JesperJee

Då sitter man här igen. Och filosoferar. Klockan är halv två på natten och jag förbereder mig att åka tillbaka till båten för ytterligare två veckor. Det blir bra, jag behöver tänka på annat ett tag.

Som alltid när jag är hemma och ledig (nu är jag tydligen inte ledig enligt en viss far som skall förbli namnlös) så har jag gjort minsta möjliga och inte utnyttjat min tid varken åt kompisar eller annat. Har förvisso firat in det nya året, träffade en intressant person som visade sig helt ointresserad och slet med det ett tag. Det är jobbigt när man råkar ut för folks problem . När man försöker hjälpa men hur de, trots alla råd man ger, inte klarar att ta dem tills sig. Och hur man själv hamnar i kläm. Jag vet hur svårt det är när man fått sitt hjärta krossat men man måste försöka se ett mönster och sätta sig själv i första rummet så det inte sker igen….gång på gång. Jaja...jag   önskar henne det bästa….eller snarare något bra…det bästa vore ju…

...mig!

Har suttit och betat mig igenom flera avsnitt av How I met your mother under denna ledighet. Älskar humor och välspelade komedier! Har på äldre dar märkt att jag  berörs mer och mer av de scener som spelas upp. Kanske är det poängen och bara jag  som är sen med att utveckla ett hälsosamt känsloflöde…jag vet inte.

Men nu sitter jag där och tittar, och slås av hur mycket jag längtar efter det där förhållandet igen. Tv-förhålladet!  Finns det? Det verkar så enkelt….två människor möts…tycke uppstår…..de rätta sakerna sägs och görs….blickar möts….en första kyss under en regnig himmel . Omgivningar och väderlek som smälter bort under de där sekunderna då endast de två existerar.  Finns det?

Jag HAR upplevt några sådana situationer i mitt liv. Dock kanske inte lika romantiska och välskrivna. Som när jag blev kvar längre på jobbet än jag sagt till om och möttes av en vettskrämd flickvän på vägen till lägenheten. Som omfamnade mig, grät och trodde jag blivit skadad på vägen. Hur vi stod där i gatlyktans sken och kramades och kysstes ,hur jag torkade hennes tårar och sa att allt var bra nu.

Hur jag efter föreställning, trött och hängig efter en dålig vecka, klev in i mitt sovrum bara för att finna henne där, sovandes i min säng efter att ha åkt från Stockholm till Göteborg för att överraska mig.

Soliga mornar och kvällspromenader, kyssar i medelhavet, blickar genom folkmassor, lätt beröring när ingen annan ser, spännande frustration och tillbakahållen glädje.

Kärlek.

Jag längtar efter det där mötet igen. Jag försöker vara medveten om tecknen så jag inte missar det när det kommer men slås av insikten att man aldrig missar…om det stämmer.

Men likt en musiker vars spelglädje sakteliga byts ut mot levebröd, letar man mer i sin ensamhet än man gjorde förr. När man borde slappna av och låta det ske. Inte syna de man möter för att avgöra om denne är Den rätta utan bara låta det ske…om det står skrivet så.

Men många rationaliserar bort kärleken, och många misstolkar känslor. Vissa väljer att tro på gränsen till inbillning av rädsla för ensamheten, vissa gömmer sig av rädsla för att bli sårade. Vissa nöjer sig….och vissa blir aldrig nöjda.

Jag längtar efter att få ge kärlek, att få kärlek. Att känna ivrigheten när telefonen ringer om jag misstänker att det är Hon. Till och med besvikelsen av en felringning, kanske även den korta men kärleksfulla utskällning en förälder får för att linjen upptas.

Långa samtal i sängen om absolut ingenting. Att fläta samman fingrarna när man, tätt ihop i soffan låter eftertexterna rulla på en film man knappt sett. Att ligga tysta och bara höra den andres andetag. Att kliva upp tidigare än man brukar och gå på stan, att känna stoltheten av att bli sedd av andra , tillsammans, och samtidigt inte vara medveten om deras existens. Att sakna henne när hon gått….och få ett sms bara minuter senare.

Att längta efter henne…att trösta henne….att finnas för henne…

att älska henne

Längtar efter det

...undrar vem hon är

Man inser om man tar sig tid att lyssna till andra människor hur många det är som mår dåligt. Det är oftast det man hör när folk inte längre vet hur de skall trösta en längre. Att  alla mår dåligt ibland. Det hjälper föga när man är mitt inne i det.

