JesperJee

Jag har en tendens att ta saker i fel ordning och stirra mig blind. Sen kommer jag efter mycket lång tid fram till saker som andra inser mycket tidigare.

Ta bara en enkel sak som att rutiner faktiskt är en BRA sak och att sova för länge faktiskt bara gör en tröttare.

Jag tror jag skulle insett alla dessa saker tidigare, liksom smygits in i dem som för de flesta, om jag inte stoppat upp min utveckling genom att just stirra mig blind.

När mina problem med sången började fick jag panik och fokuserade all min tid åt att fixa min teknik igen. Vibrato, tonkvalitet och säkerhet. När det inte blev som jag ville drog jag mig bara djupare ner i bitterhet och frustration.

När jag skall lära mig koreografi nöter och nöter jag stegen, försöker få allt rätt, hitta balans….Fastnar på en särskild rörelse och hakar upp mig om det inte tycks gå.

Och tappar all lust och känsla för det jag gör!

När man sitter och tittar på sina kollegor som dag ut och dag in testar sig fram, övar och sliter så inser jag en sak. De PROVAR sig fram! De testar gränser, de leker, har kul med rörelserna och tonerna! Sen kanske inte rörelserna blir perfekta eller tonerna rena men det blir otroligt mycket mer intressant att se och höra på!

Jag har glömt bort det viktigaste! 

Tappade bort vad som verkligen gör skillnad. Det är inte de renaste tonerna eller linjerna, det är uttrycket! Det är vad man utstrålar och vad man känner för det man gör! Förr dansade jag flera dagar i veckan, övade steg hemma och testade mig ute på golvet bland folk. Hade kul men var långt ifrån någon dansare. 

Numera dansar jag aldrig privat….Jag sjunger inte heller längre bara på kul. Det är alltid prestige inblandat.

Hur kunde jag vara så blind? Det ena utesluter inte det andra. Men det viktigaste man kan lägga in i sin sång eller sin dans är INTE teknik! Det är uttryck….har man sen det är tekniken bara en hjälp!

"Jag har i så många år intalat mig att jag är snabb…..att jag rört mig oerhört långsamt"

Gör om , gör rätt

Jag kommer försöka se saker från ett annat håll. Se det på ett nytt sätt.

Istället för omöjliga hinder skall jag se utmaningar!

Jag har alltid gått in för uppgiften med inställningen att jag kommer att misslyckas.

Då ger man sig inte en fair chans. Man engagerar sig halvhjärtat…och får i bästa fall ett halvhjärtat resultat.

När jag tävlade i gymnastik kunde jag inte göra något halvhjärtat! Du kan inte göra en bakåtvolt utan att engagera dig, försöker du så gör du dig illa.

När jag tränade simhopp kunde jag inte satsa halvhjärtat för då landade jag snett  och det gjorde duktigt ont!

Det går inte att pressa upp 100 kg utan att vara beredd på tyngden och ha kontroll över andning och muskler…

Så varför satsar jag inte helhjärtat nu när detta är det enda jag verkligen brytt mig om till 100%?

Är jag så rädd att misslyckas efter ett riktigt försök, att jag inte vågar försöka?

Har lagt ner otroligt mycket tid på att tänka och älta….

Så mycket energi rakt ut i universum och så mycket tid och smärta som kunde ägnats åt att fokusera och engagera!

Nu vänder jag….

180°

watch me go!

Förbisprungen 

Hälften av mina år, ingen av min bitterhet.

 Dubbelt så mycket talang, hälften av min erfarenhet.

Där-inga konstigheter, här-enbart frågetecken.

Där-hoppfull!

Här-hopplös!

En ljus framtid till mötes mot mina bortkastade år.

Jag nådde aldrig dit de redan är fastän Jag börjat tidigare.

Blev aldrig hälften av det de är innan deras resa på allvar börjat.

Kom aldrig förbi och igenom där de aldrig ens fastnat.

Blev aldrig min egen, där deras jag redan är

Lurade mig själv där deras tvivel aldrig funnits….

Om jag inte är Vad…vem är då Jag?

