JesperJee

Två

2

Kiepanjaure, Torne lappmark

Gubben Harala hade bott ensam i den lilla trästugan vid sydänden av sjön i tio års tid. Stugan var väderbiten. Den gamla rödfärgen hade flagat av eftersom och väggarna var spräckliga som huvudet på en vattenödla. Enda elektriciteten som fanns kom från en gammal generator i uthuset och det enda rinnande vattnet ur en handdriven pump vid slasken. Lampan vid ytterdörren gav ifrån sig ett fladdrande sken som fick skuggorna som avtecknade sig i snön att verka levande.

Veijko Harala var sextiotre men hade åldrats tidigt. Den bitande vinden och det hårda klimatet hade gett honom ett härjat utseende. Huden som spände mot de höga kindknotorna var garvat av sol och vind och liknade mer läder än hud. Ett tovigt skägg prydde hakan, mer som skydd mot kylan än som prydnad. Det vita håret var långt och bakåtstruket i en hård knut. Han såg ut som en ”golddigger” ur någon typisk western-roman.

Sitt åldrade yttre till trots var hans fysiska kondition en tjugofemårings. Hans egna teori var att det berodde på att han levde nära naturen.

Torsdagkväll den tjugoandra februari satt han framför brasan i den trivsamma korgstolen och läppjade på en kall öl som han under veckan inhandlat under sin regelbundna tur till samhället.Det var tjugotre kilometer till Vuoskojaure och det var precis lagom.

Eldens knäppande och fräsande i kaminen var sövande men tanken på brevet som låg på köksbordet höll honom vaken. Den stora världen därute hade gjort sig påmind och  rubbat hans dagordning. Så här dags brukade han fylla på pannan med färsk ved inför natten och stapla nya travar invid spisen. Nu kändes allt detta långt borta.

Han gned sina torra knogar och lät blicken söka sig in i den falnande glöden på ett förkolnat trästycke. Han försökte minnas.

Det var inte ofta han fick post och man fick räkna med en viss fördröjning när man bodde så enskilt som detta. Posten levererades till närmsta ”stora” ort med flyg och därefter upp på fjället med skoter elle r bandvagn. Ofta var det bara korta meddelanden om utförsäljningar och marknader som hölls nere i byn. Annars bara snörapporten. Detta var dock annorlunda

Brevet hade varit adresserat till honom via brosonen nere i kiruna.Poststämpeln antydde att det tagit fjorton dagar för brevet att nå fram och bläcket på kuvertet hade runnit en smula. Det var märkt Umeå Polismyndighet.

Han reste sig och golvplankorna knarrade plågat under honom.Det tog en stund innan han beslutat sig för vad hans nästa drag skulle bli. Beskedet hade kommit som ett hårt slag i magen och det smärtade fortfarande. Han lämnade rummet.

I köket var allt sig likt. En tunn men tydlig kaffedoft hängde i luften och det svartvita kaklet ovanför diskhon var rispat av tidens tand. Han såg tydligt märket efter kaffekoppen som krossats mot den gula skåpdörren. Ett minne från en svunnen tid.Ett ärr som hans yngre bror tillfogat köket under en allt för okontrollerad fylla. Han mindes sin bror.

Olav Harala hade fyllt ett stort tomrum under sin tid i stugan. Han hade alltid haft en flaska nära till hands men var aldrig heller långt ifrån ett gott humör även som nykter. Han hade ärvt sin brors väderbitna ansikte men var längre och senigare byggd. De var så lika att de kunde passera som tvillingar om inte Olav alltid skyndat att påpeka att det skilde elva år emellan dem.Så onödigt enligt Veijko men Olav hade alltid känt en barnslig förtjusning i att vara ”lillebror” och pikat Veijko långt upp i åldrarna. Men så var han ju också den pratglade som älskade umgänge och tillbringade mer tid ute på fjället med sina elever än hemma i stugan. Detta hade dock aldrig varit ett problem för Veijko som föedrog att lyssna. De kunde sitta i timmar under de allra kallaste dagarna och samtala om det mesta. Allt detta hade förändrats mot slutet.

Olav hade sedan mitten av sextiotalet ägnat sin tid och sina kunskaper åt att guida turister runt på fjället. Det hade varit en bra sysselsättning då han kunnat kombinera sin lust för umgänge med sin kärlek till naturen och samtidigt belönas med en blygsam summa pengar. Han hade givetvis gjort det gratis men tackade inte nej när det bjöds.