Men det är sanningen. Så många av de till synes lyckade människor som man ibland upplever krossar ens vilja att resa sig, mår inte ett uns bättre än en själv! De kanske bara döljer det bättre…

Men varför mår folk då så dåligt?

Jag tror vi förstör för oss själva när vi försöker räkna ut hur vi skall leva genom att titta och lyssna på andra. Konformiteten som bildas när en människa får lära sig ett beteende av en annan som personen ser upp till. Kraven som ställs efter man skapat sin ”nya” personlighet växer till enorma proportioner, både från andra såväl som en själv och det kan vara olidligt att hålla måttet. Men vem är det egentligen som kräver något av en?

Vem är det som kräver att kvinnor skall vara trådsmala? Vem är det som kräver att man skall tjäna mycket pengar? Vem kräver perfekta magrutor och perfekt rundad rumpa? Att vuxna inte får springa efter bussen eller att en tonårstjej inte skall stänga jackan trots minusgrader.Vem kräver att man skall vara på glatt humör hela tiden och vem har bestämt att det är fult att gråta?

Svaret är ingen!

Det är vad vi tror som bestämmer. Och vad vi tror att andra vill ha och hur de har det i sin ensamhet stämmer oftast inte. Vi människor måste försöka bryta denna cirkel och lyssna mer till vad vi själva tycker och vill än att försöka följa andra. För snart kommer det inte gå, snart kommer vi inte att orka längre. Vi känner ju redan så väl hur missnöjda vi är. Med samhället, politiken, media, sjukvården, skolsystemet, våra förhållanden till andra människor, kärleken och sist med störst…oss själva! Vi har för länge sedan förlorat kontrollen över världen och är på god väg att förlora kontrollen av resten. Om vi inte stannar upp. Det är svårt att bryta upp….men nödvändigt.

Följ dina egna råd och dina egna känslor och låt inte personer som behandlar dig dåligt få mer än de förtjänar av dig. Livet är för kort att ägna tid åt någon som missbrukar en, någon som bara behöver dig för att du alltid ställer upp, vad det nu än må vara. Tidsfördriv, pengar, sex. Du kanske tror att det du känner är äkta. För du mår dåligt när personen är borta. Men det är för att han eller hon inte väljer dig ens när ni är tillsammans. Inte för att du saknar. Du vill ha mer så du väljer att stanna i hopp om att saker skall ändras. När du kunde valt något bättre. Någon som möter dig halvvägs.

Så slå dig fri och kräv det som är ditt! Våga följa ditt hjärta även om det betyder att du måste stå ensam en tid. Ensamhet kan kännas värre tillsammans med någon - tänk på det!

Använd din egen nyckel – den går aldrig till någon annans lås

Gott nytt år!

Kapitel Tre

3

Benidorm, Spanien

Klockan var strax efter fem på morgonen. Stranden var öde och larmet från den vanligtvis trafikerade promenaden hade dött ut. De enda fordon som rörde sig uppe på vägen var de små gatusoparna som febrilt jobbade för att få asfalten ren inför morgonens rodnan.

Solen hade börjat stiga men doldes ännu av bergen som höjde sig i slutet av stranden. Ca I, 5 km kvar tills han skulle vända om. Sex kilometer fick räcka.

Att jogga var något Jakob gjorde flera gånger i veckan dock inte vid denna tid. Men natten hade varit orolig och han hade inte kunnat skingra tankarna. Kanske skulle den fuktiga morgonluften göra honom gott och den impulsiva joggingturen trötta ut honom.

Det var februari men den spanska vintern gjorde det ändå möjligt för honom att ge sig ut i enbart t-shirt och shorts. Visst det var lite kallt men inte alls överdrivet. Det kalla vattnet som sköljde över hans bara fötter kände han knappt även om den fuktiga sanden mellan tårna då och då sände ilningar längs ryggraden och han kunde känna håren på armarna resa sig.

