, fria och intressanta individer med alla de olikheter som gör oss så totalt unika.

 Våga ha roligt åt det som roar oss. Våga visa vad som oroar oss….och våga prata med de som tilltalar oss…

Och varför låter vi andra bestämma vad som skall vara rätt och fel och hur vi borde känna och skämmas? Se på barn! De skrattar rakt ut när de har roligt! Skratt skall inte stängas in , precis som vilken annan känsla som helst inte skall hållas tillbaka . De är där för att släppas lösa!

Att vara vuxen behöver inte betyda tråkig.

Att vara vuxen betyder att man har ansvar

INTE att man inte får leka och njuta av leken.

Jag skall vara helt ärlig nu!  

Ibland  är jag ute och går och vet att jag har en person bakom mig . Då kan det hända att jag, när jag rundar ett hörn  , småspringer ett tag innan personen bakom rundat samma bara för att sedan sakta in igen. 

Målet är att skapa illusionen av att jag rört mig onaturligt långt och få personen bakom att tänka:

”"Shit! Hur lyckade han förflytta sig så fort? Vad hände egentligen?? Magi???””

Kanske reflekterar han/hon inte alls över detta…men kanske…bara kanske…

hehe ….vore  roligt

"Barnasinnet förgyller och har inget med huruvida man är vuxen eller ej att göra"

Tror vi gör oss en stor tjänst i att komma ihåg detta.