Vintern 1974 hade varit ovanligt kall och eftersom förfrågan efter guider hade varit liten hade Olav stannat hemma mestadels av tiden. Den intensiva tid de tillbringat tillsammans hade både varit skön samt gett upphov till en rastlöshet hos Olav som nästan gått honom på nerverna. När så dagen den tolfte januari kom och en grupp på elva personer tagit kontakt med bröderna var inte Olav sen att tacka ja. Den turen förändrade honom för alltid.

De hade gett sig av planenligt klockan tolv prick den femtonde och hade beräknats återvända tidigt nästa vecka. Så blev det inte. Efter tjugoen dagar hittades sällskapet en bra bit bortanför det schemalagda målet. De hade varit nerkylda och uttorkade vid återkomsten till lägret. Olav hade aldrig kunnat svara på vad som hade hänt och eftersom allt snart varit tillbaka som vanligt igen hade Veijko lagt band på sin nyfikenhet och bara funderat i tystnad.

Nu skulle han aldrig få veta.

Han satte sig ner vid köksbordet. Det gula kuvertet tycktes hånle åt honom där det låg upplyst av det svaga månsken som silades in genom gardinerna. Han greppade papperet och läste återigen upp meddelandet.

Umeå Landstings polismyndighet.                                                     960108-

Det är vår sorgliga plikt att meddela att Olav Matti Harala, patientdata 4406208804

Avlidit igår på Norrlands regionssjukhus i Umeå. Hr Harala avled som följd av en långvarig sjukdom. Begravning skall äga rum i Sävar kyrka den elfte januari.

Kondoleanser

Sten Lindholm

Överläkare på Umeå Lasarett

Skriften var kall och opersonlig och de kliniskt rena bokstäverna hade skrivits ut av en dator. Detta gjorde det ännu svårare att fatta allvaret bakom orden.

Olav var död.

En kort tid efter det att  Olav och de andra återfunnits hade han verkat disträ och haft svårt att samla tankarna. Visst hade han samma gamla skämtlynne kvar fast drev då och då in i glömska och verkade befinna sig någon annanstans. Detta var inte likt honom. Han befann sig också till större delen inomhus och detta var också oroande. På natte hade han kunnat vakna utan att kunna somna om och Veijko fann honom ofta sittandes vid köksbordet tidigt på morgonen. Ögonen hade varit glansiga och man kunde se på hans missfärgade tänder att han druckit kaffe och på sumpen i hon att det varit mycket. Solen hade sällan gått upp.

Kort efter det att sömnlösheten uppstått insjuknade Olav kraftigt och  fick föras till Kiruna med helikopter. Orsaken tycktes vara undernäring och utmattning. Detta hade inte visat sig speciellt tydligt då bröderna alltid haft skilda mattider och det faktum att det var så hade fått Veijko att numera vänta in sin bror till middagen. Han dök allt för sällan upp.

Efter detta gled han längre och längre in i ett katatoniskt tillstånd och Veijko förstod att han var tvungen att låta brodern flytta till ett säkrare hem. Han sattes i kö på ett sjukhem i Umeå och bosatte sig där kort därefter. Detta hade verkat fungera bra tills en av sköterskorna funnit Olav i badkaret med blödande handleder. Efter detta förflyttades han till psyket på Umeå Sjukhus.

Allt hade gått så snabbt.

Veijko särade på fingrarna och lät brevet glida ner på bordet. Slut- så snabbt. Han hade aldrig hunnit vänja sog vid tanken på en sjuk, undernärd bror. Bilden av den friske, starka och levnadsglade Olav var alldeles för påträngande för att glömmas bort. Slutet hade kommit som en chock trots att brodern legat inne i ett par månader. Vad hade hänt?

Förde med vänsterhanden den virkade gardinen åtsidan och blickade ut genom den rimfrostbeklädda fönsterrutan. Natten hade lagt sig och mörkret tätnat utanför stugan.

Veijko kände sig olustig till mods när han sträckte sig ut i mörkret och lät ögonen vänja sig. Utanför var det alldeles stilla. Det var bara vinden som fortfarande hade en röst och gled som en smekning längsmed väggarna. Veijko lutande sig framåt och stirrade ännu intensivare ut i natten för att söka svar. Han s andedräkt lämnade en fuktig hinna på glaset.

Vad fanns det därute egentligen?