JesperJee

Jag var bara 12 år gammal när min far lurade iväg mig och min bror till Göteborg. Det var enligt honom  behovet av en särskild sorts glass som förde oss hela vägen från Umeå till en parkeringplats utanför Ullevi. Året var 1988. 

Jag funderade inte direkt över den långa bilresan då jag hade en bunt serietidningar att fördriva tiden med. Men när vi stannade bilen och klev ur för att sträcka på oss, såg vi de tusentals människor som strömmade in på området.

Både jag och min bror bönade och bad om att få varsin Michael Jackson t-shirt. Pappa förklarade att försäljarna var inne på området och att man behövde biljett för att komma in. Besvikelsen var stor och när vi, efter att längtansfullt tittat efter folket som ivrigt äntrade scenområdet, vände tillbaka mot bilen sa han:

” -Men ni kan ju prova med de här!”

Och i hans hand två biljetter! 

Den kvällen var starskottet för min första och enda idoldyrkan. Plötsligt såg jag musik på ett helt nytt sätt! Dans och sång. Show och scenspråk. Scenkläder och uttryck…Känsla! Michael Jackson summerade allt för mig den kvällen och mitt liv fick plötsligt en riktning.

Jag har så många minnen till Michael Jacksons musik och hur han inspirerat mig och min bror.

Minns hur min bror hade ”den vita handsken” som följt med en av bildskivorna.

Minns hur jag i timmar målade min skateboard tills den var helt vit och enbart pryddes av MJ´s  klassiska pose när han står på tårna. Hur jag ritade mitt första skivomslag med mig på scenen iförd hatt och  i samma pose. Hur flera timmar i bil försvann med Michaels musik i hörlurarna.

Drömmen var att bli som honom. En stjärna! Larger than life! Att röra sig kattlikt och magiskt till rytmer som var tidlösa. Att sjunga med en övertygelse och en själ som ingen annan. Att beröra och glädja. Att erövra musiken!

Min bror var dansaren av oss. Han hade en självklarhet som jag saknade. Men vi slet båda framför videorna med stegen. Jag ägnade timmar åt sången, oräkneliga gånger öppnades min sovrumsdörr mitt i natten av pappa som hört min falsett sång under täcket. Vi brann! Vi levde  för musiken!

Men något ändrades…

Tyvärr på grund utav olyckliga omständigheter dansar min bror inte längre. Jag jobbar fortfarande som artist men på vägen och iochmed olika skeden i livet blev det tillsist mer ett jobb än ett kall. Drömmarna finns där men nån form av realism  och sorg blandade sig i och visionen bleknade. Det är synd…

Men!

Nu när jag suttit en hel dag och återupplevt Michael Jackson som den kraft han var, påminnts om hur mycket han inspirerade mig. Hur han fick mig att drömma, sträva efter att bli bättre än bäst. Hur han fick mig känna som att allt var möjligt!  

Så brinner jag igen!

Michael Jackson blev större än störst! Han vägrade sätta gränser för sigsjälv och han åstakom mer än någon trodde var möjligt!  Han levde ett osannolikt liv, ett rikt liv och ett fruktansvärt tragiskt liv. För med allt kändisskap kom även ensamheten och avskildheten från andra. Kämpade sig tillbaka gång på gång från att ha blivit slagen till marken av illasinnade. Sviken gång på gång av människor som bara ville tjäna pengar utan tanke på mannen bakom legenden. En sargad själ från en trasig barndom .Men som aldrig gav upp!                                 

!

En vacker röst med ett budskap  - grymt förföljd och plågad för andras vinning.

Michael Jackson är död.

Har suttit och följt minnesstunden, sett och kännt, skrattat och gråtit….skämts över vissa tankar jag kan ha haft och ord jag kanske sagt under åren som gått. För visst har det varit lätt att dra på munnen åt The King of pop? Han har omhöljts av rykten och påståenden under hela sitt liv. Till slut kunde man inte värja sig och det började överskugga allt det andra…

Tyvärr har vi människor lätt att ta till elaka ord och förtal när någon är larger than life, när det är något eller någon vi inte förstår. Tyvärr blir det lättare att skratta åt någon än skratta med någon och sex, krig och sorg säljer bättre än glädje, kärlek och fred. Av någon konstig anledning.

Tyvärr…

En vacker röst har tystnat – och nu när ekot snart dör ut – lyssnar en hel värld för första gången på länge….

Michael Jackson sa när han levde:

      ”Jag hoppas jag får bli ihågkommen som en person istället för en personlighet”

Det hade inte behövt sluta såhär

Vila i frid Michael