JesperJee

Mamma sa en bra sak sist vi träffades. Hon hade läst min blogg och när jag frågade vad hon tyckte svarade hon att den var lite väl negativ. Jag svarade att det liksom är lite så jag skriver. Hennes korta svar var då: -Och när tänker du ändra på det?

”När tänker du ändra på det?”

Det är sant att ens framtoning till stor del bestäms av en själv. Känner flera människor som aktivt kämpar för att hålla en positiv syn på livet och som faktiskt skördar den lycka de sår.  Jag har svårt för att göra det. Jag vet inte varför. Har alltid varit ganska mörk och negativ. Visst har jag också haft min beskärda del av olyckor i livet…men jag börjar undra om inte mycket av det eller till viss del kan ha berott på min framtoning.

Det onda ekorrhjulet

Sade alltid högt till folk som tyckte jag var negativ att jag inte såg mig själv som negativ utan som realist. Och att jag vägrade gå genom livet och ha för höga tankar om migsjälv när det uppenbarligen inte stämde. Men so what?

Jag slits mellan de tu nu. För även om jag dagligen ser och hör tex artister som inte är speciellt duktiga och föraktar den bransch som tillåter dem på scenen så är det pga deras tro på sigsjälva som de står där. De har lyckats uppnå sina drömmar! Så vad är det då som säger att  det är fel att stryka sigsjälv medhårs och erkänna sitt värde?

Jag vet hur det började. För att undvika att folk skämdes genom ett uppträdande jag gjort pga min förkylda röst eller liknande så skyndade jag mig med att berätta att jag själv visste att det inte låtit bra, bara så att de inte skulle tro att jag trott att det jag åstakommit varit bättre än det var. 

Men so what?

”När tänker du ändra på det?”

Om jag håller huvudet högt och gör min grej på det sättet jag vill och tror på. Då kommer jag utstråla en säkerhet som kommer sälja min produkt med eller utan röst. Jag kommer vinna respekt trots tuppar i halsen eller  ansträngda toner. Det handlar bara om att ha rätt framtoning. Ser du digsjälv som en förlorare och världen som en mörk plats…kommer folk se dig på samma sätt. Och din värld kommer svara därefter….

Men ser jag migsjälv som den duktiga, intelligenta, roliga och speciella man jag är…så kommer det skina igenom för andra också. Och världen kommer te sig ljus varm och makalös!

"När tänker du ändra på det?"

"Vänta ni bara!!"

 Såg på löpet idag att Victoria och Daniel äntligen är på plats i sitt nya slott! Äntligen! Som jag har väntat på att de skall få börja sitt nya liv tillsammans!  Nyförlovade SKALL bo ihop och slottet de fått verkar vara helt perfekt för dem!

Det bästa med Sverige är att vi har hovreportrar som alltid finns på plats och skriver om sådan vi annars lätt skulle missa. Hade vi bott i vilket annat land som helst kanske jag inte fått reda på hur de skulle bo.

 Och hur Daniels operation gick sen!! Först såg det ut som att Victoria inte brytt sig men senare gick ju Daniel ut och sa att hon visst  funnits vid hans sida! Skönt då jag faktiskt blev lite besviken på kronprinsessan där ett tag..

Något annat som är väldigt intressant är nyheten  om att Carl-Philip och hans Emma var tillsammans igen…Var oerhört lycklig där ett tag. Ringde folk och bjöd på fika. Men sen visade det sig att de inte VAR tillsammans trots allt. Trist.

Men tack Johan T Lindwall  för att du finns! Jag VET att nästa gång det händer något på den fronten så kommer du finnas där med din penna….Avundas det faktum att du är på så god fot med hela kungafamiljen!

Det måste vara helt….fantastiskt!

 ”; -Inte så konstigt att ingen vill vara tillsammans med dig så barnslig som du är!”

Orden kastades på mig sommaren för två år sen. Platsen var i vardagsrummet hemma hos min mor och rösten var hennes. Anledningen: Att jag, en 32 årig man, satt och tittade på The Simpsons.