Och vad gör jag nu?

När man sitter i ett rum med flera människor som valt samma yrke som jag är det lätt att man gör jämförelser.

”sjunger han bättre?”

”går han högre?”                       

”dansar han bättre?”                            

”Kan de... mer?”

Svaret är….att jag inte skall jämföra mig! De andra har gått utbildningar och studerat länge länge….från grunden. Talang och hårt arbete! Det är så det bör göras…och de flesta går den vägen.

Men inte jag!  Och jag önskar jag gjort det!

Det är svårt att säga vad som är bäst och omöjligt att förutse hur livet kunde sett ut.

Jag var så självgod som ung sångare. Hade inte stött på några motgångar vad gällde sång. Det var lekandes lätt och roligt. Visst var jag inte nöjd men visste att jag när jag var redo skulle öva mig till de höjder jag trodde var ödesbestämt. 

Hybris och lathet hand i hand. 

Var så svältfödd på uppmärksamhet och komplimanger att jag njöt av allt jag kunde få med min röst.  Brydde mig inte om att förfina utan bara gick på minsta motstånd och slösade min talang.

Tänk Er en person som precis vunnit en miljon. Istället för att förvalta sina pengar väl och se dem växa till ekonomiskt oberoende, slösade mannen frisk för att ta igen de år han gått som fattig. Kastade bort dem…tills det plötsligt inte kom pengar ur hålet i väggen längre….

Och nu ångrar han sig.

Hade velat haft en utbildning. En grund. Ett tänk.

Å andra sidan har jag jobbat som artist i över 12 år och aldrig egentligen gått arbetslös. Men kunde jag haft bättre jobb? Skulle jag haft bättre jobb? Hade jag varit en bättre artist? 

En bättre människa?

Vet inte…

Men jag har fått min del av svårigheter! Har sett saker som barn, min brors cancer och min panikångest som tonåring, depression och sorg som vuxen. Ibland har det kännts alltför svårt att ta sig igenom. Ibland bränner en förtvivlan i mitt bröst som får mig vilja skrika rakt ut! 

Ibland är jag så fruktansvärt olycklig att jag vill gråta som ett barn…

Men är fortfarande kvar

Kanske hade inget kunnat varit annorlunda och kanske är den vägen nödvändig för mig.

För att växa och kanske bli till hjälp. 

Ett stöd…

För de vars liv också faller ihop men som likt mig inte då kunde förstå vad som blev viktigt nu.

Det är aldrig försent.

...ej heller för mig

 Tänkte i brist på annat räkna upp några saker jag inte kan förstå. Håll till godo.

Ondska, falskhet, vad som kom först av hönan eller ägget, hur Johan Palm fått släppa skiva, Harry Potter, hur folk kan tillåtas ”jobba” som pokerproffs och tjäna 150 000 i månaden, prutt-humor, folk som gör allt för att bli kända, folk som är kända för ingenting, hur Linda Rosing fått släppa skiva, djurplågeri, folk som stressar upp sig innan de tänker efter, scientologerna, jehovas vittnen, hur Du är min man med Helen Sjöholm kunnat ligga på svensktoppen i över 60 veckor, svensktoppen, surströmming-det är rutten fisk folket!, varför 99 % bloggar om sina kläder och sin frukost, folk som hetsar upp sig innan de tänker efter, EMD, hur vissa kan kalla sig sångerskor bara för att de har fördelaktigt yttre, stora attribut och får flämta till euro-techno, folk som fuskar sig till framgång, hur Fantastic Four fått släppa skiva, arrogans, hur folk fortfarande tror att Björn Skifs är en skådis som plötsligt släppte skiva, folk som försummar sina vänner för en relation, a-kassan,  hur folk kan älska en person ena dagen och en annan dagen därpå, folk som tror att respekt kommer med en titel och inte behöver förtjänas, hur filmer som GI-Joe kan göras för flera miljoner när det finns hemlösa 20-åringar på gatan…burkan….vatikanen…..rökare….japanska gameshows...hedersmord.....rasism....

