JesperJee

Det många kanske inte förstår, är att jag skriver poesi, sätter ord på känslor, formuleringar baserat på tankar, händelser.Min förståelse av mina såväl som andras upplevelser. Detta betyder inte att jag ÄR denna person. Det som definerar mig är inte det jag skriver utan HUR jag skriver det, inte varför jag skriver utan ATT jag skriver .

"På dina höga hästar ser du imponerande ut på håll,
men när du kommer närmre
ser man bara en späd person rädd att falla av"

" Mitt krossade hjärta väcktes ur en dröm av hatet mot dig "

Vi fick bara en sommar
Bara en sommar med din hand i min
Och blickarna från tusen längtande ögon
Kvittot på vår lycka som alla önskat för sig själva
Vi fick bara en sommar
Ett par soliga dagar
Vackra färger varma känslor
Mjuka kyssar på varm solbränd hud
Strålande ögon och breda leenden
Saknar dig nu
Trots att den du som lämnade mig inte var den du jag älskade
Jag saknar drömmen jag levde
den ena sommaren
Som aldrig kommer igen
Som alltid kommer vara
den
Enda sommaren med dig

"Det är när man försöker ge kärlek och den blir obesvarad som ensamhet kan kännas som värst.
Det behöver inte vara djup kärlek, inte livs kärlek, inte ens förälskelse... Att ge värme och ömhet men inte få den tillbaka... Det är det värsta.
Man blir liten. Sårbar. Man känner sig dum. Men jag vill heller inte ändra mig... Vägrar bli kall och mekanisk. Så jag får försöka hålla mig borta... Tills ensamheten bleknat och jag är stark nog att inte nöja mig med mindre än jag förtjänar.."

Det finns de som tycker att inspiration utan resultat är bortkastat.

Att ett resultat är något konkret, mätbart eller gripbart.

Dessa människor har en smal definiton av vad ett resultat innebär

Ett resultat kan vara en tanke eller en känsla, en dröm eller en fantasi.

En resa inuti eller en tyst reflektion över en dag eller en åsikt som leder

till en upplevelse, ett sinnestillstånd. Det behöver inte vara något någon

kan se eller röra vid.

Det finns de som känner att livet är summan av det man införskaffat.

Att ett högre tal vid resans slut är värt mer. Men vem kan säga vad som

är värdefullt?

Betyder fler vänner att du är en bättre person? Betyder fler studietimmar att

du vet mer? Betyder mindre lön att du gör ett sämre jobb eller saknar ambition?

Det betyder olika för olika. Och det är ok. Jag kommer aldrig kritisera de som

kräver ett greppbart resultat...men jag kommer försvara mig om de kräver att

JAG måste bevisa något för dem enligt DERAS definiton.

Det finns många definitioner...i stortsett samma antal som människor. Om man

hårddrar. Det finns en norm, en kulturell ide och tillvägagångssätt. Det blir enklare

så...men man behöver inte sätta en etikett på allt. Man behöver inte finna sig

i att bli dömd utifrån normer.

Så du som känner dig manad att överdriva dina lediga dagar när du blir tillfrågad.

Du som inte riktigt vågar stå för att du bara stannat hemma eller legat i din säng,

utan tillsynes godtagbar anledning.

Du som VET att det du gör eller det tempo du har ger resultat för DIG utan att

kunna förklaras för någon annan.

Bara gör det som känns rätt. För i slutändan, sålänge det inte skadar någon annan,

är det det enda som ger ett resultat alla kan må gott av.

Så gick jag på den igen. Jag som väntat länge med att utsätta mig för kärlek. Mycket på grund av just svek och misstro.

När jag mötte S hade jag haft ett helvete med en massa saker som rasat omkring mig. Slitna nerver efter en repperiod som varit fruktansvärt tung och en massa huvudbry som nu kulminerat. Men när jag mötte henne verkade allt lösa sig....till en början.

Jag kände det som jag hittat allt jag någonsin sökt i en kvinna. Vacker, kärleksfull, intelligent och rolig. Fantastiskt sex och en fantastisk kropp. Och det bästa av allt var att hon verkade vara djupt förälskad i mig. Kunde inte fatta min lycka.

Men sakta kröp saker fram som oroade mig. Jag försökte lyssna och anpassa mig. Kanske gjorde jag det för mycket. Kanske borde jag blivit förbannad och sagt ifrån mycket tidigare. Kanske borde jag gått ifrån henne tidigare.

