JesperJee

Hatar att mitt liv är som det är. Att drömmen sprack utan att jag släppt den. Varför gick jag inte vidare? Varför sörjde jag inte? Varför bet jag mig fast som en fästing tills pincetten vred huvudet av mig? Varför räddade jag inte det som kunnat räddats?

Nu sitter jag här. Jag har kastat bort ett helt liv. Kan inte deklarera, vill inte förstå. Kör inte bil, inte intresserad. Kan inte laga mat, har fobier. Är trettiofem och vet inte vem jag är, hur jag är eller vad jag vill göra eller bli. Jag har aktivt undvikit att lära mig väsentliga saker, aldrig varit intresserad…..trott att det löser sig. Och tiden gick…..Och nu är jag här.

Jag vet inte om jag orkar mer snart.  Att inte ha en aning, inga tankar i huvudet, inga idéer. Det är hemskt. Jag vet inte om jag orkar plugga till något jag aldrig egentligen velat bli. Och att börja från noll vid min ålder är tragiskt. Att jobba på butik är något en 25+are gör. Kan inte  förmå mig att  göra det….

Jag hatar att se alla de som ”lyckats”. Hatar att folk får jobb, kan skriva låtar, säljer skivor….Har alltid sett det som de är sämre än mig….

MEN DE GÖR NÅT!!!

Så vem är sämst??

Jag hade en gång en dröm. Jag var på samma nivå som de andra. Hur kunde det gå så snett? Varför just jag? Varför ville jag ta mitt liv redan som trettonåring och varför har den känslan förföljt mig sedan dess? Och gjort att jag inte brytt mig om något eftersom den utvägen alltid funnits? Hur kunde det bli såhär?

Kan jag starta om? Kan jag lyckas? Bli positiv? Bli lycklig?

Eller var det redan över för flera år sen och jag lever på respirator?

Pull the plug?

Hatar detta…..