Jakobs tankar rusade i en snabbare takt än honom själv. I vanliga fall hade en tur till svärföräldrarnas hus på spanska fastlandet bara varit en välkommen paus från den kalla vardagen hemma. Men tyvärr inte denna gång. Först hade samtalen bara kommit till mobilen. Korta tysta hot som en lovande frilansjournalist var van vid. Efter att ha stängt sitt abbonnemang flera gånger hade samtalen upphört. Men bara efter någon vecka hade det ringt hemma. Hans äldsta dotter hade svarat och det hade börjat kännas väldigt obehagligt. Polisen hade inte kunna spåra samtalet och avvisat hans idoga böner med att det förmodligen var pojkstreck. Båda hans barn var i nedre tonåren och det var  inte ovanligt. Men en dag låg det en lapp på hans dotters täcke när hon vaknade.

”Är du rädd om din pappa?”

Hotet togs på största allvar och både Jakob och familjen förflyttades. Något hade sagt honom, kanske var det hans misstänksamhet som skribent som talat till honom  när han beslöt att lämna familjen för en tid och gå under jorden. Ingen kontakt, varken mail eller mobil. Saknaden var svår men nöden hade ingen lag.

Svetten hade börjat tränga fram och svalkade hans panna ytterligare i den kalla nattluften. Det värkte lite i hals och lungor av de tunga andetagen han drog och han hostade då och då till för att rensa strupen. Konditionen hade aldrig varit sämre än nu. Han nickade till Javier när han passerade. Denna tjugo nånting yngling som alltid befann sig tidigt ute för att få en bra plats vid strandpromenaden. Hans sandskulpturer var välkända bland de som bodde här och ett populärt fotoobjekt för turisterna. Hur mycket tid han lade ner i motsvarighet till de ringa pengar han tjänade hade Jakob inte en aning om. Kunde det ens gå runt? Han avundades Javiers passion för konst och hans förmåga att lägga ner sin själ utan tanke på profit. Minns hur han själv hade startat. Fotograferat och framkallat, bara ett intresse. Inga planer på annat än nästa bild. Ingen prestige bara lust och känsla. Det var länge sen nu. Han undrade om priset han  ännu inte fått betala kanske redan var för högt.

Javier log mot honom och skrattade till.

” Loco!!”

Den traditionella hälsningen dem emellan. Inga fler ord hade någonsin yttrats och ingen av dem sörjde detta.

Jacob passerade två höga travar med solsängar som i slutet av varje dag prydligt staplades och spolades av . Lutade sig mot den vita plasten och beslöt att vila en liten stund. Flämtade i den kalla nattluften och lyssnade till sina väsande andetag. Jisses gamle man, vad hände med dig? Han blickade bakåt på sina fotsteg i sanden som redan höll på att fyllas igen av sand och vatten. Som en jävla anka, tänkte han. Skrattade till för sig själv. Stöttad mot den jämnhöga stapel av sängar grep han sin ankel och drog det bak mot skinkan. Hans stela lårmuskel stretade emot. Stretching hade efter 40 förlorat allt av sin charm.

Ovanför honom vid utkiksplatsen ett 30 tal meter framför honom kunde han se en man i skenet från gatlyset. Mannen hade en duvblå vindjacka och vita byxor. Han såg ut att blicka ut över havet med en kikare. Vred sakta på huvudet och Jacob anade att mannen förmodligen redan sett hans tappra försök till motion. Skratta du, vi skall alla den vägen vandra. Han svettades ymnigt nu och beslöt att fortsätta sin tur.

Tog tre kliv ner mot vattnet och begravde fötterna i sanden och lät vågorna skölja över dem. Friskt. Han lutade sig ner och kupade händerna under ytan för att skölja ansiktet. Det kalla vattnet fick blodet att rusa i huden och han kände hur det stramade till och blev genast klarvaken. Bara ett par meter framför honom såg han ett mörk föremål i sanden. Vid första tanken slog det honom att det kunde vara en trasslig hög med fiskenät. Det var inte ovanligt att badvakterna hittade sådant skräp morgonen efter en storm. Vågorna rörde upp skräp och tång från bottnen som fastnade i näten. Fiskarna gjorde sitt bästa men gav irriterat upp bara för att lämna de förstörda resterna på stranden. Någon annans problem.

Jacob rörde sig närmre och en iskall kår rann sköt plötsligt nedför hans rygg. En kropp!

”Senor?” Jakob rörde sig snabbt mot den mörka skepnaden i sanden. ”Senor?? Estas bien??”

