JesperJee

Jag läste mycket när jag var liten. Var mager och udda med mina stora glasögon och överdimensionerade framtänder. Flydde ofta in i böckernas fantasivärld. Där bland sagoväsen och främmande världar var man en hjälte. Utan fel och brister, någon att beundra och avundas. Man var stark vacker och modig….Men även den perfekta mannen åt den perfekta kvinnan…. ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”  Alla som någon gång läst någonting någonsin vet vad jag talar om…

 I mina fantasier om förhållanden smsade aldrig min tjej med andra killar!! Jag satt aldrig online och försökte ragga upp någon när min tjej var bortrest. Ej heller hånglade jag upp någon annan utomlands eller nåddes av ryktet att min tjej legat med nån Pablo på en sandig solstol på Cypern. Och aldrig heller gick vi till ytterligheter för att dölja detta för den andre…

...inte i min drömversion

Jag har sett mycket under de år jag levt. Mina föräldrars förhållande var ingen höjdare att observera. Inga av deras förhållanden under min uppväxt passade in i min bild av hur det skulle vara. Bakom min pappas rygg var hans  kvinna en riktig bitch som aldrig brydde sig om min bror och mig, men i den stund min far klev innanför dörren var hon Mary Poppins. Jag kan inte och har aldrig klandrat min far för detta. Lögner kan vara vattentäta och omöjliga att genomskåda. Speciellt när man inte vill se….

Min mor…ja….någon som betalade halva hyran kan väl vara det enda syftet med de förhållandena hon hade under den tiden.

Min perfekta drömbild drevs alltmer undan för att ersättas med en mer cynisk bild. Man ger för att få….Föder sitt ego….spelar med…

Blev äldre. Inte förvånande var mina förhållande korta och intensiva. Jag gjorde mitt bästa för att leva upp till någon slags standard, hjältebilden som fanns i mina barndomssagor. Orkade aldrig hålla uppe detta spel och förhållande på förhållande tog slut. …för vem skulle väl vilja vara med ”bara” mig?

Hade sett så många vuxna vända kappan efter vinden och föda sina egna behov att min tro på äkta kärlek blivit väldigt svag.  Men hoppet fanns kvar…

Den ”andre mannen ”

Vet inte hur det hände eller varför. Men första gången jag hade sex så var det hemma i hennes och hennes sambos lägenhet. Han var en klasskamrat som jag inte kan säga något ont om men kunde ändå inte känna ett uns av dåligt samvete för det jag gjorde. Inte ens den dagen han ringde mig och bad mig komma hem till dem för att ta hand om henne när hon hade lunginflammation och han skulle resa bort.

”Ni har ju blivit så goda vänner!”  Hon hade intalat mig att han slog henne, att de skulle göra slut och flytta isär men att det pga gemensamt bohag var komplicerat "just nu"(!?)

 Jag svalde allt hon sa…. den enda gången jag försökte ifrågasätta om de verkligen inte hade sex längre trots att de bodde ihop fabricerade hon en lögn att  hon var gravid! Med mitt barn!  Sände en kompis för att berätta detta för att jag skulle bli säker på att hon inte legat med någon annan (!?)  När jag fick reda på att detta var lögn lämnade jag henne. Men då hittade hon en ny….som hennes pojkvän ovetandes delade henne med.

 Sen rullade det på. Nästa tjej jag var med bedrog sin kille i månader innan det blev slut. Jag kunde höra lögnerna hon matade honom med över telefon där jag satt naken i hennes säng…Och samtalen avslutades alltid med ett ljuvt ”Älskar dig!”

Jag blev alltmer cynisk och kall. Kunde tillslut nästan le roat åt historierna som utspelade sig...

Idag har jag sett så mycket, GJORT så mycket att jag nästan gett upp hoppet. Jag har numera lätt för att falla dit själv! Men så var det länge sen jag fick ett förhållande att funka också pga all paranoia och misstro. Litar inte längre på ord…

 Så många av mina vänner är otrogna regelbundet men ser inget problem med det. Pratar om hur mycket de älskar sina partners, hur deras framtid skall bli,  hur de vill ha barn ihop….men också hur bra sex de hade med honom eller henne när sambon eller killen var borta.

 ”Spänningen är ju borta efter tre år och då behöver man nåt annat men det betyder inte att jag inte älskar min kille/tjej!”