Jag skall vara helt ärlig nu! 

Jag ÄLSKAR att kolla på tecknat! Family Guy, Simpsons, Disney och Pixars filmer! Det är snyggt gjort, det är smart och framför allt….

Det är roligt!!         

Det finns och kommer troligtvis alltid att finnas vissa som VET vad det innebär att ”vara vuxen” och som kan peka på dessa fel i ens sätt att leva och…leka. Men vad är det som avgör vad som är rätt och fel, barnsligt eller vuxet? Och när gränsen går för vad som är ok att göra?

När måste man börja blanda in olika skäl till varför man gör olika saker?

-Jag är animatör så jag tittar på tecknat för att….”

-Jag är komiker så jag tittar på humor för att…..”

-Jag är konstnär så jag samlar på leksaker för att…”

När börjar man försvara folk som håller på med ”barnsliga” saker med att ; de tjänar pengar på det. De är inte barnsliga, de är professionella!  De står på scen så de klär ut sig och gör sig löjliga för att det är deras jobb. 

Sen tar de på sig läsglasögonen och tittar på A-aktuellt precis som alla andra ...vuxna!

Får man inte ha roligt av att jobba utan bara jobba för att kunna ha roligt? 

Det var iallafall så jag försvarade mig den gången min mor attackerade mig i tvsoffan. Att jag som står på scenen och vill roa folk, samlar inspiration till nytt material genom att kolla tecknat. Plus att jag alltid själv har tecknat och inspireras utav det andra ritat.

För det vore ju hemskt om jag bara tyckte om tecknat utan annan vinning än ren glädje!?

Vid MIN ålder!?!

Jag skall vara helt ärlig nu!

 Jag ÄLSKAR att klättra! Träd, hus, klippor! Inte för att det är en sport, bra träning,  utan för att det är roligt!!

Men jag gör det inte längre….

Vid 34 års ålder måste man ha ett annat syfte med det man gör,  för att man är vuxen. Klättring måste vara en sport. Att hoppa måste vara träning. Att leka bara bra om man har barn.

Så varje gång jag ser en byggnad med ett stabilt stuprör eller ett högt träd med tjocka grenar går jag numera bara förbi…med en dröm om att få kasta mig upp…sitta högt däruppe och se ut över allt och alla. Men går vidare….utan att röja en min. Ingen får se barnet i den man jag blivit.

Varför är det såhär? För vissa? Vad är det som dikterar vad som gör en vuxen. Vad bestämmer NÄR man är vuxen? Och vad är det som säger att det ena är bättre än det andra?

När jag var liten spelade jag fotboll som de andra barnen. Jag var aldrig bra men det hörde till gymnastiken och rasterna. Man lekte med bollen och hade kravlöst kul.

Precis som de tecknade serierna på go´morron tv! 

När blev det plöstligt inte ok för mig att se det tecknade medans det är helt ok för andra vuxna att spela fotboll och dessutom få hutlöst betalt för det??

RÄTT?                         FEL? 

Att skratta högt bland andra vuxna man inte känner på T-banan är inte bra.

Men att skälla högt på en expedit över en trasig vara är helt ok??

Igår när jag stod och väntade vid ett gatukök var det en kvinna i 45-50 års åldern före mig som väntade på sin hamburgare. 

Medans vi stod där kom det ytterligare en man för att beställa. Han kan ha varit i 60 års åldern och verkade vara en stamkund då ägaren av gatuköket redan kunde anta vad han skulle ha och visade sig ha rätt. 

Kvinnan log och sade:

”- Same procedure as last year…eller?” 

Mannen verkade inte ha hört utan vände sig mot henne och sa:

 ” –Va?”

Nu blev kvinnan snabbt nervös.

”- Eh,  jag sa bara same procedure as last…du vet ..som i …programmet..?”