The list goes on…

Så mycket onödig huvudbry egentligen. Men ack så mycket konstigheter det finns därute

 Kan en slalomåkare lära sig åka utan skidor?

En bowlare bowla utan klot?

En författare skriva utan ord?

Kan jag öva utan röst?

”Du skall ta ett djupt andetag och sjunga svaga toner”

Jag kan inte andas djupt och när jag tar en svag ton så knarrar det bara. Tar jag i med mer kraft tar luften slut och halsen blir spänd. Hur skall jag då gå till väga?

Är övning bara till för friska röster?

”I have a hole in my bucket”

Kan inte samla vatten…

Dag  5.

Idag...var en jobbig dag. 

Sista dagen på första veckan och det har varit en bergochdalbana. Jobbade enbart med vår sångcoach och gick igenom stämmor och interpretation.Fick mot slutet av dagen en timme ensam med henne för att gå igenom mina solon.

Så mycket saker kom fram och hon gav mig så mycket att tänka över. 

”Kanske borde du börja medicinera igen?”

Det slog hårdast!

Jag VET inte vad jag borde göra! 

Har haft och har någonstans stort hopp om detta året som kommer. Men tonarterna….Jag kommer inte upp!! Rösten blir mindre och mindre och mer ansträngd och min andning är nu som svårast. Kanske är det som hon säger att det faktiskt är ångest….forfarande. fast inte längre hämmande utåt sett. Jag vågar numera gå ut bland folk, åka buss, resa, umgås utan att få panik….Jag trodde jag var frisk!

… ville tro att jag var frisk!

Men ångest kan vara flera saker och ta flera uttryck. Jag har nog alltid vetat att jag haft en liten depression i kroppen hela vägen. Men ville inte erkänna det! Och den kramar om mitt bröst och stoppar upp min hals. Sång skall vara fritt och oforcerat! Sång skall vara skönt och glädje… Inte ångest och prestige, oro och sorg.

Men har jag tid att ta mig tid?

Tid att bli frisk?

Vad är viktigast?

Sången eller livet?

Kan jag få båda?

Och hur blir livet utan sång?

Ceca är en fantastiskt vis person och pedagog. Kommer försöka jobba med henne. Måste lära mig tänka om! Jag har ambitioner och drömmar som jag dammat av inför detta året! Jag vill göra vad som krävs! Jag är skyldig migsjälv detta! Borde för flera år sen förstått att jag inte kunde tvinga fram en karriär som sångare med en kätting runt foten! Borde stannat upp och tagit hjälp….men jag var så rädd och så….feg.

Det torde finnas flera människor med värre problem än mig som kämpat vidare och kommit tillbaka. Och flera med mindre problem som gett upp!

 Jag vill inte ge upp!

Jag vill vara sångaren! Han som berör, han som förmedlar, han som ingjuter….

Som längtar inom mig….konstant slagen till marken av prestationskrav, rädsla, blyghet, stolthet….så svag nu...och så trött... som vill så mycket men tvivlar på om det går att resa sig igen.

Som vill sjunga som förut….för lusten och enbart för att det var skönt!

Imorgon är det en ny dag….

Inga krav….

Mjuka lätta steg….

Mot en ljusare framtid...

...med medicin?

 Jag ger er....the voice....

David Phelps!

 Dag 4.

Idag har det varit en bra dag!

Vissa gånger faller bara en massa bitar på plats och man ser ljust på det mesta man ställs inför. Och man tänker klarare, renare....Idag var en sådan dag då jag helt enkelt mådde väldigt bra!

Efter en jobbig natt med andningsproblem och dålig sömn gick det sedan bara uppåt.

Ceca vår sångcoach har kommit hit och hon är en sådan härlig människa. Att hon sedan gått igenom samma slags svårigheter som jag hjälper också väldigt mycket!

Har hopp om att jag kan lära mig de toner som krävs för årets föreställning! I början kändes det helt omöjligt men idag började jag hitta något. Skall ta itu med det i år! Öva och tänka om! Våga!