Ingen rörelse. Snart framme nu kom han plötsligt att tänka på mannen i den blå vindjackan. Han såg upp mot gatlyktan. Mannen stod kvar.

”Hey Mr!! Call for help! We have a problem down here!! Call for help!”

Vinkade frenetisk med armen. Mannen reagerade inte. Han måste ha sett mig, tänkte Jacob men riktade sin uppmärksamhet mot kroppen i sanden.

Framme vid vad han nu såg var en man med ansiktet nedåt i sanden sjönk han ner på knä så sanden plogades upp runt dem. Lade en hand på axeln till den till synes medvetslösa mannen för att skaka liv i honom då mannen plötslig kastade sig runt.

”Sir! I am here to help you…please…” En armbåge träffade honom hårt i tinningen. Ett högt susande knastrande ljud exploderade i Jacobs huvud. För ett ögonblick var han blind och kunde inte få fram ett ljud. Vad händer? Var mannen hög på något och panikslagen? Jacob försökte resa sig upp på armbågarna där han låg i sanden. Omtöcknad och smärtan i huvudet var isande flammor av obarmhärtig eld som tycktes slicka insidan av hans skalle.

”Mr?...I….Han träffades av något i ryggen och luften pressades ur hans lungor. Mannen hade hamnat över honom. Jacob försökte dra efter andan men hans mun och näsborrar var hårt pressade mot sanden. Trängde in, fick honom att hosta…bara för att dra in mera sand… Mannen ovanför honom hade ett fast tag om hans hår nu och pressade hans ansikte hårt mot den fuktiga marken. En annan hand, nej ingen hand, ett knä i nacken på honom, i basen mellan bakhuvud och hals. Ett fruktansvärd tyngd som hotade krossa hans hals.

Jacob började få slut på luft. Skräcken tog överhanden och han försökte rulla från sida till sida för att kasta av sin angripare. Måste få luft! En våg slog över hans ansikte. När den rann tillbaka drogs sanden under huvudet tillbaka mot havet. En liten sänka under hans ansikte bildades.  Drog djupt efter andan men pressades återigen ner i marken.Hans näsa och mun fylldes av kallt saltvatten fyllt med sand och han kände ett fruktansvärt smärta i bröstet när blandningen rann ner i lungorna på honom.

Det började svartna för honom men han vägrade ge efter. Kämpade med allt han förmådde . Adrenalinet pumpade i honom som hos en galen tjur och han bad om de extra krafterna. Plötsligt drog mannen ovan hårt hans huvud bakåt och han kände hur något knäppte till bak i huvudet. Hostade och försökte svälja men något rörde sig inte som det skulle i halsen. Han kunde inte längre känna sina armar och ben. Hans kropp lydde honom inte. Jacob märkte hur mannen klev av honom. Kunde höra en svag melodisk signal som växte sig starkare och förstod att mannen tagit en mobil ur fickan. Kunde inte höra vad som sades men var nu mer i behov av luft än något annat. Ytterligare en våg sköljde över honom och det salta vattnet sved i hans öppna ögon. Han försökte lyfta på huvudet men inget hände. Tjock våt sand pressades in i hans näsborrar och mun och vattnet forsade in i luftstrupe och lungor….Världen krympte. Ett stort mörker. Jacob såg sin fru….sen inget mer….

Under gatlyktan ett par meter uppför backen ovanför sköt mannen i den blå vindjackan ihop sin mobil.Det kalla blå ljuset på displayen slocknade. Han svor tyst för sig själv innan han satte sig i bilen. Planen hade ändrats.

Två

2

Kiepanjaure, Torne lappmark

Gubben Harala hade bott ensam i den lilla trästugan vid sydänden av sjön i tio års tid. Stugan var väderbiten. Den gamla rödfärgen hade flagat av eftersom och väggarna var spräckliga som huvudet på en vattenödla. Enda elektriciteten som fanns kom från en gammal generator i uthuset och det enda rinnande vattnet ur en handdriven pump vid slasken. Lampan vid ytterdörren gav ifrån sig ett fladdrande sken som fick skuggorna som avtecknade sig i snön att verka levande.

