JesperJee

Min farmor har gått bort, 93 år gammal. Med henne även min enda fasta trygga punkt jag varit lyckligt lottad att ha i mitt liv. Farmor, farfar och den gula villan har alltid funnits där. Farmor föddes där, pappa föddes där, jag bodde där under gymnasiet och min post gick dit när jag bodde utomlands. En fristad av lugn och ro och en plats där man alltid blev omhändetagen och fick vara barn igen

Det är konstigt att man vid 33 års ålder fortfarande behöver en fast trygg punkt. Kanske behöver vi alla det eller så är det från person till person. Vissa människor skapar snabbt sina egna trygga punkter. Kan vara familj, hem, eller bara i sig själv. En trygghet de bär med sig. Jag sliter med det där….och även om jag tyvärr tagit farmor och gula villan för givet genom åren, kanske irriterat mig på den ständiga omvårdnad och konstanta fikande…så har det varit min trygghet. Och jag kommer att sakna den oerhört.

Visste inte vad jag skulle vänta mig utav begravningen. När farfar dog 2000 befann jag mig utomlands och jobbade och hann aldrig hem. Det var både trist och en lättnad. Kände lite oro inför hur begravningen skulle påverka mig, hur den skulle påverka de omkring mig, min far speciellt. Därför kändes det enormt viktigt att vara med nu…

Och det var tugnt. Att se min pappa gråta. Min släkt. Att första gången på allvar förstå att jag aldrig kommer få träffa min farmor igen. Det var tufft att lämna kyrkan och kistan bakom mig….och det var jag som var ensam kvar, sist ut ur huset hon bott i. Det känns konstigt och det kommer aldrig attt bli sig likt igen. Men livet går vidare.

Häpnar idag över det oerhörda tålamod de hade med mig när jag bodde hos dem under gymnasiet. En obstinat tonåring med långt hår. Panikångesten som blommade ut de åren var inte heller något de förstod eller kunde hantera. Många bråk och hårda ord. Något farmor , som skötte talan i familjen, höll helt tyst om för min far. Hur jag hulkade på toaletten varje dag innan skolan, hur jag bara åt sockrad fil till frukost. Men hon ifrågasatte aldrig varför jag slutade äta på skolan och hon lagade alltid mat åt mig då när jag dök upp hemma på rasterna. En outtalad överenskommelse oss emellan. Vi har aldrig talat om det och jag har ej heller tackat henne för det. Jag hoppas hon visste, jag hoppas hon vet hur mycket det betydde då och nu.

Generationsklyftan var enorm oss emellan. Såklart. Kunde en gång med skräckblandad förtjusning iaktta hur farmor tittade ut genom vardagsrums fönstret och med lite stressad röst berättade att en ”pojke från Afrika” var på väg in på gården.Denna

”pojke ”var min vän Jonas. Född och uppvuxen i Skåne. Men farmor kunde aldrig riktigt greppa detta. Född 1915, då har stora förändringar ägt rum och det kan inte vara det lättaste att plötsligt kastas in i den nya generationen. Men hon klagade aldrig och ifrågasatte aldrig utan lät mig leva. Fantastiskt tycker jag.

Farmor och farfar levde tillsammans i över 60 år och slutade aldrig älska varandra. De uppfostrade min far som är av de mest fantastiska människor jag mött. Allting i våra liv har inte gått smidigt men jag är övertygad att arvet de lämnat i oss alla…kommer resultera i något bra och gott. Gener och judenäsor….som jag och min bror samt alla kusiner sluppit. Pappa blir den sista med ”hängnäsa” men så mycket mer har förts vidare och jag ser fram emot den dagen jag får sitta med mina barn och min fru och berätta om vilka fantastiska farföräldrar jag hade. Farmor och Farfar….Ni kommer aldrig förstå hur mycket ni betytt och hur tacksam jag är. Jag fick aldrig sagt det när ni levde men jag säger det nu i ett forum ni aldrig tagit del av….

Jag älskar Er

för alltid tacksam

ständigt ödmjuk

Ert barnbarn