Bitterbloggen
Kategori: Allmänt
Jag har inte "my act together"! Många av dessa människor som super ner sig, festar loss och beter sig idiotiskt har en plan med livet. De har fasta jobb. Arbetsmoral. Är drivna och får saker att hända.De unnar sig lite verklighetsflykt och vem kan klandra dem? Själv sitter jag och bara slarvar bort mitt liv. Har inga planer och ibland, inte ens nåt hopp. Är bara bitter och grinig. Känner mig gammal och misslyckad. Dum och...trött.
Undrar hur många nykterister det finns bland alla uteliggare i Sverige. Är förmodligen inte bara folk med drogproblem som hamnar på gatan. Säkerligen är det flera som förlorat jobben och haft svårt att få nya, räkningar som hopat sig etc. Sen har de hamnat där...på gatan. Kanske var de precis som jag. Folk med drömmar och tankar men ingen självbevarelsedrift. Intelligenta men lata. Borde jag vara orolig?
Jag är inte den person jag vill vara. Vill vara positiv och glad. Omtyckt och efterfrågad. Istället är jag bitter och negativ och anses bland flera vara "svår att arbeta med". Folk blir less mig och drar sig för att höra av sig...Inte kul. Det enda som får mig att tänka att det kanske inte riktigt stämmer är att jag funderar mycket över det. En riktig skitstövel tänker väl inte på sig själv som en skitstövel. Eller?
Men jag är ingen grupp människa. Har aldrig varit. Ingen i min familj är det. Skillnaden är att jag i större delen av mitt liv försökt passa in. Försökt anpassa mig samtidigt som jag försökt vara orginell och speciell. Det funkar inte och kanske är det därför jag är bitter. Borde bara försöka skita i vad andra tycker. Och inte ägna energi åt att klaga över folks vanor när de själva bara är som de är.
Min bror är egentligen den person jag ser upp till mest. Han har gått igenom så otroligt mycket, betydligt mer än någon människa behöver gå igenom under en hel livstid. Livet har inte varit rättvist och han har alla ursäkter att vara bitter och förbannad. Men det är han inte...
Min bror har aldrig försökt passa in. Många skulle säga att han inte gör det heller. Han ÄR ett orginal. Så otroligt stolt och imponerad över hur han alltid varit den han är. På gott och ont. Önskar jag hade samma mod och anda som honom. Går sin väg och gör sitt, på sitt eget sätt. Beundrar honom för det.
I en perfekt värld hade jag egentligen bara velat sitta på en bergstopp och meditera hela dagarna. Andas frisk luft, leva av skog och mark. Njuta av livet..på ett existensminimum. Bara ha så jag klarar mig och vara nöjd.
Men jag vill ha kläder, en familj, resa, pengar....och jag vet inte vem jag är. Känns som jag är för gammal för att ta reda på det nu...har jag tid?? Går allt detta att kombinera?
Måste studera min bror. Han lever som han lär. Jag lär....men lever inte.
Får bli ändring.