Mannen: ”-Aha…”

Kvinnan: ”-Äsch jag försökte bara…vara rolig… det funkade inte…ursäkta.” 

Påtagligt stressad nu.

Mannen: ”-Hrm…jaha…jo…eh…jo det funkar!

Vid detta laget var kvinnans mat färdig och hon tog snabbt sin påse och skyndade iväg.

Hon hade bara hunnit ett par meter när mannen vände sig lite åt hennes håll , såg henne gå innan han åter vände om och svagt mumlade ner i marken:

”- Jo…det funkar….”

Jag stod tyst och bara betraktade detta. Varför är det så att vi människor måste gå efter en oskriven regelbok som talar om för oss hur vuxet beteende bör se ut?

Varför kan vi inte bara släppa loss och vara i stunden precis de vi är och vill vara? Glada, fria och intressanta individer med alla de olikheter som gör oss så totalt unika.

 Våga ha roligt åt det som roar oss. Våga visa vad som oroar oss….och våga prata med de som tilltalar oss…

Och varför låter vi andra bestämma vad som skall vara rätt och fel och hur vi borde känna och skämmas? Se på barn! De skrattar rakt ut när de har roligt! Skratt skall inte stängas in , precis som vilken annan känsla som helst inte skall hållas tillbaka . De är där för att släppas lösa!

Att vara vuxen behöver inte betyda tråkig.

Att vara vuxen betyder att man har ansvar

INTE att man inte får leka och njuta av leken.

Jag skall vara helt ärlig nu!  

Ibland  är jag ute och går och vet att jag har en person bakom mig . Då kan det hända att jag, när jag rundar ett hörn  , småspringer ett tag innan personen bakom rundat samma bara för att sedan sakta in igen. 

Målet är att skapa illusionen av att jag rört mig onaturligt långt och få personen bakom att tänka:

”"Shit! Hur lyckade han förflytta sig så fort? Vad hände egentligen?? Magi???””

Kanske reflekterar han/hon inte alls över detta…men kanske…bara kanske…

hehe ….vore  roligt

"Barnasinnet förgyller och har inget med huruvida man är vuxen eller ej att göra"

Tror vi gör oss en stor tjänst i att komma ihåg detta.

Jag var bara 12 år gammal när min far lurade iväg mig och min bror till Göteborg. Det var enligt honom  behovet av en särskild sorts glass som förde oss hela vägen från Umeå till en parkeringplats utanför Ullevi. Året var 1988. 

Jag funderade inte direkt över den långa bilresan då jag hade en bunt serietidningar att fördriva tiden med. Men när vi stannade bilen och klev ur för att sträcka på oss, såg vi de tusentals människor som strömmade in på området.

Både jag och min bror bönade och bad om att få varsin Michael Jackson t-shirt. Pappa förklarade att försäljarna var inne på området och att man behövde biljett för att komma in. Besvikelsen var stor och när vi, efter att längtansfullt tittat efter folket som ivrigt äntrade scenområdet, vände tillbaka mot bilen sa han:

” -Men ni kan ju prova med de här!”

Och i hans hand två biljetter! 

Den kvällen var starskottet för min första och enda idoldyrkan. Plötsligt såg jag musik på ett helt nytt sätt! Dans och sång. Show och scenspråk. Scenkläder och uttryck…Känsla! Michael Jackson summerade allt för mig den kvällen och mitt liv fick plötsligt en riktning.

Jag har så många minnen till Michael Jacksons musik och hur han inspirerat mig och min bror.

Minns hur min bror hade ”den vita handsken” som följt med en av bildskivorna.

Minns hur jag i timmar målade min skateboard tills den var helt vit och enbart pryddes av MJ´s  klassiska pose när han står på tårna. Hur jag ritade mitt första skivomslag med mig på scenen iförd hatt och  i samma pose. Hur flera timmar i bil försvann med Michaels musik i hörlurarna.