Är det så att otrohet blivit normen i dagens samhälle? Att det man inte vet mår man inte dåligt av? Folk försvarar sig med att tvåsamheten inte är naturlig och att vi människor inte är skapta för att vara med en för resten av livet. Kanske är det så….

Jag är inte religiös så budordet  Du skola ej hava begär till din nästas hustru  gäller inte mig….men vad med respekten för den man är med? Jag vågar inte hänge mig åt kärleken så länge det skall finnas en norm som säger att det är ok för min tjej att ligga runt när jag inte är hemma. Respekt för mig vore att avstå från det. Man kommer alltid bli attraherad av andra, det är friskt och sunt att ha dessa känslor. Men av respekt går man inte vidare….och jag vägrar tro att äkta kärlek ändå får en att vara otrogen mot den som fångat ens hjärta!

Så bitter blir jag…när det finns vissa som både har sambo,fru, make mm och samtidigt knullar runt och njuter av all förbjuden frukt…och ljuger sin partner upp i ansiktet. Men som alltid har någon att dela livet med….när de gör det allt svårare för oss andra som VILL ha någon i sitt liv att TRO att den kärleken finns!  Som får en att säga nej till tillfälligt sex när chansen bjuds….

kärlek och respekt som delas lika.

…men kanske är jag bara gammaldags?

Så många människor ser lycka som något man upplever högst ett par gånger i livet. .

Första gången man får hålla handen med sin första kärlek,  ta körkort, gifta sig, skaffa barn….De essentiella sakerna de flesta människor möter i livet. Men lycka kan också komma i små doser och de är inte mindre viktiga. Om man uppmärksammar dessa blir livet med ens ljusare….

Visst ibland möter du en person som verkar oförskämt lycklig och då kallar vi gärna denne ”naiv” eller ”blåögd” kanske till och med korkad. Ni vet de där personerna som ständigt ler och verkar lyckas med allt utan att egentligen kunna något…Jag både stör mig på och avundas dessa människor. Men visst är det så, själv är du din lyckas smed. 

Tänker du positivt händer det positiva saker…Detta vet jag eftersom jag levt efter samma regel dock bara helt motsatt. Well…dags att ändra detta nu…

Alla dessa små saker som gör mig lycklig kan inte räknas upp här men några exempel tänker jag räkna upp…

Ett sms från någon jag tycker om eller kall cola i kylskåpet en varm sommar dag,  att vara ledig och kunna sitta och läsa i badkaret så länge som jag vill, att sjunga en låt och ta den perfekta tonen,  en dag som inte såg ut att bli något men som slutade i succe, fika med en vän..

…eller bara träffa en vacker kvinna i en affär eller en park som har de perfekta färgerna i sitt ansikte…

… drömma att jag flyger.

Det är konstigt detta begreppet ”tid”. När vi började repetera i somras för snart 13 månader sedan kändes det som slutet var långt borta.  Efter en vecka kändes uppgiften som alldeles för stor och svår att klara av och efter ett halvår var jag redo att kasta in handduken och åka hem…

Mycket har hänt under året som gått. Förhållanden som kommit och gått, känslor som pendlat mellan kärlek och hat, ångest , ilska, glädje och skratt.  När det vände för mig och jag bestämde mig för att vara kvar, sen dess har det gått väldigt fort. FÖR fort!

Om 13 månader kan förflyta utan att det känns som att nåt har hänt, då blir man plötsligt stressad över hur man skall hinna med allt. Hur skall man börja och vart?

Jag har ett par punkter som jag hade hoppats hinna med innan 35 strecket.

körkort  (ja jag VET!)         fast förhållande            barn            bil            nån form av karriär

Och tiden tickar iväg. Har märkt att det blir allt svårare ju äldre man blir OCH det går allt snabbare. Redan nu har det gått ett år sen jag mönstrade på ColorMagic och har den senaste veckan sett de nya repa in den nya showen. Nästa show känns fräschare, nyare, yngre än den show jag lämnat bakom mig. Artisterna är hungrigare och mer optimistiska än jag varit den sista tiden. Jag är mätt och de vet inte vad det innebär att vara fast på en båt. Jag har trivts och vantrivts men framförallt har det gått våldsamt fort! Och idag var det slut….

