Foolish Pride
Kategori: Allmänt
Tillbaka igen efter ett långt uppehåll. Många märkte säkert hur negativ och mörk min blogg blev mot slutet. Jag hoppades detta skulle ändra sig och kände att det var fel att sätta ord på det och på så sätt självaffirmera mig på det sättet.
Jag pendlar lite mellan att tro och veta att just sådan affirmation fungerar. Det är en konstig känsla som är svår att förklara. Många säger åt mig ; ”Det är bara du själv som kan ändra din inställning och dina tankar Jesper” Mitt svar är alltid detsamma:
”Det är precis det jag är rädd för!”
Jag går alltid till det negativa när jag ställs inför nya ting. Visst i början går drömmaren igång och målar upp en fantastisk sagohistoria. Inför varje audition har jag sett hur huvudrollen blivit min och hur min karriär som musikalartist startat. Inför varje casting har mina skådespelardrömmar slagit in, när denna blogg startades fantiserade jag om hur den blev stor och hur jag blev en känd författare. Men som ni säkert räknat ut har inget av detta slagit in. Så nu sitter jag där med det negativa igen.
Det är inte så att jag tvivlar på att positiva tankar föder positiva händelser och känslor. Det är bara så svårt att blunda för verkligheten ibland. Och ändå skapar man sin egen verklighet!?! Jag har alltid haft svårt för de som tror sig kunna något och som oblygt spelar in, ger ut och framför saker som i mitt tycke är allt annat än kvalite. MEN….de mår bra, de får jobb, respekt, uppskattning etc osv. Och de utvecklas i denna process iochmed att självförtroendet växer och för att de kastar sig ut och vågar lära sig av sina misstag. Misstag som inte svider länge för den som har självförtroendet och karaktären att resa sig igen
Ibland har jag svårt att känna att jag orkar. Problemet tror jag startade med att jag som väldigt ung gav upp och såg en egen lösning på mina problem. Att ge upp mitt liv…
Detta tog kål på min vilja, min lust, min ambition….för jag hade alltid en utväg ifall allt fallerade…och med denna själaffirmation har jag nu levt…Och flera år har nu gått…och jag tycks gräva mig djupare.
MEN JAG ÄR FORTFARANDE HÄR
Och jag VILL ta mig ur detta! Det krävs fruktansvärt mycket jobb och jag VET detta! Ibland känns det som mer än jag mäktar med. Jag känner mig för utanför, för annorlunda, för missplacerad, för FEL…..som att allt som är jag måste bytas ut för att det skall fungera. Kanske är det inte så….
Men jag skall hitta en väg. Även om det blir att ta emot en massa ”vad var det jag sa” från hundratals människor. Något som kommer krävas en massa sväljande av stolthet….men vart har egentligen den stoltheten fört mig?
Nej just det!
