"En religion är ett trossystem som grundar sig på föreställningar om en eller flera gudar, andar, transcendenta själar eller andra övernaturliga fenomen. Gudarna ses ofta som skapare och som oändligt höjda över det jordiska. Religion kan även röra sig om motsvarande föreställningar om en högsta andlig verklighet eller yttersta sanning, med eller utan gudar. Andetro, förfäderstro och övertygelsen om en magisk verklighet är också uttryck för religion. Religioner förutsätter ofta existensen av en själ som lever vidare närmare gud efter kroppens död"
Wikipedia
Detta är ett av de mest känsliga ämnen man kan skriva eller prata om. Tro är oerhört viktigt för oerhört många människor och det är lätt att trampa snett och förolämpa.
Jag skriver om detta för att det är ett av de ämnen jag finner mest intressant och det är inte eller har någonsin varit min avsikt att stöta mig med någon.
Det finns väldigt många olika saker som folk väljer att tro på. I stortsett varje kultur har man sin egen tro och som så mycket annat utvecklas den, byggs på och tolkas vidare utav personen som tar den till sig.
Det finns många likheter mellan religionerna och samtidigt stora stora skillnader men med en enda gemensam nämnare. Att den som tror på sitt anser sig ha rätt!
Många påstår att Kristendomen är densamma som den alltid varit för att det står i Bibeln och Bibeln är Guds ord. Men det HAR förändrats och vridits på extremt mycket de senaste 2000 åren. Inte av alla som kallar sig kristna men av många som kallar sig kristna. Så även om man tror på Jesus, så tvistas det om vem han var och hur han levde.
Vissa lever bokstavstroget och vissa i nutid. Vissa tar med sig religionen in i tiden och vissa låter religionen stoppa upp. Och varför? Troligtvis för att det ligger i människans natur att vilja förstå och förklara saker! Mening och syfte.
Jag kommer hålla mig främst kring kristendomen och Gud eftersom det är den religion jag i och med min härkomst kommit mest i kontakt med.
Vår Gud tolkas även där på flera olika sätt. Som en kraft, som ljuset, som en fader, en skapare. Vissa säger att det är en hämnlysten Gud. Den vanligast förekommande är att Han skickade sin son till jorden för att rädda oss från våra synder. Synder som vi inte kan undkomma på något annat sätt än genom Jesus.
Jag såg en dokumentär häromdagen där Gud skulle diskuteras utav två grupper bestående av ateister och kristna. Givetvis en väldigt partisk debatt där bägge sidor hade ”rätt” och inte kunde se något annat än sitt eget. Det drogs på munnen och himlades med ögonen.
Även om jag kan förstå poängen med att ruta in sig i ett exakt tankemönster så blir jag alltid besviken av sådana debatter.
När man redan från början vet att det inte kommer att leda till något.
Ateisterna menade på att beviset för att Gud INTE fanns låg i vetenskapen. Att universum hade en förklaring, evolutionsteorin etc. Och eftersom detta INTE nämns i Bibeln så var det beviset för att Bibeln var en bluff skriven av människan.
De Kristna däremot menade på att beviset för att Gud FANNS var att allting som existerar MÅSTE ha en skapare. Att det absolut INTE fanns några bevis för evolutionen (apa-neanderthal-människa etc) eftersom man aldrig sett en apa föda ett människobarn!
Jag förstår inte hur man måste se det på något av dessa sätten! Varför man överhuvudtaget måste fundera över det.
En av frågorna som ställdes till Ateisterna var: Men tänk om ni har fel? Vad händer då?
;Vi brinner i evig helvetes eld! Varför? Jo för att vi kände till Guds existens men valde bort den. Icke att förväxlas med de som pga geografi aldrig hör talas om den kristna tron och som bara döms utifrån sina handlingar (???)
Denna fråga ställdes sedan även till De Kristna : Tänk om ni har fel?
De svarade att det, om det inte fanns någon som dömde oss den yttersta dagen så skulle ju alla kunna göra precis vad som helst mot vemsomhelst, att det skulle bli kaos och att mänskligheten skulle utrota sig själva. Att detta var beviset för Gud!
Är det bara därför vi skall göra rätt mot varandra i livet? För att undvika helvetet efter döden?
Varför är tron så viktig?
Vi har alla någon gång känt oss ensamma. Första skoldagen när mina föräldrar lämnade av mig var fruktansvärd och jag saknade deras tröstande ord och trygga famn. Fortfarande än idag söker jag stöd men som vuxen skall man klara sig själv i mesta möjliga mån så man biter ihop. Men om det fanns någon som alltid lyssnade och förstod. Någon som alltid ställde upp och fanns där så skulle man ju välja den vägen. Och där spelar tron på en Gud och bön en stor roll. Förlåtelse….tröst
Men sen går det snett någonstans. Att ha någon att kunna vända sig till, vare sig det är en föräldrer, syskon, vän eller universum är nödvändigt. Att känna trygghet och ro hos någon, tillit och hopp är fruktansvärt viktigt.
