JesperJee

Det är intressant när man ligger i många timmar och funderar över vem man är och vem man vill bli. I mitt fall har jag ofta om inte alltid undrat, drömt och ibland även trott att jag skulle bli något speciellt, något stort. Vet inte varför det blev så. Kanske är jag påverkad av alla de böcker och filmer jag flydde in i när jag hade det svårt. Inte enbart medans jag läste dem…

Vet inte hur andra människor skulle reagerat på min uppväxt och mina erfarenheter. Vissa kanske skulle tagit sig igenom dem sämre, vissa kanske kommit längre. Frågan för mig är hur jag kunde gjort annorlunda?

Jag har ju ett projekt som jag drömmer om att avsluta ( även påbörja för den delen! ). Att skriva en bok om mänskligt invant beteende.  Det är intressant att iaktta och studera hur folk beter sig och reagerar på olika situationer, hur de tänker och handlar, utan att egentligen veta varför. Alla de oskrivna regler som slaviskt följs och, trots att de kanske ifrågasätts ibland, för det mesta åtlyds. Utan att någon egentligen vet varför…

Men jag undrar ibland om jag är rätt person att skriva en sådan bok?

Jag har verkligen inte alla svaren. Jag lever inte ett harmoniskt och tillfredställande liv. Sanningen är att jag avundas de människor som har en väg att gå, hur utstakad och vältrampad sedan innan den än må vara. Jag som i tysthet dömmer ut dessa människor som trista, förutsägbara. Avskriver dem som blodfattiga och bleka, utan passion eller drömmar. Men gör jag detta bara för att verkar speciell? För att kunna höja mig över det liv jag själv lever?

I skolan var jag bra på vissa ämnen och de tog jag för givet. De ämnen jag var dålig i ansträngde jag mig mer på att tänka ut välformulerade anledningar till att inte ta del i lektionerna när jag borde ägnat tid åt att plugga. Så på ett sätt sålde jag bilden av den intelligente men svåra man som på något sätt ändå vann respekt hos lärarna. Kanske även högre betyg än jag förtjänat.

Det är samma sak nu. Jag har åsikter om andra människors sätt att leva. Jag dömmer ut artister, även människor jag känner. Jag pratar vitt och brett om hur sorgliga vissa människor är som arbetar med det de gör eller de relationer de lever i. När jag i själva verket önskar jag vore mer som dem…

Jag tror jag stoppat upp mig själv i alla dessa år. Jag har försökt vara annorlunda. Kommer inte längre egentligen ihåg varför jag gjort alla val som jag gjort. Visst jag VET varför jag inte ville börja dricka när jag var yngre, men inte varför jag inte provat på äldre dar. Jag VET varför jag inte tog körkort som artonåring, men inte varför jag fortfarande inte tagit det.

När panikångesten kom påverkade de en massa aspekter i mitt liv, sången och relationer. Problemet är att jag fortfarande skyller på det. Visst har jag i mångt och mycket fortfarande en stor skräck för att det skall hindra mig igen. Men har jag någonsin kämpat för att ta mig ur det? Jag har inte tagit mer sånglektioner, ivartfall inte helhjärtat. Bara kastat in handduken och pratat om den begåvade tonåring jag var, fått det att verka tragiskt. Gjort en roman om något som i bästafall varit en uppsats på ett A4 ark. Varför? För att jag inte vågade kämpa av rädsla för att misslyckas? Som i skolan? Att istället för att öva och öva bara peka bakåt med en historia som engagerar folk. Den stackars pojken som förlorade allt…?

Jag är trött på att vara bitter! Trött på att inte vara på samma plan som de andra. Jag intalade mig tidigt att jag låg före de flesta så till den grad att de sprang om mig utan att jag märkte det. Och har hållit fast vid alla egenheter jag odlat fram istället för att utveckla mina egenskaper.

Det finns vägar att gå som individer kan gå tillsammans. Bara man vet varför man gör det! Jag förstår vikten av följa i fotspår och lära av andra, inte bara av misstagen som görs. Det är tryggt och lugnt. Faran är när man gör avkall på sig själv vilket blir väldigt enkelt att göra. Dock är inte alla människor lika känsliga för det.

Men det är dags att bli vuxen nu Jee! Vissa saker hör till vare sig jag vill eller ej, och jag måste ta de nödvändiga stegen. För jag orkar snart inte längre ursäkta mig själv med olika medel. ”Jag är fisk”  ”Jag är artist”  ”Jag är konstnär, estet”  ”Jag är en fri själ”

För även om alla dessa saker må vara sanna, är det inget jag skall dölja mig bakom. Jag borde snarare växa med dem.

Vissa skinn måste jag ömsa nu….de är torra , spruckna och inte det minsta attraktiva.

Jag har vuxit mig för stor och det är inte längre bekvämt och jag är inte nöjd. Trött på rädsla för allt jag kanske inte kommer bli. Bättre att leva och vara nöjd med den person jag faktiskt är. För jag är en sjuhelvets bra kille bakom alla neuroser och fördomar!

Så, kanske skriver jag boken om invanda mänskliga beteenden till slut. För jag vet allt om dem själv….