Trodde tills i förrgår inte jag skulle bry mig nämnvärt om att sluta, att jag skulle promenera i land med mitt bagage och inte känna något. Men i morse när jag skulle säga hej för sista gången till folk jag lärt känna under året, visade det sig vara fler än jag räknat med….Yuliya från Ukraina, Rado och Bobbi från Bulgarien, Coco och de galna fransmännen i Observation, Mariela och Karol, den glada dansken som hälsar varje dag så glatt att man tror han vill ha en, Tomas och grabbarna i baren, de småporriga tjejerna i servisen, den blonda kocken, receptionen…..och hela showteamet….

Man har träffat en hel del mystiska skumma och härliga människor. Det kommer kännas tomt. Men om jag lärt mig något under alla år så är det detta, världen är liten! Vi kommer att mötas igen…

Take care Color Magic! It´s been ….Special!

Låt mig förklara:

Jag har sen jag var liten alltid haft svårt för mat. Jag tycker helt enkelt inte om att äta. Ser det mest som ett nödvändigt ont för att fylla buken och eventuellt också lägga på mig några trivsel kilon. Visst är vissa maträtter goda och ibland kan jag till och med längta efter en god köttbit med bea och bakpotatis. Men i det stora hela…hade man kunnat ta en vitaminberikad tvättsvampsbit som gav näring och svällde i magen så man slapp känna hunger så hade jag valt det.

Anledningarna till varför det blivit såhär är många. Väljer att hålla dem för migsjälv. Det är heller inte viktigt.

Jag kan förstå när folk är på mig med sina åsikter om mat. ”Det berikar livet”  ”smaksensationer” Njutning” Livskvalitet ”Du går miste om så mycket!” Sexigt med en man som lagar mat!” Du har samma matvanor som ett barn!”

Det är den allmänna uppfattningen. Vi blir matade (ursäkta ordvalet) med detta sen vi är små. Det finns vuxenmat och det finns barnmat. För att man skall klassas som vuxen måste man ha ett intresse för att prova nya saker. Man skall prova allt minst EN gång! Gillar man det inte första gången så kan man LÄRA sig tycka om det!

Kan tänka mig att det fungerar på samma sätt när det gäller öl och cigaretter. Första ciggen smakar nog sällan gott men man lär sig….(!)

Som barn är det viktigt att äta rätt. Kroppen växer. Vi behöver kalcium och vitaminer, fetter och proteiner för att vi skall utvecklas rätt. Det är BRA att våra föräldrar tvingar i oss broccoli och  mjölk istället för pizza och cola. Vissa människor kan heller inte äta vad de vill pga gener, ämnesomsättning osv….

 Jag förstår allt detta! Tro mig…. Och här kommer mitt MEN!

Varför skall kritiken alltid komma från folk som hinkar i sig öl,  som röker,  som inte tränar,  som har lite energi,  som är sjuka ofta,  som är överviktiga,  som är undernärda, allmänt trötta och griniga, hostar,  luktar svett, har dålig hy,  fett hår…?Listan kan göras lång…

Jag har aldrig druckit alkohol,  tränat sen jag var liten, är nästan aldrig sjuk, har mycket energi, röker inte OCH är till råga på allt rätt intelligent!! Min kropp mår bra och jag mår bra….det är det viktiga. Inte vad jag äter. Om jag träffar en tjej som väljer en annan framför mig pga jag inte äter räkor så får det vara….vad skall jag med en sån till?

Jag vet att jag har samma matvanor som ett barn. Men jag har valt att leva ett liv utan sprit och cigaretter eftersom jag tycker DET är omoget och barnsligt! Inte bara omoget det är dessutom dumt! Jävligt dumt!!

Givetvis balanseras det upp av hur man lever i övrigt. Äter ni perfekt kostcirkelmat så kanske ni kan supa skallen i bitar två ggr i veckan eller röka ett paket om dan…men då borde jag som valt bort allt det komma ganska långt utan detta och med regelbunden träning i bagaget. Och kunna unna mig lite skräpigare mat än er? Eller så är jag rubber och ni glue vad tror Du? 

Ett sista ord till Er som skall kritisera mig för att jag inte äter som Er eller dricker som Er…..Kom tillbaka och snacka när ni är i hälften så bra form som jag och har nåt vettigt att komma med! Hyckla inte…då kommer jag kanske att lyssna….