Varför väljer då så många att tro på synd i det avseendet av vi är orena varelser, arvssynden som bara kan undkommas genom att ta emot Jesus som herre i våra liv? Varför väljer folk att frukta helvetet i den betydelsen, svavel, rök, eld och plåga? Varför vill vissa skrämma folk till Tro?
Svaret kommer ofta rakt framifrån: För att det står så i Bibeln!
Men kan det inte vara så, att detta är historier som folk som tolkat i olika skeden i historien, folk med olika agendan, folk som varit rädda, folk som försökt förstå, och sedan folk som velat utnyttja…?
Kan det inte vara så att det som står i Bibeln är dåtidens sätt att förklara saker som alla någonstans vet? Det är inte viktigt ifall det är en Gud som skapat jorden eller en Big Bang. Kanske är det samma sak ursprungligen. Bara olika sätt att förklara det…
Tror hela poängen är att läsa mellan raderna istället för de skrivna orden
Flera tusen år innan Jesus och dagens Bibel dyrkade man solen. The sun of God. Inte The son of God! Men kanske blev det en modernare variant? Det fanns tre stjärnor som den 24 december stod i linje med polstjärnan, följde polstjärnan. Dessa tre stjärnor kallades då för De Tre konungarna. Är det viktigt vad man tror om detta? Tre stjärnor eller tre fysiska Vise män?
Tro kan försätta berg
Detta vet man. Det mänskliga sinnet har en enorm kraft både att läka sig själv och göra kroppen redo att uträtta fantastiska storverk! Det man tror på fullt och fast kan göra en rofylld och lycklig och är poängen med att ha en Tro. Så varför går det då så ofta fel?
Varför väljer vi att tro på historierna? Bokstavligen? Är det inte vad de kan lära oss om oss själva som är det viktiga? Hur vi skall vara mot varandra? Att söka tröst när man känner sig svag är en styrka. Hur man än gör det. Att ta emot hjälp är beundransvärt och att inte kräva något i gengäld är gudomligt.
Spelar det någon roll om hjälpen kommer från Gud, Ljuset, Karma, eller Buddah?
Och varför måste vi hota andra med eviga fördömmelse om de blir lyckliga på sitt?
Vilka är VI att dömma ut andras väg till lycka?
Och varför väljer vi att tro att Gud gör det?
Vi är alla människor och vi är inte perfekta.Vi är av naturen nyfikna och av naturen skapade med lustar och behov. Måste vi se detta som synder vi skall straffas för om vi inte följer vissa lagar och regler? Kan det inte vara så att det helvete som beskrivs är den ångest vi känner när vi vet med oss att vi gjort fel.Att vi inte varit sanna mot oss själva? Kan det helvete som beskrivs i Bibeln vara den dåtida poetens sätt att beskriva de känslor vi alla har känt när vi går emot det som vi vet är rätt? Fingervisningar om att vi skall följa våra hjärtan?
"varför använder vi så ofta nu Gud som en ursäkt för att skapa ondska istället för en hjälp mot lycka?"
I vissa kulturer äter man inte kött för att det är förbjudet i religionen. Men det är ett förbud som kan ha kommit till för att skydda dåtidens människor mot att äta kött som på grund av dålig förvaring förgiftat och dödat folk.
Man såg en chans att hjälpa folk genom att stifta dessa Ord från Ovan! Precis som det alltid har funnits och kommer finnas män och kvinnor som förstår hur vi bör leva, de kan ha hetat Jesus, Moses, Johannes, Gandhi, Siddartha De som vill hjälpa de som sliter och tar till de medel de har.
Ord, bilder, berättelser, tankar, känslor…
Vi är ett förvirrat folk som behöver ta bättre hand om oss själv och lyssna till och lita på våra innersta känslor och tankar! Inte stirra blint på ord skrivna och flertalet omtolkade i tusentals år.
Livet är härligt! Skapelsen fantastisk! Kärleken underbar!
Att tro att jorden är ett helvete vi måste ta oss igenom felfritt för att komma till ett paradis är ett fruktansvärt slöseri...
Istället för att lyssna på våra hjärtan och njuta, skapar vi ett helvete av rädsla för himlen.
Paradiset är här om vi väljer det.
Vi behöver bara Tro det!
Jag VET att vissa som läser detta kommer tycka att jag har fel och be att jag skall bli förlåten. Trots att jag bara vill gott. Däri ligger problematiken med religion
