JesperJee

Louise Ljungstedt sov oroligt. Liksom så många gånger förr invaderades hennes drömmar av något stort och skrämmande, något mystisk och oförklarligt. Hennes händer svepte i stora cirklar längs lakanet och knöts då och då hårt kring tyget. Hennes fötter ryckte under täcket, fjättrade vid sängen av vadderade spännen som trots skyddet skavde mot anklarna.

Hon slet och drog i bojorna som hon vore ingripen i en hednisk och våldsam krigsdans.

Natten blev lång, mycket lång.

Morgon.

Solljuset bröts mot persiennen och kastade bleka strimmor över sjukhussängen.

Nattens svett hade klistrat lakanet mot hennes lår och hon kände sig smutsig. Louise satte sig upp på armbågarna och grimaserade när smärtan i hennes spända muskler gjorde sig påmind. Musklerna i hals och armar värkte från gårdagens kamp.

Som alltid efter en natt som denna kände hon sin besvikelse som en bojsten mot bröstet. Mardrömmarna var trots allt en av anledningarna till hennes vistelse här, det var tydligt att hon ännu var en lång väg från ett tillfrisknande.

Att dra djupa andetag var en chansning, så mycket hade hon lärt sig, men försökte ändå. Inget tycktes gå hennes väg och hon suckade och lade sig på sidan tillbaka ner mot kuddarna.

Med blicken fästad vid vattenglaset på sängbordet låg hon en lång stund, så inne i sig själv att hon inte ens blinkade när ögonen tårades och började rinna. Glaset var fyllt till bredden och stod någon decimeter från hennes ansikte. Det kunde lika gärna ha varit placerat på vilken annan plats i rummet somhelst för hon märkte det inte. Blicken var fästad men bilden på hennes näthinna var en annan. Hon drömde igen.

Hon befann sig i himlen, det var vad det såg ut som. Ett enormt vidsträckt landskap sträckte sig så långt man kunde se och jättelika moln befann sog så nära att de tycktes vila på den snötäckta marken. Snö- så var det! Hon hade inte varit medveten om kylan tidigare och betraktade sin andedräkt som flöt ut framför henne.

Allt var lugnt och stilla.

Hon sprang. Det ven omkring henne. Pilvassa snöflingor slog in i hennes ansikte med en svidande smärta. Luften var fylld av ett ohyggligt dånande. Stegen var tunga i den djupa snön och hon kände instinktivt en lust att bara sjunka ner i den och somna. Fast någonting sade henne att gjorde hon det så skulle hon dö. Dånet pulserade i takt med hennes steg. Dån-puls Dån-puls och bildade en symfoni ihop med hennes dunkande hjärtslag och bultande tinningar. Oljudet växte sig starkare och hon hörde sig själv kvida som en skrämd kattunge. Dån-puls Dån-puls

Skrik. Det fanns andra omkring henne nu. Människor. Hon kände sig lättad men insåg snart att de var i samma tillstånd som henne, skräckslagna. Alla rörde sig i samma riktning, bort från oljudet.

Det var lönlöst. Snön virvlade allt häftigare runt dem och det var svårt att urskilja några detaljer. Allt var bara vitt, oväsen och skräck. Någon skrek något åt henne men hon kunde inte höra vad. Hon insåg att hon grät men brydde sig inte. Bröstet värkte av den häftiga reträtten och hon visste att hon inte skulle orka mycket längre...

Ljus. Överallt. Det dånade fortfarande men snön var borta. Ett starkt ljus gjorde det svårt att se, som om himlen öppnat sig och solen ramlat ner. En brännande smärta hade spridit sig som eld i hennes plågade lungor och ljuset gjorde ont i ögonen. Hon kunde höra ljud som tydde på att det fanna andra människor i närheten men det gick inte att vara säker. Viskningar, gråt och skräckfyllda uttrop. Det var omöjligt att avgöra vart hon befann sig.

Ljuset var så starkt att det tycktes pulsera innanför ögonlocken på henne, som om det befann sig inuti henne.

