JesperJee

Hon var där idag igen. Hon är där ofta. Hennes jobb kräver det. Jag hade kunnat välja andra platser, inte så mycket på grund av läget så mycket som av att det finns andra ställen som är större och bättre. Men jag återkommer alltid dit….och blir alltid besviken när hon inte står där.

Alltid med ett leende står hon där. Blond, blåögd och sommar fräsch.  Ett härligt skratt och en positiv glad utstrålning. En sådan person man vill vara med, mår bra av…

Försöker ta kontakt. Pratar då det finns luckor, försöker vara charmig, intressant. Men flackar med blicken, vågar inte riktigt…Tänker mig att jag kanske ser mindre intresserad ut då. Vill inte verka för angelägen men vill ändå väcka intresset. Men hur?

Hur skulle Niklas gjort ? Jocke, Jakob eller Dennis?? Hur skulle de ha hanterat denna situation som jag befinner mig i? De verkar alltid lyckas. Frågat om telefonnummer?  Fika? Middag? Jag kan kanske så småningom sträcka mig till att fråga om efternamn och söka på Facebook….Jisses….vad händer med världen?  

Och vad händer med mig??

Vad är det värsta som kan hända? Varför skall det vara så svårt? Hur kommer det sig att så många människor tar kontakt dagligen med människor de får en ingivelse att prata med, men att jag på något vis inte fixar det. Vad är jag rädd för? 

Att få ett nej? 

Bli talad om bakom min rygg som den där tragiska killen som trodde han hade en chans? Och egentligen…vad skulle det spela för roll om det var så?

Antar att jag hoppas hon skall ta första steget. Hoppas som jag så ofta gör. Men vill jag verkligen vara den killen? Vill jag inte hellre vara killen som tar för sig? Så är det ju….ambitionen är att så småningom våga chansa. Tro på migsjälv.

Tills vidare går jag dit….och hoppas att hon står där.