Sedan är människorna jag repar med under dagarna otroligt mysiga och trevliga vilket gör det kul att gå dit. De stöttar och bidrar med tips och egna erfarenheter. Vi skrattar mycket men slarvar aldrig. Kan lära mig mycket utav dem…

Kommer bli ett bra år!

Och imorgon skall jag träna med Tore.  Mina rutiner börjar rulla på bra. Fortsätter jag såhär kanske jag hittar lösningen på en hel del av de problem jag dragits med i allt för många år nu. Det är på tiden….

Until Next time…

 Dag 2.

Skulle vara intressant att få en utskrift på exakt vad som händer i min kropp när jag sjunger. Vart problemen startar och tar form. Hjärnan? Halsen? Ryggen? Lungorna? Kanske hjärtat?

Fler låtar har dykt upp som är svåra för mig. Och för varje svår låt jag får verkar de andra tre killarna segla igenom dem. De tar i och sliter men fixar det. Jag kämpar också men vågar inte släppa fram rösten så det stockas och hela ansiktet täpps igen. Efter bara ett par minuter är jag hes och beslöjad. Det är svårt att finna råden till sig själv.

”Skall jag bara sjunga?”

”Skall jag inte verbalisera min oro?”

”Skall jag tänka att det löser sig?”

”Skall jag acceptera faktum och ändra melodierna?”

”Skall jag be att få ge bort låten?”

Eller skall jag tänka positivt och bara kasta mig ut?  Kan det bära eller brista tills jag lär mig? Kanske sitter det bara i mitt huvud. Kanske sitter det i fysiska fel. Men i vilket fall som helst måste det finnas de som har det värre…Jag har fått detta jobbet! 

JAG!

 Och jag kommer om ett år se tillbaka och tänka att jag klarade det.

Om än med blandat resultat.

Men jag klarade det….

Kommer klara det!

Skall!

PS- Skall sjunga Eurovision vinnaren Fairytale av Alexander Rybak!! På en norsk båt!!! Hörde jag lynchning någon? Haha…

Så var första repdagen över. Inga konstigheter så långt och allt är som det skall. Både på bra och dåligt sätt.

Materialet kan bli bra och det kan bli mindre bra. Vissa saker ser jag fram emot och vissa saker har jag lite frågeställningar kring.Men något blir det av allt!

Tycker inte jag klagat så mycket som jag brukar. Nu är det ju trots allt bara första dagen av 50 så det finns tid. Men jag känner det i kroppen…redan. Höga stämmor,höga låtar!!

Om jag kunde möta en vis man eller en guru av något slag som verkligen kunde berätta hur det verkligen ligger till med min röst. Är jag skapt så att jag är en utav väldigt få sångare som helt enkelt inte kan sjunga höga toner? Eller sitter det i mitt huvud av år av osäkerhet och ångest? Är jag en av de som fötts med litet omfång oförmögen att påverka det? Eller har jag bara nojjor och prestationsångest? Kan jag lära mig eller är det för sent?

Jag har ett bra musiköra. Jag hör när det, i mitt tycke och smak, inte låter bra. Och LÅNGT ifrån alla som sjunger dessa höga toner låter egentligen bra däruppe…kan det vara så att jag vill låta bättre än så? Så att jag inte vågar och ger upp innan jag ens försöker? De som pressar och kämpar sig upp sätter det till sist i musklerna och lär sig kontrollera det så småningom. Jag har alltid velat låta bra direkt. Så jag har aldrig försökt….

Sen mes sjunger jag på höjderna av rädsla för att fler skall höra hur illa det låter om jag tar i och inte fixar det. Och då fixar jag det inte!

Det är konstigt att jag sitter med alla dessa funderingar fortfarande….jag har hållit på i snart 15 år!?! Vad betyder det? Vad innebär det? Är det en signal eller ett tecken?

Som The Clash skrev en gång:

”Should I stay or should I go?”

Är det dags att sluta? Jag vill ju sjunga….snarare…jag vill kunna sjunga!. Just nu känns det svårt…

Men det bor en sångare i mig och jag vill få mejsla fram honom. Jag är duktig och begåvad. Kanske måste jag bara tänka om och tänka rätt? Men går det efter så många år?  Och skulle jag någonsin kunna släppa detta?

