JesperJee

Kapitel Tre

3

Benidorm, Spanien

Klockan var strax efter fem på morgonen. Stranden var öde och larmet från den vanligtvis trafikerade promenaden hade dött ut. De enda fordon som rörde sig uppe på vägen var de små gatusoparna som febrilt jobbade för att få asfalten ren inför morgonens rodnan.

Solen hade börjat stiga men doldes ännu av bergen som höjde sig i slutet av stranden. Ca I, 5 km kvar tills han skulle vända om. Sex kilometer fick räcka.

Att jogga var något Jakob gjorde flera gånger i veckan dock inte vid denna tid. Men natten hade varit orolig och han hade inte kunnat skingra tankarna. Kanske skulle den fuktiga morgonluften göra honom gott och den impulsiva joggingturen trötta ut honom.

Det var februari men den spanska vintern gjorde det ändå möjligt för honom att ge sig ut i enbart t-shirt och shorts. Visst det var lite kallt men inte alls överdrivet. Det kalla vattnet som sköljde över hans bara fötter kände han knappt även om den fuktiga sanden mellan tårna då och då sände ilningar längs ryggraden och han kunde känna håren på armarna resa sig.

Jakobs tankar rusade i en snabbare takt än honom själv. I vanliga fall hade en tur till svärföräldrarnas hus på spanska fastlandet bara varit en välkommen paus från den kalla vardagen hemma. Men tyvärr inte denna gång. Först hade samtalen bara kommit till mobilen. Korta tysta hot som en lovande frilansjournalist var van vid. Efter att ha stängt sitt abbonnemang flera gånger hade samtalen upphört. Men bara efter någon vecka hade det ringt hemma. Hans äldsta dotter hade svarat och det hade börjat kännas väldigt obehagligt. Polisen hade inte kunna spåra samtalet och avvisat hans idoga böner med att det förmodligen var pojkstreck. Båda hans barn var i nedre tonåren och det var  inte ovanligt. Men en dag låg det en lapp på hans dotters täcke när hon vaknade.

”Är du rädd om din pappa?”

Hotet togs på största allvar och både Jakob och familjen förflyttades. Något hade sagt honom, kanske var det hans misstänksamhet som skribent som talat till honom  när han beslöt att lämna familjen för en tid och gå under jorden. Ingen kontakt, varken mail eller mobil. Saknaden var svår men nöden hade ingen lag.

Svetten hade börjat tränga fram och svalkade hans panna ytterligare i den kalla nattluften. Det värkte lite i hals och lungor av de tunga andetagen han drog och han hostade då och då till för att rensa strupen. Konditionen hade aldrig varit sämre än nu. Han nickade till Javier när han passerade. Denna tjugo nånting yngling som alltid befann sig tidigt ute för att få en bra plats vid strandpromenaden. Hans sandskulpturer var välkända bland de som bodde här och ett populärt fotoobjekt för turisterna. Hur mycket tid han lade ner i motsvarighet till de ringa pengar han tjänade hade Jakob inte en aning om. Kunde det ens gå runt? Han avundades Javiers passion för konst och hans förmåga att lägga ner sin själ utan tanke på profit. Minns hur han själv hade startat. Fotograferat och framkallat, bara ett intresse. Inga planer på annat än nästa bild. Ingen prestige bara lust och känsla. Det var länge sen nu. Han undrade om priset han  ännu inte fått betala kanske redan var för högt.

Javier log mot honom och skrattade till.

” Loco!!”

Den traditionella hälsningen dem emellan. Inga fler ord hade någonsin yttrats och ingen av dem sörjde detta.

Jacob passerade två höga travar med solsängar som i slutet av varje dag prydligt staplades och spolades av . Lutade sig mot den vita plasten och beslöt att vila en liten stund. Flämtade i den kalla nattluften och lyssnade till sina väsande andetag. Jisses gamle man, vad hände med dig? Han blickade bakåt på sina fotsteg i sanden som redan höll på att fyllas igen av sand och vatten. Som en jävla anka, tänkte han. Skrattade till för sig själv. Stöttad mot den jämnhöga stapel av sängar grep han sin ankel och drog det bak mot skinkan. Hans stela lårmuskel stretade emot. Stretching hade efter 40 förlorat allt av sin charm.

Ovanför honom vid utkiksplatsen ett 30 tal meter framför honom kunde han se en man i skenet från gatlyset. Mannen hade en duvblå vindjacka och vita byxor. Han såg ut att blicka ut över havet med en kikare. Vred sakta på huvudet och Jacob anade att mannen förmodligen redan sett hans tappra försök till motion. Skratta du, vi skall alla den vägen vandra. Han svettades ymnigt nu och beslöt att fortsätta sin tur.