Men hon verkade så perfekt! Jag var så lycklig när vi hade det bra. Och till slut kapitulerade jag totalt och tillät mig älska henne. Och det var fantastiskt!

Såhär i efterhand kan jag så tydligt se att det inte var som jag trodde. Hon älskade mig aldrig. Visst hon försökte intala sig själv och mig att hon gjorde det, precis som hon intalat sig själv en massa andra saker. Men sanningen kommer man aldrig undan. Och man mår aldrig riktigt bra av lögnerna och fantasin. Men jag trodde henne och blev svårt lurad.

Såhär i efterhand ser jag att hennes sätt att leta fel, leta efter problem var hennes otrygga själs sätt att försöka skapa en fantasibild av vad som verkligen var, att ställa sig utanför för att kunna anpassa sig och skydda sig själv. Hon vill ha något stabilt och vackert men vågar inte, kan inte....Det är så synd. För jag ville vara den som hon slappnade av med....och kanske var det en av anledningarna till att jag lät det gå så långt som det gjorde. Hon vet inte vad stabilt innebär. Det kommer inifrån först - att  blir lovad en ring, att dela lägenhet, att ha jobb, pengar, skönhet....gör en inte stabil.

Så ofta drogs det upp saker som blåste upp till bråk. Jag har så svårt för bråk. Så i längden blev jag stressad av tanken på att resa till henne. Drog mig för att höra av mig. För jag kunde aldrig veta hur det skulle gå. Aldrig vara säker på om det jag sa och gjorde var bra eller dåligt. Sakta men säkert började jag må sämre. Och det märkte hon ...

Men såg ingen egen del i det....

Såhär i efterhand ser jag det tydligt. Hur hon varit så vansinnigt deprimerad precis innan vi träffats för att ett tillfälligt förhållande gått i kras. Hur hon plötsligt blev vansinnigt kär i mig, hur hon frågade mig efter hon gjort slut första gången om jag träffat någon ny, trots att det bara gått en vecka. Hur hon kallat mig sitt livs kärlek bara för att vara tillsammans med ytterligare en ny bara någon vecka efter mig.

Hon har ingen uppfattning om tid och verklighet. Och det tyder på att hon inte heller kan älska, inte djupt och sant, inte äkta. Hon kan få kickar, rushar som en missbrukare så hon söker dem. Men hon rasar lika fort efteråt. Och då behöver hon något nytt.

Det gör mig så ont att jag tillät henne mitt hjärta. Jag har så svårt att lita på folk, så svårt att slappna av och älska och låta mig älskas. Jag har varit hårt drabbad av människor som behandlat mig dåligt. Jag har alltid garden högt. Men hon fick mig att släppa den...

Och sen krossade hon mig värre än någon någonsin gjort.

Jag vet inte om hon tänker på det, vet inte om hon förstår. Troligtvis är jag ett kapitel som hon glömt redan. Troligtvis lever hon så snabbt att ingenting fäster sig. Snabba kickar.

Hon tyckte jag var elak mot henne det sista jag skrev. Jag var arg men inte elak. Hon kan inte se verkligheten i det hon gör och har gjort. Och även om hon inte vill så blir hon en otroligt självisk människa. För hon släpar människors känslor efter sig. Förstår inte hur det funkar....för hon funkar inte själv. Man kan inte gå från att älska en till en annan på bara ett par timmar, dagar, veckor.

Hon går vidare - men står samtidigt helt stilla. För hon kommer ingenstans som hon gör och lever. Bara flyr, från en hamn till en annan, till den som ger henne mest, inte kärlek utan bekräftelse, den snabba kicken hon inte får nog av. Och de som står och skakar av sorg i hennes spår ser hon inte längre, tänker inte på. För allt som betyder något är hennes eget...

Denna nya kille kan säkert erbjuda henne en lägenhet, sambo, inom en väldigt snar framtid. Hon kommer tro att det är det rätta. Han kanske inte heller ser henne för den hon är, inte ännu om någonsin. Det är lätt att bli förblindad av ett utseende, en kropp. Kan man ignorera sanning för lust kan det hålla i längden. Många har lyckats förtränga saker över tid. Det är inte min sak att sia om längre.

Jag tycker synd om henne för jag vet hur hon mår, jag vet vem hon är och jag ser vad hon gör.

Tyvärr visste jag inte att jag skulle bli ett offer ....trodde jag kunde hjälpa henne och finnas där när hon tillät sig falla.