En sak är säker.

Skulle aldrig bli helt lycklig om jag gav upp min dröm….

Men varför måste det vara så svårt?

           

 Igår skulle jag åka till oslo för att idag påbörja min nya repperiod. Pga sommarens ekonomi beslöt jag att ta tåget istället för det mer smidigare flyget och bokade i god tid. När jag hämtade ut biljetten såg jag att det skulle vara ett byte vilket inte direkt gjorde något. Lite trist men vad göra?

Vakade hela natten innan som jag alltid gör för att unvika att missa den tidiga avresan. Tänkte mig sova på tåget.

Följande sker: Tåg bytet i Örebro blev till buss istället för ytterligare tåg. Jobbigt då resten av resan då skulle bli mindre bekväm men fem timmar på buss går ändå, speciellt om man sover. Däremot blev det ytterligare ett buss byte i Karlstad vilket avbröt sovstunden ytterligare…En knökfull buss gör att man har sitt säte dvs inte kan luta sig åt något håll  

summa sumarum…Ingen sömn för Jesper!

När jag kommit fram till ett regnigt Oslo väntade Frida och Veronica på mig för att skjutsa mig till hotellet. Jag hade lovat hjälpa dem med deras flytt också vilket jag tyckte var ok. Men efter två flyttrundor mellan två byggnader utan hiss plus en tom mage och  48 timmar utan sömn  var Jesper ganska slut.

Väl på hotellet somnade jag nästan i duschen och har inget minne efter jag lagt mig och släckt lampan! Första natten på länge jag inte legat och grubblat utan bara somnat! Väldigt skönt och välkommet!

Vaknade utvilad…

And then….

 Nu är det dags. Nytt jobb, ny säsong, ny plats, nya erfarenheter och upplevelser!

Ser det alltid som en nystart då en ny fågel Fenix skall stiga ur askan, då jag skall lyckas rätta till saker jag tänkt och gjort fel andra tillfällen.

För det handlar om tillfällen. Varje nytt gäng man jobbar med, varje ny produktion, varje ny uppgift är tillfällen att komma vidare, knyta kontakter…utvecklas. Men jag har så länge jag kan minnas alltid hamnat i en negativ spiral som jag får svårt att ta mig ur.

För höga krav föder en frustration som föder ett mörkt sinne….och bildar en sten över bröstet som gör det tungt att vara den man vill vara. Varje ny uppstart lovar jag migsjälv att det skall bli annorlunda.

Och denna gång känner jag att jag kommer lyckas!

Kanske är det att året innan varit som det varit. Mina två senaste jobb har nött ner mig och gjort mig starkare. Jag har varit på botten….men tog till sist ställning, sa ifrån och reste mig. För första gången! Ingen ånger och ingen annan än jag gick vinnade ur striden.

Jag vet vem jag vill vara och hur bra jag kan vara! Och det tänker jag visa nu….Detta året kommer att bli spännande. Det känner jag!

Imorgon åker jag till Oslo. På måndag morgon får jag det nya materialet. Får se musiken och låtarna jag skall framföra. Vilka nummer det blir. Vissa kanske jag hört och vissa kanske är helt okända för mig. Men efter bara två månader kommer jag kunna dem som ett rinnande vatten! Folket jag skall jobba med kommer vara främlingar i början, man kommer vara vänlig trevlig och artig.. Alla vill visa sig från sin bästa sida. Men efter 3-4 månader kommer vi ha skrattat, skrikit, gråtit med varandra… lärt känna varandra på gott och ont. Någon kanske utvecklar romantiska känslor och någon annan kanske kommer hitta en ny partner. Allt kan hända under en repperiod….och jag tycker det är så häftigt!

7 veckor. Sen har vi premiär! Just nu, dagen innan, har jag inte en aning om vad jag skall göra, hur det kommer se ut, låta eller kännas….men om 7 veckor….en helt ny show. Jag står på scenen och framför något jag aldrig tidigare framfört. Och för varje dag blir jag en ny person….så om 7 veckor….är jag en artist jag aldrig varit förr.

