JesperJee

”-Blev du ett torn?”

Rösten var hård och halsen kändes spänd. Mannen mitt emot mötte hans blick med trötta ögon.

”-Hör du mig? VA? Blev du?”

”-I åratal har du gått och trott dig vara mer än du är! Högre och resligare, bättre än andra! Ett högt torn där du blickat ner över de andra, det vanliga folket! Du har lurats av andra, av din familj och du har lurat andra att tro på det du själv gått på….Men svara ärligt!

"-Är du ett torn??

Mannen mitt emot vek inte med blicken utan tycktes bara stirra djupare in i honom.

Mer irriterad nu fortsatte han prata och rösten stegrades i styrka.

” -För lat för att satsa på något, för rädd för att chansa! Rädd att misslyckas och göra bort dig…men samtidigt snabb att dömma andra! Är du bättre än någon annan? Har du någon rätt att ha åsikter om andras kamp och väg i livet? Vem tror du att du är?

Så frustrerad nu att han knappt märkte det knöt han händerna hårt tills knogarna vitnade. Vände sig bort från sitt sällskap och bara andades tungt. Naglarna grävde sig djupare in i handen och när han väl märkte det drog han sina fuktiga handflator mot låren för att späda ut smärtan mot jeanstyget.

”-Tror du du är bättre än någon annan?”

I ögonvrån såg han hur mannen vänt bort huvudet från honom men mötte nu hans blick igen när han åter talade.

”-Du vet att det inte är så! Du vet att du ser upp till dem som klarar sig genom livet men du dömmer dem samtidigt för att de lever inrutade liv! Dubbelmoral och det tjänar inget syfte! Varför uppskattar du inte de som mår bra och gläds åt de som trivs? Varför sprider du inte positiv energi och varför lägger du så mycket kraft i att må dåligt?”

Mannen bakom glaset såg arg ut nu. Ansiktet tycktes svälla av blodet som rusade bakom huden och han såg röd och varm ut. Fortfarande med ögonen djupt fixerade i den andres blick.

”-Jag skiter i hur du tar detta! Du behöver höra det! Det är en obekväm sanning och du måste ta dig  till det och ta dig ur det! Hör du mig? ”

Mannen mitt emot sa inget

”-Svara! Hur länge tänker du hålla på såhär? Att trampa runt i samma fotspår och bara älta allt gammalt och återuppleva gammal skit? Hur länge? Du kommer att dö ensam och bitter om du inte ändrar dig! Ändrar dig nu! Tänk på din familj! Skall de behöva oroa sig för dig, skall de behöva må dåligt över dina negativa tankar? Varför kan du inte bara acceptera att det som varit varit och välja att höja dig över det? Ingen är perfekt och alla har problem! Du är varken bättre eller sämre än någon annan och det vet du!”

Allt eftersom intensiteten i hans röst ökade närmade han sig mannen allt mer. Som för att hetsa honom mötte hans sällskap honom i samma tempo. Nu befann de sig så nära att de hetsiga andetagen och de framspottade orden bildade kondens och fläckade glaset mellan dem.

”- Skärp dig! Du lever bara en gång och det är såhär du väljer att leva?Du är patetisk! Du och enbart du bär ansvaret för dig eget liv och du är den enda som kan ändra det! Fattar du?? DU måste ta ansvar! För en gångs skull i ditt liv , gör det du vet är rätt!!”

Mannens blick var svart nu men vek inte en millimeter.

”-Stirra du din jävel! Du får inget medlidande från mig! Inte längre och aldrig mer! Det är inte synd om dig! Du har alla verktygen att ta dig vidare om du bara orkar ta upp dem och jobba! Du har människor där som finns för dig, som vill finnas där om du låter dem. För varje tag som du skiter i det spottar du dem i ansiktet! Vem tror du att du är??”

Mannen framför honom var delvis dold bakom det immiga glaset men det var tydligt att han inte rört sig.

”Vem tror du att du är? Jag är trött på dig! Jag skiter i dig och du betyder inget för mig! Stick härifrån och kom aldrig mer tillbaka din bittra själviska småsinta person!”

Med ena handen hårt knuten och utan att egentligen ha tänkt tanken märkte han hur armen sköt ut och träffade glaset framför honom. Med ett ljud som ekade och som var högre än man kunnat vänta sig exploderade glaset runt knytnäven och regnade mot golvet. Det tog bara ett par sekunder men kändes som en evighet innan ljudet från glasskärvorna dött ut efter de splittrats ytterligare mot det kalla marmorgolvet runt hans fötter.

Den fortfarande knutna handen darrade när han inspekterade den efter det våldsamma infallet. Vita flagor av tunn hud reste sig runt fåror som öppnat sig över hela knogarna och ovansidan av handen. Smärtan kom samtidigt som blod började tränga fram. När han pressade sin sargade hand mot munnen var smaken salt och metallisk mot hans tunga. Medans adrenalinet sakta rann ut ur blodet och han återfann sitt lugn vände han sakta blicken uppåt igen. Hans sällskap var borta.

Det kalla vattnet i kranen sved med stoppade den lilla blödning som uppstått. Under hans fötter knastrade små skärvor.

Får ta och ta hand om detta tänkte han. Sju års olycka? Snarare en ljusglimt för första gången på länge!

Medans han försiktigt sopade undan glaset på golvet undrade han om det inte ur dessa skärvor skulle resa sig ett nytt torn. Ett stabilt torn som inte skulle rasa vid minsta vind och som inte skulle överblicka någon annans.

Men stå fritt och starkt för sig själv, bland alla andra….

Och stå där länge…