Otrohet : Synd eller norm?
Kategori: Allmänt
Jag läste mycket när jag var liten. Var mager och udda med mina stora glasögon och överdimensionerade framtänder. Flydde ofta in i böckernas fantasivärld. Där bland sagoväsen och främmande världar var man en hjälte. Utan fel och brister, någon att beundra och avundas. Man var stark vacker och modig….Men även den perfekta mannen åt den perfekta kvinnan…. ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar” Alla som någon gång läst någonting någonsin vet vad jag talar om…
I mina fantasier om förhållanden smsade aldrig min tjej med andra killar!! Jag satt aldrig online och försökte ragga upp någon när min tjej var bortrest. Ej heller hånglade jag upp någon annan utomlands eller nåddes av ryktet att min tjej legat med nån Pablo på en sandig solstol på Cypern. Och aldrig heller gick vi till ytterligheter för att dölja detta för den andre…
...inte i min drömversion
Jag har sett mycket under de år jag levt. Mina föräldrars förhållande var ingen höjdare att observera. Inga av deras förhållanden under min uppväxt passade in i min bild av hur det skulle vara. Bakom min pappas rygg var hans kvinna en riktig bitch som aldrig brydde sig om min bror och mig, men i den stund min far klev innanför dörren var hon Mary Poppins. Jag kan inte och har aldrig klandrat min far för detta. Lögner kan vara vattentäta och omöjliga att genomskåda. Speciellt när man inte vill se….
Min mor…ja….någon som betalade halva hyran kan väl vara det enda syftet med de förhållandena hon hade under den tiden.
Min perfekta drömbild drevs alltmer undan för att ersättas med en mer cynisk bild. Man ger för att få….Föder sitt ego….spelar med…
Blev äldre. Inte förvånande var mina förhållande korta och intensiva. Jag gjorde mitt bästa för att leva upp till någon slags standard, hjältebilden som fanns i mina barndomssagor. Orkade aldrig hålla uppe detta spel och förhållande på förhållande tog slut. …för vem skulle väl vilja vara med ”bara” mig?
Hade sett så många vuxna vända kappan efter vinden och föda sina egna behov att min tro på äkta kärlek blivit väldigt svag. Men hoppet fanns kvar…
Den ”andre mannen ”
Vet inte hur det hände eller varför. Men första gången jag hade sex så var det hemma i hennes och hennes sambos lägenhet. Han var en klasskamrat som jag inte kan säga något ont om men kunde ändå inte känna ett uns av dåligt samvete för det jag gjorde. Inte ens den dagen han ringde mig och bad mig komma hem till dem för att ta hand om henne när hon hade lunginflammation och han skulle resa bort.
”Ni har ju blivit så goda vänner!” Hon hade intalat mig att han slog henne, att de skulle göra slut och flytta isär men att det pga gemensamt bohag var komplicerat "just nu"(!?)
Jag svalde allt hon sa…. den enda gången jag försökte ifrågasätta om de verkligen inte hade sex längre trots att de bodde ihop fabricerade hon en lögn att hon var gravid! Med mitt barn! Sände en kompis för att berätta detta för att jag skulle bli säker på att hon inte legat med någon annan (!?) När jag fick reda på att detta var lögn lämnade jag henne. Men då hittade hon en ny….som hennes pojkvän ovetandes delade henne med.
Sen rullade det på. Nästa tjej jag var med bedrog sin kille i månader innan det blev slut. Jag kunde höra lögnerna hon matade honom med över telefon där jag satt naken i hennes säng…Och samtalen avslutades alltid med ett ljuvt ”Älskar dig!”
Jag blev alltmer cynisk och kall. Kunde tillslut nästan le roat åt historierna som utspelade sig...
Idag har jag sett så mycket, GJORT så mycket att jag nästan gett upp hoppet. Jag har numera lätt för att falla dit själv! Men så var det länge sen jag fick ett förhållande att funka också pga all paranoia och misstro. Litar inte längre på ord…
Så många av mina vänner är otrogna regelbundet men ser inget problem med det. Pratar om hur mycket de älskar sina partners, hur deras framtid skall bli, hur de vill ha barn ihop….men också hur bra sex de hade med honom eller henne när sambon eller killen var borta.
”Spänningen är ju borta efter tre år och då behöver man nåt annat men det betyder inte att jag inte älskar min kille/tjej!”
Är det så att otrohet blivit normen i dagens samhälle? Att det man inte vet mår man inte dåligt av? Folk försvarar sig med att tvåsamheten inte är naturlig och att vi människor inte är skapta för att vara med en för resten av livet. Kanske är det så….
Jag är inte religiös så budordet Du skola ej hava begär till din nästas hustru gäller inte mig….men vad med respekten för den man är med? Jag vågar inte hänge mig åt kärleken så länge det skall finnas en norm som säger att det är ok för min tjej att ligga runt när jag inte är hemma. Respekt för mig vore att avstå från det. Man kommer alltid bli attraherad av andra, det är friskt och sunt att ha dessa känslor. Men av respekt går man inte vidare….och jag vägrar tro att äkta kärlek ändå får en att vara otrogen mot den som fångat ens hjärta!
Så bitter blir jag…när det finns vissa som både har sambo,fru, make mm och samtidigt knullar runt och njuter av all förbjuden frukt…och ljuger sin partner upp i ansiktet. Men som alltid har någon att dela livet med….när de gör det allt svårare för oss andra som VILL ha någon i sitt liv att TRO att den kärleken finns! Som får en att säga nej till tillfälligt sex när chansen bjuds….
kärlek och respekt som delas lika.
…men kanske är jag bara gammaldags?