Skall bli kul. Spännande. Häftigt. Skall hålla humöret uppe. Vet av erfarenhet att det alltid blir något i slutändan hur hopplöst det än verkar i början. Så denna gång tänker jag tänka framåt….Tänka att jag vet att det blir bra! Istället för att ge upp  och deppa ihop.

7 veckor…..två månader…..resten av livet….

Det kan vara nu det börjar

 ”Karriär bygger på att slicka uppåt och sparka nedåt för att skaffa sig förmåner och inflytande. Moralen är väldigt tänjbar”

Läste dessa ord i Metro idag. Väldigt sanna ord och de kan väl appliceras på nästan alla branscher. Skulle dock tro att artistbranschen är en av de värre.

När jag började sjunga trodde jag det handlade om hur begåvad man var, hur bra utstrålning man hade och vilken kontakt man kunde få med sin publik. Tror det stämmer fortfarande…på något djupare plan. Med det vill jag säga att jag tror en publik kan känna när en artist når ut och när en artist inte når ut. 

Dock är det dessvärre numera så att de flesta artister idag…saknar den kvaliten…

Jag saknar DET.

DET som hjälpt fram så många av dagens "stjärnor" dvs förmågan att ställa sig in . Att säga rätt saker och nästla sig in, ”smöra”, för personer som kan hjälpa en fram. 

DET betydde förr något helt annat, och något vi ser alltför sällan av idag.

Men jag saknar DET.

Jag har inte armbågarna att ta mig förbi folk som kan mer och som är mer ödmjuka än mig. 

Jag kan inte , och jag vill inte….

Mitt problem är att jag är för ärlig mot dessa människor. Jag säger vad jag tycker och tänker. Jag vill göra bra ifrån mig och ställer extremt, ibland orimligt, höga krav på mig själv. Blir låg och bitter i min strävan att bli bättre. Men det gör mig också bättre…

Däremot ”slickar jag” inte uppåt! Och då anses jag istället vara svår och besvärlig! 

Det är många som vägrar ställa sig in. Och jobben och respekten går då  till någon annan. Någon som har supit med, smörat för och verkligen ställt sig in hos producenten, koreografen eller regissören! Och jag föraktar det!!!  Jag avskyr när dessa människor tar platsen för någon som är mer ödmjuk och bättre, en mer ambitiös människa. En empatisk och talangfull människa. Någon som verkligen förtjänar det….En person som inte gått över lik för att få det! 

 Men det händer alltför ofta om inte hela tiden...tyvärr.

Men givetvis VET alla hur det ligger till...egentligen! Alla VET att kindpussarna och hejandet är fejk! Alla VET att komplimangerna kommer alldeles för ofta. Alla VET att det pratas skit . Men alla njuter denna ytliga bekräftelse….denna tomma vänskap. För de är för rädda för vad annat som finns därute…

Så de håller varandra om ryggen...tills någon får nog och säger emot..och då är den personen borta....direkt

"Moralen är väldigt tänjbar!"

Jag hade velat leva förr….på den tiden då talang var det som krävdes. Då inga studiotricks behövdes för att få den ”snygga” artisten att låta bra. Då musiker var musiker för att de älskade musiken och respekterade varandra för det de kunde åstakomma på scenen. Inte pga vilka de kände eller hur mycket pengar de tjänade. Eller hur de såg ut

Sanningen är att det krävdes mer av en artist då. Och sanningen är att jag då troligtvis inte kunnat försörja mig på samma sätt som idag.

 Men då hade jag fått anstränga mig hårdare….och åtminstone fått den respekt jag då förtjänat.

Idag kan vem som helst bli "artist" bara man har rätt utseende och rätt kontakter. Att ha talang är lågt prioriterat.  Och det värsta är att folk inte verkar bry sig om det längre...

Vad vill du helst vara? 

Erkänd och beundrad för något du kan och älskar?

Eller rik och berömd för något andra fått dig se ut att kunna?

Vill du hellre kämpa för att bli bra på det du älskar ?

