Så kom det till slut. Det stora sammanbrottet. Fann mig själv i en totalt ohållbar situation ihopkrupen på Oslo centralstation med tårarna rinnandes nedför mina kinder. Hade bara en endaste tanke i mitt huvud – att jag måste bort!
Mycket har väl hunnit hänt sedan dess och samtidigt ingenting alls. Jag har varit i samtal för första gången och får se vart det leder. Har sagt upp min bekantskap med en hel del personer som jag trodde var mina vänner och sliter lite med det. Men vill och behöver inte ha dem i mitt liv längre och måste bara acceptera det.
Andra vänner har visat sig helt oumbärliga och ställt upp på sätt jag knappt trodde var möjligt. Så tacksam för att vissa människor kommit in i mitt liv och faktiskt stannat där trots mitt beteende genom åren. Jag har varit långt ifrån sympatisk och ödmjuk och från och till även rent ut sagt otrevlig. Men vissa personer ser igenom en och bryr sig, genuint bryr sig trots att de kanske själva har sitt ok att bära.
Den vän som ställt upp mest och egentligen den enda som helt osjälviskt lyssnat och tagit emot mig – skickade mig en bok häromdagen. Bara för att….
Självkänsla nu! Heter den. Skriven av Mia Törnblom.
Lite roligt är det att min vän, som känner mig väl, skrivit ett meddelande i boken där det stod ”du kanske bara fnyser åt detta”. Hon vet hur svårt jag har för att ta till mig andras texter, funderingar och åsikter. Men ville jag skulle ge boken en chans.
Och det gjorde jag.
Insåg efter bara ett par sidor att jag är långt ifrån ensam i mitt tankesätt och handlande. Att det verkligen handlar om min självkänsla, alla de problem jag skapar och vem jag blivit.
Punkt för punkt beskriver mig till sin spets och det känns nästan trist att kunna vara så totalt genomskinlig och enkel att beskriva. För visst handlar det om min självkänsla….
Några punkter från boken:
* Du ser ner på och pratar mycket skit om andra ( tycker jag inte om mig själv och känner att jag duger så kommer jag även att leta fel på andra människor )
* Du gör saker (presterar) bara för att bevisa för andra att du kan, istället för att göra det du vill
*Du går runt och känner dig som en bluff som tror att du snart kommer att bli avslöjad
* Du jämför dig ständigt med andra och är bara bra om ingen annan är bättre
* Du tycker du är ful och tror du vore lyckligare om du var snyggare
Dessa textrader, hur barnsliga några av dem må tyckas vara, är så 100% talande för hur jag ser mig själv och känner mig att det svider i mig när jag läser dem. Inte bara för att de får mig att inse hur tragiskt mitt synsätt blivit utan också för att jag inser att jag inte är ensam om det, inte unik, inte speciell….och där kommer den dåliga självkänslan in igen.
Har ett hästjobb framför mig. Kan andra människor öva upp sin självkänsla så skall väl även jag? Jag brukar anstränga mig för att vara bäst i alla situationer, även om det gäller att vara bäst på att vara sämst. Men om jag bestämmer att detta skall gå….så borde det kunna gå.
Det har varit outhärdligt tungt att leva som jag gjort. Att aldrig kunna ta emot beröm. Aldrig kunna lita på folks kärlek och respekt. Aldrig kunna vara helt nöjd och tillfreds med mig själv. Att manipulera min omgivning, att skjuta bort känslor och folk….av rädsla att de skall hinna före. Att aldrig våga ha en relation…Har inte uppskattat livet och har velat bort från det så länge. Ett telefonsamtal i precis rätt tid är enda anledningen till att jag skriver detta idag. Och min nutid vet att min framtid är tacksam.
En underbar kvinna sa till mig häromdagen: ”You have to risque it to get the bisquit”
Och visst är det så….Jag har talat om det till så många genom åren. ”Man måste våga” ”Man kan inte skydda sig mot andras känslor” ”Man måste våga leva”
Så det är dags att jag lyssnar på mig själv nu istället för att predika.
Får våga för att vinna.
Börja om
Kasta bort de jag inte behöver och berätta för de jag behöver hur viktiga de är
Inga mellanting
Jesper 2.0