Drömmen var att bli som honom. En stjärna! Larger than life! Att röra sig kattlikt och magiskt till rytmer som var tidlösa. Att sjunga med en övertygelse och en själ som ingen annan. Att beröra och glädja. Att erövra musiken!

Min bror var dansaren av oss. Han hade en självklarhet som jag saknade. Men vi slet båda framför videorna med stegen. Jag ägnade timmar åt sången, oräkneliga gånger öppnades min sovrumsdörr mitt i natten av pappa som hört min falsett sång under täcket. Vi brann! Vi levde  för musiken!

Men något ändrades…

Tyvärr på grund utav olyckliga omständigheter dansar min bror inte längre. Jag jobbar fortfarande som artist men på vägen och iochmed olika skeden i livet blev det tillsist mer ett jobb än ett kall. Drömmarna finns där men nån form av realism  och sorg blandade sig i och visionen bleknade. Det är synd…

Men!

Nu när jag suttit en hel dag och återupplevt Michael Jackson som den kraft han var, påminnts om hur mycket han inspirerade mig. Hur han fick mig att drömma, sträva efter att bli bättre än bäst. Hur han fick mig känna som att allt var möjligt!  

Så brinner jag igen!

Michael Jackson blev större än störst! Han vägrade sätta gränser för sigsjälv och han åstakom mer än någon trodde var möjligt!  Han levde ett osannolikt liv, ett rikt liv och ett fruktansvärt tragiskt liv. För med allt kändisskap kom även ensamheten och avskildheten från andra. Kämpade sig tillbaka gång på gång från att ha blivit slagen till marken av illasinnade. Sviken gång på gång av människor som bara ville tjäna pengar utan tanke på mannen bakom legenden. En sargad själ från en trasig barndom .Men som aldrig gav upp!                                 

!

En vacker röst med ett budskap  - grymt förföljd och plågad för andras vinning.

Michael Jackson är död.

Har suttit och följt minnesstunden, sett och kännt, skrattat och gråtit….skämts över vissa tankar jag kan ha haft och ord jag kanske sagt under åren som gått. För visst har det varit lätt att dra på munnen åt The King of pop? Han har omhöljts av rykten och påståenden under hela sitt liv. Till slut kunde man inte värja sig och det började överskugga allt det andra…

Tyvärr har vi människor lätt att ta till elaka ord och förtal när någon är larger than life, när det är något eller någon vi inte förstår. Tyvärr blir det lättare att skratta åt någon än skratta med någon och sex, krig och sorg säljer bättre än glädje, kärlek och fred. Av någon konstig anledning.

Tyvärr…

En vacker röst har tystnat – och nu när ekot snart dör ut – lyssnar en hel värld för första gången på länge….

Michael Jackson sa när han levde:

      ”Jag hoppas jag får bli ihågkommen som en person istället för en personlighet”

Det hade inte behövt sluta såhär

Vila i frid Michael

När jag läste Samtal med Gud (Neale Donald Walsh ) första gången så tyckte jag det var en fantastisk bok! Den talade till mig och fick mig att fundera. Andra gången jag läste den likaså. Men det var inte förrän jag läste den för en tredje gång som något hände inom mig och poletten föll ner.

Med detta menar jag inte att jag blev religiös eller  pånyttfödd eller något sådant….mer som att jag fick en uppenbarelse.

Jag skall försöka att inte använda mig av de traditionella ordvalen här eftersom  jag alltid varit motståndare till så mycket inom den kristna världen, religion över lag skulle man kunna säga. Men egentligen handlar detta om MIG nu och då spelar andras åsikter och tolkningar föga roll. Så låt mig fortsätta…

Jag tror mig ha förstått nu. Kanske har jag tidigare pekat finger åt fel håll och häcklat fel människor just för att jag faktiskt INTE förstått….kanske har DE inte förstått och jag haft rätt i det jag tyckt om dem.  Men det jag menar är svårt att förklara.

