JesperJee

Det är många beteenden som vi människor lagt oss till med som det inte finns en riktigt bra förklaring på. Hur vi funkar bland folk, oskrivna regler om hur man uppträder på en buss eller bland äldre, barn eller vänner. På jobbet är vi på ett sätt, i affären på ett annat. Allra mest uppenbart blir det i relationer som involverar sex och kärlek.

The Game dvs Spelet

Att vi inte säger exakt vad vi tänker på när vi möter en ny intressant människa av motsatt kön är förståeligt. Man litar inte på en människas avsikter och att direkt får höra att man är intressant eller attraktiv kan verka misstänkt och överdrivet framåt. 

Personen framstår som oärlig när denne säger rakt ut vad den egentligen vill och tänker!?

Istället skall man, tex på krogen, verka obrydd och ägna mer tid åt den tilltänktas vän eller väninna för att framstå som en fin person. Gärna vara lite dryg och inte ge för många komplimanger. Inte höra av sig direkt dagen efter även om man vill. Allt för att den andra inte skall veta HUR intresserad man är.

Allt detta känns väldigt bakvänt för mig. Men tydligen är det så det funkar...

Men varför funkar vi då så?

Att vilja ha det man inte kan få är en vanlig företeelse som de flesta stöter på. Är någon slags tävlinginstinkt i kombination med överlevnadsmekanism för egot. Man känner sig otillräcklig och dum när en person ratar en och vill vinna över denne någon på sin sida.

Och en person som VILL vara med en till varje pris är inte lika spännande och tas för givet. Men det är konstigt alla dessa omvägar vi går för att väcka intresse eller verka intressanta. De spel vi gör med andras känslor för att väcka känslor. Jakten som blivit viktigare än bytet.

Och har det blivit så att vi nu är beroende av dessa spel??

Oftast stannar man längre kvar hos en person som behandlar en illa än man kanske skulle  hos en person som man har det bra med men som kanske har enklare ”vardagssidor” man inte gillar. Varför?

För att en person som behandlar en illa skapar ett behov i en.

En människa som behandlar en illa sex dagar i veckan och som plötsligt vänder och överöser en med kärlek och ömhet den sjunde dagen har gjort en så svältfödd att den lilla uppskattning man får känns oerhört stort och nästan överväldigande. Och man tror omedvetet att dessa känslor är så stora för att kärleken är stor och ens partner är den rätte.

Medans den som behandlar en bra men som kanske inte städar så ofta eller missar tider framstår som en sämre partner. För att man tar denne för givet och kan fokusera på småsaker istället som sväller upp till osannolika proportioner.

Men VET att det egentligen inte skall funka så. De känslor man känner när man far illa är inte äkta. Det är inte kärlek. Det är det sårade egots kamp för överlevnad! Man vill bli accepterad och man vill förändra omständigheterna runt en och den man är med.
Men eftersom förhållandet bygger på ett spel och en maktkamp så skulle det heller aldrig funka om man KUNNAT ändrat dessa omständigheter.

När man vill ha det man inte kan få, är det för att man inte kan få det. Får du det du inte fick förut, skulle det inte längre vara lika intressant.

Varför är det såhär?

När slutade vi kunna vara raka och ärliga mot varandra? Vi tror nog att vi är det men är alla rörande överens om att vi spelar spelet. För att MAN inte kan bete sig som man vill.

Men folk tänker inte längre. De är rädda för att bli ensamma och oaccepterade! De bara rullar på. I fåran alla tror de måste följa! Och samma misstag begås om och om igen. Och det blir svårare och svårare.

Det blir ett beroende. Som alla beroenden är det osunt och inte bra för en och som alla beroende VET vi att det inte är bra.

Men man är fast i det.

Det krävs mycket för att bryta sig loss och gå emot strömmen. Kanske är det omöjligt att våga där majoriteten är för rädda. För du riskerar att bli ensam och ansedd som konstig. Trots att du gör det de flesta själv velat. Men att ta ansvar för andra är omöjligt.

Så gör det du själv behöver för att bli nöjd.

Att ha en relation behöver inte vara svårt. Man känner tidigt kemin mellan sig själv och en annan. Problemen börjar egentligen när man startar spelet. För de naturliga förutsättningarna ändras. Små förändringar av ens personlighet skapar ett förändrat gensvar…till sist är det två grundpersoner som bara gillar personen som den andre utger sig för att vara. Och det håller istortsett aldrig. För man orkar tillslut inte ljuga försigsjälv och sin partner.

Precis som med parfym eller mobilsignaler.

Vi attraheras av feromoner hos en annan människa. Det är naturen. Men vi människor har framställt parfymer som döljer vår sanna doft och attraherar andra parter än de som naturen skulle valt.

Fåglar hör och härmar  i vissa fall de mobilsignaler vi människor skapat. Deras lockljud förändras och de kan inte längre nå en partner.

I vår strävan efter lycka och framgång jobbar vi i mångt och mycket MOT naturen och försvårar för oss själva.

Vi måste lyssna på oss själva och våra känslor och undvika dessa spel och oskrivna regler som skapats till absolut ingen nytta. Gå genom livet som de individer vi är och inte bli den vi tror alla andra vill ha. Inte skapa intriger eller bekräftelsebehov hos andra för att själva bli bekräftade.

Om du testar att släppa spelet för en dag märker du snabbt att världen ser annorlunda ut. Vissa människor öppnar sig för dig och vissa människor drar sig undan. De människorna behöver du inte. Men de som stannar kvar kan visa sig mer värdefulla än du märkt från början.

Det är svårt. Men nödvändigt.

Och du kommer att märka skillnaden!