Tills vidare är jag på pizzerian och avnjuter en calzone med extra ost och en kall cola

Nu har hon gjort det igen. Samma visa med en ny kille…Hur länge kan hon fortsätta såhär innan hon inser att det faktiskt är HENNE det är problem med??

Jag kan förstå att det är oerhört svårt att erkänna att man har problem man måste jobba med. Gud vet att jag själv har mina sidor som kräver en hel del arbete, skillnaden är att jag vet om och accepterar det. Man kan inte komma vidare och bli starkare om man inte först erkänner för sig själv att man är svag.

Försökte hjälpa henne under den tid vi hade. Precis som jag försökt med min mor under alla år. Men om en person är helt stängd och vägrar lyssna, oförmögen att TA IN så är det omöjligt. Det är som att se en berusad människa sätta sig bakom ratten och köra iväg. Det kommer aldrig att sluta bra och det VET man. Men vad kan man göra?

Som sagt, en ny kille…..IGEN!! Som är bitter förbannad och känner sig trampad på, förödmjukad, liten….Jag erkänner villigt att jag var bitter när de började träffas. ”Vad har han som jag inte har?”  ”Är han bättre än mig?” Men det visade sig inte spela någon roll. Samma historia utspelade sig igen….hon som tryckte ner, vägrade lyssna, givetvis visste bäst, var osäker på förhållandet och dumpade…..bara för att ångra sig när ensamheten kom krypande, återvända och spela upp samma scenario ytterligare en gång…och igen, och igen

Tycker egentligen synd om henne. Hon måste vara oerhört ensam. Rädd och samtidigt känna hur tiden springer iväg. Hoppas bara nån når fram till henne. Stoppar henne och tvingar henne se vad hon håller på med. För annars kommer hon aldrig bli lycklig.

Och jag? Jag är bara glad att jag inte längre bryr mig nog att försöka…

”Nej JAG blir aldrig sjuk! Jag blir aldrig dålig i rösten!”

Så lät det för bara ett par dagar sedan. Skulle bygga på legenden som är Jesper Jee och berätta hur otroligt sällan jag blir sjuk, och OM jag mot förmodan skulle bli sjuk så är det bara lindrigt och snabbt övergående. Men!!

Givetvis kom det som ett brev på posten. Som vanligt! Ni vet hur det är. Äntligen har man tagit sig till gymmet som man skjutit fram så länge, du börjar få rutin på din träning. Resultat börjar synas och kännas och du känner dig nöjd….då slår den till. Den obevekliga förkylningen!! Ni vet den som slår ut en totalt och gör en kraftlös och igenslammad och totalt helt miserabel. Inget tycks vara värre än detta….

Nu hade jag EN period kvar av mitt kontrakt här på båten! EN!!! Har inte haft några problem hitills. Visst jag hade vinterkräksjukan i december men den varade ju bara i ett fartfyllt dygn ( oh man what a ride that was! ) och sen hade jag halsfluss över nyår…men det tycktes vara it liksom. Samlade på mig en hel del medikamenter som jag alltid gör när olyckan är framme. Strepils, hostmedicin, c-vitamin, b-vitamin, zink, vitlökskapslar, halstabletter (bröst bon-bons) multivitamin, honung etc. Allt detta stod och skräpade på min hytt här på båten, tog onödig plats och användes ej så det som jag inte gav bort tog jag med hem förra perioden eftersom jag ALDRIG BLIR SJUK!

Träningen hade verkligen också  gått bra och jag har ökat 10 kg sen starten. Varit stabil och kände mig verkligen on top of the world. Inget kunde rubba mig nu…. Men så…..hosta, hosta och åter hosta…..sömnlösa nätter, förlorad matlust och framförallt en röst som påminner om en blandning av Barry White och Mr Burns (Simpsons). Allt detta när jag skall jobba sista perioden på båten!! Hade sett fram emot en rolig och intensiv sista period. Både med träning och nya sköna pop-ups….sen att få vara ledig och sjunga med bandet och bara stoltsera med min nya kropp(!) i solen någonstans i Spanien.

Men men…. jag får dras med den här skiten. Tråkigt och man börjar undra om det har med Karma att göra? Jag har väl varit snäll och bra?? Eller….hm? Får fundera lite på den.

Under tiden får jag underhålla mina kollegor med denna diaboliska djävulsröst! Haha….lite kul när det mullrar men…Nu får det snart vara nog!

     anyone??