Denna text är inte menad att handla om religion, mer om självförverkligandet, men det är svårt att inte blanda in det på ett hörn. Egentligen handlar boken på många sätt om, att finna gud är att finna sigsjälv. Att välja livet och det individuella varandet. Att VARA skaparen och SKAPA sitt eget liv!

De jag alltid haft svårt för, är de som tror att de lägger sina öden i Guds händer och då menar en utomstående kraft. 

De som tror att Gud är en härskare som dömmer och styr oss, straffar och benådar. Favoriserar och kräver total lydnad. Och sen med  denna tro i bakhuvudet dömmer andra människor!  Att vi är syndare från födseln och måste råda bot mot detta under hela vår livstid för att få den yttersta domen vid döden. Detta är en fiktiv Gud skapad av andra, en berättelse för och av människor. Säkerligen med en god grundavsikt, men feltolkad.

Min vän MickeP fick mig att tänka i en ny bana som bara stärker min tro på vad som stod i boken. I boken står det att vi innerst inne redan VET allt vi behöver veta men väljer att glömma bort det, omedvetet eller inte. Att vi ibland väljer att inte göra det vi vet är bäst och således blir besvikna på oss själva. Detta kommer i så oerhört många former och storlekar. Ett exempel kan vara att ligga kvar extra länge i sängen efter klockan har ringt och missa ett möte med en vän.

Det var detta MickeP sa till mig ; DET är straffet vi får av att inte lyda ”Gud” dvs en själv. Missnöjet!  

Detta kan gnaga i en och att  vara missnöjd kan leda till att man känner sig misslyckad, och på så sätt skapa ett helvete!

Han uttryckte det inte exakt så och jag vet att vår tro skiljer sig en aning men det var så jag tolkade det. Man kan sen välja att se det som att man straffar sig själv eller att allt detta kommer annanstans ifrån.  JAG tror att allt hör samman!

Det finns så oerhört många olika typer av tro,  även inom samma religion,  så jag kan stanna här.  Men det jag ”förstod” när jag läste boken är att all tro är individuell och att det är tron på oss själva som väger tyngst.  Att VI är skaparen och skapar dagligen våra liv och vår värld!  Men många människor, inklusive mig själv, har valt att glömma bort detta och irrar efter andras planer i hopp om frälsning. Och låter några få styra över de många.

 Men blir man då någonsin sig själv? Och blir man någonsin nöjd?

Jag har skrivit det flera gånger förr i denna blogg. Om hur jag som barn ville vara en hjälte, en superstjärna, en flickidol. Hur jag drömde mig bort till en värld där jag var störst bäst och vackrast.  Beundrad.  Hur jag hela mitt liv har försökt passa in efter först vad jag trodde andra ville ha, sen raka motsatsen, för att ”vara speciell”.

Jag intalade mig själv att jag var en ”artist” och en konstnär. Ett original…

Provade bägge dessa vägar och båda var lika förvirrande och  konstlade. Jag tror jag förstår nu och även om detta inte innebär att jag går från en oklarhet till en klarhet direkt, så kommer jag sakteliga dras mot den person jag vill vara.

För vi vet alltid vilka vi är! Alltid!  Det svåra är att våga acceptera och stå för det!

Problemet för mig har varit att jag har försökt passa in efter vad jag trott andra har velat ha, och kännt mig utanför. 

Jag har aldrig druckit för att jag inte velat men kännt mig utanför bland festande folk. Då skapade jag en person som kunde vara vild och galen nykter. För att passa in.

Jag blev aldrig den killen som kunde dra med sig tjejer hem och ha one- nightstands. Trodde länge det berodde på att jag inte kunde, pga utseende och utstrålning etc, men har insett att det berodde på att jag egentligen inte ville.

Innan jag fattade detta blev jag istället en person som pratade öppet och rått om sex, via sms och internet , fick mina ”ragg” därigenom istället. En bekräftelse som aldrig tog som den skulle och som bara gjorde mig ännu mer ihålig.Fick mig att känna mig..unken.