Hon kände hjälplöst hur hon vinglade till och föll, beredd att slå i någonting hårt, men det gjorde hon inte. Istället var det som att falla i varmt vatten. Sakta sjönk hon mot marken som om luften varit varm bomull och blev inte medveten om att hon legat där en stund förrän hon plötsligt insåg att oljudet tystnat. Tystnaden var kanske om något ännu mer skrämmande och hon kände sig mer ensam än någonsin.

Tystnaden var total tills ett väsande till höger om henne fick henne att rycka till. Hon vred på huvudet och såg en svart oval ta form i ljuset och någonting uppenbarade sig däri. Skräcken och ensamheten sjönk undan för ett starkt behov av behörighet och Louise sträckte sig mot skepnaden. Hon närmade sig samtidigt som ljusskenet avtog en aning och hon fick en snabb bild av hur hennes sällskap såg ut - och hon skrek

Jenny Stenling tittade upp från sina papper, kastade en blick på klockan och suckade.

Så snart, så tidigt.

Hon reste sig sakta och slätade till den vita uniformen med handen. Varför just jag?

Den unga sköterskan behövde inte titta i journalen för att räkna ut vilket rum ljudet kommit ifrån. 312, "lysmaskens" rum.

Namnet på kvinnan hade uppkommit före jennys tid och innan hon anmält sig för natttjänstgöring. Hon hade tidigare aldrig fattat poängen med skämtet, nu visste hon. Medans hon vandrade längs korridoren visslade hon "Maria" ur West Side story. Detta enbart för att bryta den otrygga stämmning hon kände när det enda som hördes var hennes egna ekande steg mellan de kala väggarna. De fick henne alltid att känna sig förföljd. Så även nu

När hon svängde runt hörnet i korridoren upptäckte hon genast mannen som satt i en stol mittemot dörren.

Det var "tvåan" ikväll.

"Tvåan" var en av de tre vakter som avlöste varandra utanför rum 312. En, liksom de två andra, stor och kylig man med bred bringa och ett bistert utseende. Det enda tecknet på att mannen verkligen var vid liv var en stel nickning när hon närmat sig dörren. I övrigt satt han bara orörlig med blicken fixerad framför sig. Som en robot, tänkte hon när hon trevade i fickan efter nycklarna. En iskall och okänslig stålkonstruktion vars enda syfte var att stoppa och förinta alla som försökte ta sig förbi den här dörren. Hon undrade vad kvinnan i rum 312 dolt för hemlighet som gjort tvingat henne att utsättas för en sådan bevakning.

Medans hon låste upp kunde hon känna vaktens misstänksamma blickar svepa längs hennes kropp. Han letade efter eventuella föremål som kanske dolts i hennes redan så åtsittande dräkt. Inget sexuellt, bara rutin.

Dörren gled upp och skriken ökade i styrka. Kvinnan i sängen kastade sig runt som om hon genomfarits av elektriska stötar och skrek hjärtskärande.

"De kommer! Ljuset! De kommer!"

Jenny lade en beskyddande arm över den uppjagade kvinnans bröst. Hennes nattlinne var vått av svett. Jenny talade mjukt till henne.

"Så ja Lilli. Lugn nu, det är bra nu..."

Kvinnan grep tag i hennes utsträckta arm och försökte kravla sig upp till sittande. Hon betedde som ett skrämt barn som sökt skydd i en mors famn.

"Ljuset!" Skrek hon. De tar mig! De tar....så starkt!" Hon kisade till som om hon stirrat rakt in i solen och föll utmattad tillbaka ner i sängen.

"De tar mig!"

Jenny fortsatte att tala lugnt och så småningom verkade kvinnans oro dämpas. hennes ögon var slutna och hon skakade. Jenny strök tillbaka det fuktiga håret från kvinnans panna och skulle precis luta sig tillbaka när kvinnan fattade hennes handled. Deras blickar möttes.

"De kommer! De är ljuset! Vi kommer alla att dö!" Hennes insjunkna ögon borrade sig in i Jennys. Det fanns någonting i Lillis röst som fick Jenny att rysa till. Hon ökade kvinnas dropp och reste sig och lämnade rummet.   Bakom sig hörde hon kvinnan jämra sig med hes röst.

"Vi kommer alla att dö.De är ljuset!"