Tog tre kliv ner mot vattnet och begravde fötterna i sanden och lät vågorna skölja över dem. Friskt. Han lutade sig ner och kupade händerna under ytan för att skölja ansiktet. Det kalla vattnet fick blodet att rusa i huden och han kände hur det stramade till och blev genast klarvaken. Bara ett par meter framför honom såg han ett mörk föremål i sanden. Vid första tanken slog det honom att det kunde vara en trasslig hög med fiskenät. Det var inte ovanligt att badvakterna hittade sådant skräp morgonen efter en storm. Vågorna rörde upp skräp och tång från bottnen som fastnade i näten. Fiskarna gjorde sitt bästa men gav irriterat upp bara för att lämna de förstörda resterna på stranden. Någon annans problem.

Jacob rörde sig närmre och en iskall kår rann sköt plötsligt nedför hans rygg. En kropp!

”Senor?” Jakob rörde sig snabbt mot den mörka skepnaden i sanden. ”Senor?? Estas bien??”

Ingen rörelse. Snart framme nu kom han plötsligt att tänka på mannen i den blå vindjackan. Han såg upp mot gatlyktan. Mannen stod kvar.

”Hey Mr!! Call for help! We have a problem down here!! Call for help!”

Vinkade frenetisk med armen. Mannen reagerade inte. Han måste ha sett mig, tänkte Jacob men riktade sin uppmärksamhet mot kroppen i sanden.

Framme vid vad han nu såg var en man med ansiktet nedåt i sanden sjönk han ner på knä så sanden plogades upp runt dem. Lade en hand på axeln till den till synes medvetslösa mannen för att skaka liv i honom då mannen plötslig kastade sig runt.

”Sir! I am here to help you…please…” En armbåge träffade honom hårt i tinningen. Ett högt susande knastrande ljud exploderade i Jacobs huvud. För ett ögonblick var han blind och kunde inte få fram ett ljud. Vad händer? Var mannen hög på något och panikslagen? Jacob försökte resa sig upp på armbågarna där han låg i sanden. Omtöcknad och smärtan i huvudet var isande flammor av obarmhärtig eld som tycktes slicka insidan av hans skalle.

”Mr?...I….Han träffades av något i ryggen och luften pressades ur hans lungor. Mannen hade hamnat över honom. Jacob försökte dra efter andan men hans mun och näsborrar var hårt pressade mot sanden. Trängde in, fick honom att hosta…bara för att dra in mera sand… Mannen ovanför honom hade ett fast tag om hans hår nu och pressade hans ansikte hårt mot den fuktiga marken. En annan hand, nej ingen hand, ett knä i nacken på honom, i basen mellan bakhuvud och hals. Ett fruktansvärd tyngd som hotade krossa hans hals.

Jacob började få slut på luft. Skräcken tog överhanden och han försökte rulla från sida till sida för att kasta av sin angripare. Måste få luft! En våg slog över hans ansikte. När den rann tillbaka drogs sanden under huvudet tillbaka mot havet. En liten sänka under hans ansikte bildades.  Drog djupt efter andan men pressades återigen ner i marken.Hans näsa och mun fylldes av kallt saltvatten fyllt med sand och han kände ett fruktansvärt smärta i bröstet när blandningen rann ner i lungorna på honom.

Det började svartna för honom men han vägrade ge efter. Kämpade med allt han förmådde . Adrenalinet pumpade i honom som hos en galen tjur och han bad om de extra krafterna. Plötsligt drog mannen ovan hårt hans huvud bakåt och han kände hur något knäppte till bak i huvudet. Hostade och försökte svälja men något rörde sig inte som det skulle i halsen. Han kunde inte längre känna sina armar och ben. Hans kropp lydde honom inte. Jacob märkte hur mannen klev av honom. Kunde höra en svag melodisk signal som växte sig starkare och förstod att mannen tagit en mobil ur fickan. Kunde inte höra vad som sades men var nu mer i behov av luft än något annat. Ytterligare en våg sköljde över honom och det salta vattnet sved i hans öppna ögon. Han försökte lyfta på huvudet men inget hände. Tjock våt sand pressades in i hans näsborrar och mun och vattnet forsade in i luftstrupe och lungor….Världen krympte. Ett stort mörker. Jacob såg sin fru….sen inget mer….

Under gatlyktan ett par meter uppför backen ovanför sköt mannen i den blå vindjackan ihop sin mobil.Det kalla blå ljuset på displayen slocknade. Han svor tyst för sig själv innan han satte sig i bilen. Planen hade ändrats.