Tror jag gjorde så för att känna mig som en ”kille” i ordets traditionella stereotypa mening.. Eftersom jag redan saknade alkoholen och sportintresset fick jag bli extra sexuell istället…trodde det skulle väga upp.

 ”När jag säger trodde menar jag inte att jag tänkte tanken, allt skedde undermedveten såklart.”

Jag insåg idag efter att ha varit väldigt stilla och efter en hel del funderande och trevliga konversationer med nya vänskaper, att jag VET vem jag är!  Och vem jag inte längre vill vara!

Jag vill inte vara alla till lags , inte tävla om folks uppmärksamhet och gunst, inte förställa mig för att vara ett samtalsämne bland folk. Inte anstränga mig för att verka speciell eller exotisk, intressant eller  orginell.

Vill leva som den jag är oberoende av vad andra tycker passar in i deras liv och ordning. Inte sträva efter att ha mest vänner jag knappt känner, ej heller att ha ”rätt” vänner.

Vill nöja mig men några få riktigt goda där inga spel krävs för att co-existera!

Jag har mött flera nya bekantskaper i det sista som verkligen känns rätt. 

Och jag har förstått att tid inte gör en vän till en nära vän, ej heller ett förflutet.

En nära vän kan vara en person du just mött men som du kan vara helt trygg med och som tar dig för den du är och ger av sig själv.

Inte en person som funnits i ditt liv i flera år men av fel anledningar..

En person som kräver att du skall finnas där för att du alltid gjort det.

En vän kräver inte…

Känner mig hoppfull!!  

Likt ett barn innan julafton kan jag inte sova på grund utav alla förväntningar på framtiden! Jag skapar den själv det vet jag nu… och  har verktygen och viljan! 

Det kommer bli magiskt! Jag kommer att bli …för första gången!

.äntligen!

PS- Ordet GUD betyder i vissa kulturer "JAG ÄR"  Således är vi alla "JAG" också gudar och skapar våran egen värld och är alltid med oss. JAG är den största kraften av allt och JAG ÄR skapar dig! Välj noggrant de ord som följer därefter!

Hon var där idag igen. Hon är där ofta. Hennes jobb kräver det. Jag hade kunnat välja andra platser, inte så mycket på grund av läget så mycket som av att det finns andra ställen som är större och bättre. Men jag återkommer alltid dit….och blir alltid besviken när hon inte står där.

Alltid med ett leende står hon där. Blond, blåögd och sommar fräsch.  Ett härligt skratt och en positiv glad utstrålning. En sådan person man vill vara med, mår bra av…

Försöker ta kontakt. Pratar då det finns luckor, försöker vara charmig, intressant. Men flackar med blicken, vågar inte riktigt…Tänker mig att jag kanske ser mindre intresserad ut då. Vill inte verka för angelägen men vill ändå väcka intresset. Men hur?

Hur skulle Niklas gjort ? Jocke, Jakob eller Dennis?? Hur skulle de ha hanterat denna situation som jag befinner mig i? De verkar alltid lyckas. Frågat om telefonnummer?  Fika? Middag? Jag kan kanske så småningom sträcka mig till att fråga om efternamn och söka på Facebook….Jisses….vad händer med världen?  

Och vad händer med mig??

Vad är det värsta som kan hända? Varför skall det vara så svårt? Hur kommer det sig att så många människor tar kontakt dagligen med människor de får en ingivelse att prata med, men att jag på något vis inte fixar det. Vad är jag rädd för? 

Att få ett nej? 

Bli talad om bakom min rygg som den där tragiska killen som trodde han hade en chans? Och egentligen…vad skulle det spela för roll om det var så?

Antar att jag hoppas hon skall ta första steget. Hoppas som jag så ofta gör. Men vill jag verkligen vara den killen? Vill jag inte hellre vara killen som tar för sig? Så är det ju….ambitionen är att så småningom våga chansa. Tro på migsjälv.

Tills vidare går jag dit….och hoppas att hon står där.