Veijko Harala var sextiotre men hade åldrats tidigt. Den bitande vinden och det hårda klimatet hade gett honom ett härjat utseende. Huden som spände mot de höga kindknotorna var garvat av sol och vind och liknade mer läder än hud. Ett tovigt skägg prydde hakan, mer som skydd mot kylan än som prydnad. Det vita håret var långt och bakåtstruket i en hård knut. Han såg ut som en ”golddigger” ur någon typisk western-roman.

Sitt åldrade yttre till trots var hans fysiska kondition en tjugofemårings. Hans egna teori var att det berodde på att han levde nära naturen.

Torsdagkväll den tjugoandra februari satt han framför brasan i den trivsamma korgstolen och läppjade på en kall öl som han under veckan inhandlat under sin regelbundna tur till samhället.Det var tjugotre kilometer till Vuoskojaure och det var precis lagom.

Eldens knäppande och fräsande i kaminen var sövande men tanken på brevet som låg på köksbordet höll honom vaken. Den stora världen därute hade gjort sig påmind och  rubbat hans dagordning. Så här dags brukade han fylla på pannan med färsk ved inför natten och stapla nya travar invid spisen. Nu kändes allt detta långt borta.

Han gned sina torra knogar och lät blicken söka sig in i den falnande glöden på ett förkolnat trästycke. Han försökte minnas.

Det var inte ofta han fick post och man fick räkna med en viss fördröjning när man bodde så enskilt som detta. Posten levererades till närmsta ”stora” ort med flyg och därefter upp på fjället med skoter elle r bandvagn. Ofta var det bara korta meddelanden om utförsäljningar och marknader som hölls nere i byn. Annars bara snörapporten. Detta var dock annorlunda

Brevet hade varit adresserat till honom via brosonen nere i kiruna.Poststämpeln antydde att det tagit fjorton dagar för brevet att nå fram och bläcket på kuvertet hade runnit en smula. Det var märkt Umeå Polismyndighet.

Han reste sig och golvplankorna knarrade plågat under honom.Det tog en stund innan han beslutat sig för vad hans nästa drag skulle bli. Beskedet hade kommit som ett hårt slag i magen och det smärtade fortfarande. Han lämnade rummet.

I köket var allt sig likt. En tunn men tydlig kaffedoft hängde i luften och det svartvita kaklet ovanför diskhon var rispat av tidens tand. Han såg tydligt märket efter kaffekoppen som krossats mot den gula skåpdörren. Ett minne från en svunnen tid.Ett ärr som hans yngre bror tillfogat köket under en allt för okontrollerad fylla. Han mindes sin bror.

Olav Harala hade fyllt ett stort tomrum under sin tid i stugan. Han hade alltid haft en flaska nära till hands men var aldrig heller långt ifrån ett gott humör även som nykter. Han hade ärvt sin brors väderbitna ansikte men var längre och senigare byggd. De var så lika att de kunde passera som tvillingar om inte Olav alltid skyndat att påpeka att det skilde elva år emellan dem.Så onödigt enligt Veijko men Olav hade alltid känt en barnslig förtjusning i att vara ”lillebror” och pikat Veijko långt upp i åldrarna. Men så var han ju också den pratglade som älskade umgänge och tillbringade mer tid ute på fjället med sina elever än hemma i stugan. Detta hade dock aldrig varit ett problem för Veijko som föedrog att lyssna. De kunde sitta i timmar under de allra kallaste dagarna och samtala om det mesta. Allt detta hade förändrats mot slutet.

Olav hade sedan mitten av sextiotalet ägnat sin tid och sina kunskaper åt att guida turister runt på fjället. Det hade varit en bra sysselsättning då han kunnat kombinera sin lust för umgänge med sin kärlek till naturen och samtidigt belönas med en blygsam summa pengar. Han hade givetvis gjort det gratis men tackade inte nej när det bjöds.

Vintern 1974 hade varit ovanligt kall och eftersom förfrågan efter guider hade varit liten hade Olav stannat hemma mestadels av tiden. Den intensiva tid de tillbringat tillsammans hade både varit skön samt gett upphov till en rastlöshet hos Olav som nästan gått honom på nerverna. När så dagen den tolfte januari kom och en grupp på elva personer tagit kontakt med bröderna var inte Olav sen att tacka ja. Den turen förändrade honom för alltid.