Eller sälja dig billigt för att få din plats i rampljuset oförtjänt?

Världen ser ut som den gör….

Med tiden kanske det ändras…

Tillbaka

Ibland undrar man ju hur saker och ting fungerar. Det kommer lite väl mycket problem på en och samma gång att det känns som det finns ett syfte bakom det. Något man skall lära sig…Det kan vara allt från tålamod till att förekomma vissa situationer, planera, skapa rutiner etc.

Men vilken högre makt är det som styr detta? Är det en själv som gör det? Det är väldigt intressant…och irriterande!

När jag slutade Åre i Maj hade jag en hel del sparat….närmare 40 tusen (vilket är en hel del för mig i alla fall) Jag hade en hel del idéer som jag ville slutföra. Bland annat ville jag åka helt själv till Spanien och vara där i en månad. Sen hade vi PT-utbildningen som jag haft planer på länge men alltid skjutit framför mig. Jag bestämde mig för att det var dags nu eftersom jag hade så pass bra ekonomi.

Sen hade jag redan i Åre fått ett nytt jobb över sommaren. Ett vanligt servitörsjobb som jag till sist valde att tacka nej till pga ryktet om att folket där var lite…well not-my-kind om man säger. Men återigen, jag kände mig trygg i att min ekonomi skulle täcka mina behov.

Såhär såg det ut. Först skulle jag få 12600 NOK från norska skatteverket, mycket bra summa pengar! SEN skulle A-kassan hjälpa till under juni, juli och slutligen skulle det komma skattepengar i augusti. Det såg ut att bli en bra sommar!

MEN!

Först fick jag höra att A-kassan behövde ett E-301 formulär från Norge för att jag skulle få ut mina A-kassa pengar, det borde jag vetat….men inte att det skulle ta 12 veckor att få detta papper!! Så dessa pengar kommer i bästa fall i mitten av september, då jag redan har ett nytt jobb! Men då hade vi åtminstone skattepengarna från Norge och Sverige kvar!

MEN!

Av de 12600 NOK som jag trodde jag skulle få från Norge blev det tydligen bara 3000(!?) så det måste ha blivit något fel. Dessa pengar räckte knappt till hyran den månaden så jag fick in och plocka från sparkontot---igen!!  Nu har jag skickat brev till norska skatteetaten för att få göra om deklarationen. Så nu var det bara att vänta på skattepengarna från Sverige istället!

MEN!

Tidigare år har jag stått som näringslivtagare dvs alltid fått mina pengar i December men hade nu avvecklat företaget, snarare min pappa vars företag det faktiskt var avvecklade det. Jag ringde till Skatteverket för ett halvår sen för att kolla upp detta och fick då höra att mina pengar skulle komma i augusti från och med nu. Så dessa pengar har jag haft som sista utväg. Men denna vecka när pengarna skulle komma hände inget så jag ringde upp igen….och fick höra att jag FORTFARANDE står som näringslivstagare!?! Att mina pengar inte kommer förräns i December!!!!

Så nu sitter jag här och har drygt 4000 kr på banken, varav 2000 ev dessa egentligen skall gå till lånet. Åker till Oslo på söndag för att börja repetera årets show. Sex veckor i Oslo, världens dyraste huvudstad!  Glömde jag säga att jag har fasta räkningar på ca 11000 i månaden också plus skall betala PT-kursen på 20000 denna månad?? 

Känns som att det kan bli lite svårt…

A-kassan i Sverige, i detta fallet Musikernas A-kassa, måste vara den sämsta A-kassa som existerar! Jag har betalat in sjukt mycket pengar genom åren och de skickar fortfarande räkningar och kräver betalt direkt annars blir det förseningsavgift! Och JAG måste vänta på ett papper från Norge som tar 12 veckor!?!?! Det känns som ren stöld!

Jag lovar Er att något annat kommer att ske när detta E-301 papper kommer. Något annat som gör att jag inte kommer få mina pengar. Vad somhelst….

Men de pengar som jag betalt in genom åren och de pengar jag har rätt till…..kommer jag nog få vänta på….

Patetiskt!!