De hade gett sig av planenligt klockan tolv prick den femtonde och hade beräknats återvända tidigt nästa vecka. Så blev det inte. Efter tjugoen dagar hittades sällskapet en bra bit bortanför det schemalagda målet. De hade varit nerkylda och uttorkade vid återkomsten till lägret. Olav hade aldrig kunnat svara på vad som hade hänt och eftersom allt snart varit tillbaka som vanligt igen hade Veijko lagt band på sin nyfikenhet och bara funderat i tystnad.

Nu skulle han aldrig få veta.

Han satte sig ner vid köksbordet. Det gula kuvertet tycktes hånle åt honom där det låg upplyst av det svaga månsken som silades in genom gardinerna. Han greppade papperet och läste återigen upp meddelandet.

Umeå Landstings polismyndighet.                                                     960108-

Det är vår sorgliga plikt att meddela att Olav Matti Harala, patientdata 4406208804

Avlidit igår på Norrlands regionssjukhus i Umeå. Hr Harala avled som följd av en långvarig sjukdom. Begravning skall äga rum i Sävar kyrka den elfte januari.

Kondoleanser

Sten Lindholm

Överläkare på Umeå Lasarett

Skriften var kall och opersonlig och de kliniskt rena bokstäverna hade skrivits ut av en dator. Detta gjorde det ännu svårare att fatta allvaret bakom orden.

Olav var död.

En kort tid efter det att  Olav och de andra återfunnits hade han verkat disträ och haft svårt att samla tankarna. Visst hade han samma gamla skämtlynne kvar fast drev då och då in i glömska och verkade befinna sig någon annanstans. Detta var inte likt honom. Han befann sig också till större delen inomhus och detta var också oroande. På natte hade han kunnat vakna utan att kunna somna om och Veijko fann honom ofta sittandes vid köksbordet tidigt på morgonen. Ögonen hade varit glansiga och man kunde se på hans missfärgade tänder att han druckit kaffe och på sumpen i hon att det varit mycket. Solen hade sällan gått upp.

Kort efter det att sömnlösheten uppstått insjuknade Olav kraftigt och  fick föras till Kiruna med helikopter. Orsaken tycktes vara undernäring och utmattning. Detta hade inte visat sig speciellt tydligt då bröderna alltid haft skilda mattider och det faktum att det var så hade fått Veijko att numera vänta in sin bror till middagen. Han dök allt för sällan upp.

Efter detta gled han längre och längre in i ett katatoniskt tillstånd och Veijko förstod att han var tvungen att låta brodern flytta till ett säkrare hem. Han sattes i kö på ett sjukhem i Umeå och bosatte sig där kort därefter. Detta hade verkat fungera bra tills en av sköterskorna funnit Olav i badkaret med blödande handleder. Efter detta förflyttades han till psyket på Umeå Sjukhus.

Allt hade gått så snabbt.

Veijko särade på fingrarna och lät brevet glida ner på bordet. Slut- så snabbt. Han hade aldrig hunnit vänja sog vid tanken på en sjuk, undernärd bror. Bilden av den friske, starka och levnadsglade Olav var alldeles för påträngande för att glömmas bort. Slutet hade kommit som en chock trots att brodern legat inne i ett par månader. Vad hade hänt?

Förde med vänsterhanden den virkade gardinen åtsidan och blickade ut genom den rimfrostbeklädda fönsterrutan. Natten hade lagt sig och mörkret tätnat utanför stugan.

Veijko kände sig olustig till mods när han sträckte sig ut i mörkret och lät ögonen vänja sig. Utanför var det alldeles stilla. Det var bara vinden som fortfarande hade en röst och gled som en smekning längsmed väggarna. Veijko lutande sig framåt och stirrade ännu intensivare ut i natten för att söka svar. Han s andedräkt lämnade en fuktig hinna på glaset.

Vad fanns det därute egentligen?

Jag borde ha gjort mer. Inte varit så försiktig. Inte försökt vara ordentlig. Inte försökt vara en fin kille. Borde ha gjort mer. Borde ha sagt mer. Borde ha varit mer rak. Borde varit lite fräckare. Borde ha gjort mer.Borde ha rört vid henne. Borde ha lagt min hand på hennes rygg och hållt kvar den där.När ingen annan sett.Borde ha gjort mer.Borde ha hetsat henne med mina ord, försiktigt i hennes öra.Borde ha gjort det.

Borde-

Men så blev det i inte…