Men jag hade fel. Hon vill vara tuff och stark. Hon vill vara osårbar . Och jag vill nu bara överleva...

Teknologi. Tv, radio och relativt nyligen, internet. Vi har våra iPhones och våra laptops, våra Facebook sidor och våra Myspaces. Så lätta att nås....eller är vi ?

Vissa säger, eller....de allra flesta säger eller påstår att det är såhär vi utvecklas. Evolutionen av vårt släkte som den dominerande arten på vår jord. Men är vi verkligen så utvecklade om vi tänker efter?

Har vi mer kontakt eller glider vi allt mer isär?

Detta är förstås en retorisk fråga.

Människan har alltid haft frågor. Av någon anledning ser vi ”icke-vetandet” som ett problem och problem skapar frågor. Utan frågor antar jag att vi som människor inte känner vi har något syfte.

Så vi skapar historier för att hitta de svaren och det syftet. Ända sen människans gryning har vi haft religioner och berättelser för att hjälpa oss förklara varför vi är här. Senare har även vetenskapen försökt göra detsamma.

Vi har upptäckt elden och uppfunnit hjulet, vilket har räddat många och har utan tvekan hjälpt oss igenom tider som annars skulle varit svåra om inte omöjliga att klara av. Vi gjorde goda och värdefulla framsteg. Till en början...

Livet finner alltid en väg.

Men så snart det så attraktiva hjulet uppfunnits och satts i rörelse, visste vi inte hur och när vi skulle stoppa det. Under många år strävade vi efter att göra saker bättre genom att uppfinna spännande sätt att klara av våra liv och vår omgivning. Vi har åstakommit så mycket och har nu en känsla av absolut värde som människor. Vi tycker vi styr planeten. Så vi fortsätter att skapa och utveckla.

Men nu har alla de ting vi gjort för att förbättra oss själva och våra samhällen fått eget liv och vi verkar låsta vid dem.

Vi är nu oförmögna att förändras såvida det inte sker inom ramen våra förändringar redan skapat. Förvirrar detta dig? Gör dig trött?

Jag skall försöka förklara.

Vi försökte skapa ordning där det inte fanns något kaos till att börja med. Men detta ”icke-vetande” var en för stor börda för oss som ras.

Tänk på historien om Adam och Eva. Detta är verkligen en gammal historia och vissa religioner tar orden för att vara absoluta fakta när det i själva verket är en metafor för hur det alltid varit.

Livet är perfekt som det är!

För mycket kunskap kommer endast i slutändan skapa korruption och för många frågor.

Adam och Eva levde i Paradiset ( medvetande ) tills de tog en tugga utav äpplet ( frågor )

och kastades ut från Paradiset ( eller in i förvirring )

Jag säger INTE att ställa frågor inte är bra. Naturligtvis är det ok att frågasätta och det är VIKTIGT att vi gör det, speciellt nu när världen snurrar allt för fort på grund av det hjul vi byggt.

Vad vi gjorde genom att bita in i det frågo-äpplet, var att skapa ett hål inuti oss själva som vi kände vi behövde fylla genom att lära oss, genom att förstå och skapa ordning.

Det hålet är sedan länge fyllt, svämmar nu över och dränker och förorenar allt omkring oss

Vi är nu slavar i våra sinnen och fångar i våran egen värld eftersom vi skapat ett behov som inte fanns där förut. Och vi kan inte leva utan de förändringar vi gjort. Inte för att vi behövde de ändringarna utan för att vi inte visste när vi skulle sluta fylla det hålet.

Och vi ger bara efter och känner att det inte finns något vi kan göra.

Tänk på tre män med en flod att korsa för att komma till andra sidan.

En av männen har ingenting, den andre har tre silverstycken och den tredje två säckar med guldmynt.

Den första mannen tänker:

” - Jag kan ju bara stanna här istället för att försöka ta mig över floden, jag kommer ha samma på andra sidan som jag har här. Varför riskera det mest värdefulla jag har, mitt liv, för ingenting? ”

Den andre mannen tänker:

” - Om jag betalar färjekarlen ett silverstycke kan han ta mig över floden och jag kommer att ha två stycken kvar vilket är mer än nog. ”

Den tredje mannen tänker:

” - Jag vill korsa floden men jag har allt detta guld och jag vill inte riskera att förlora något av det. Jag simmar bara över. ”

Så den första mannen lever sitt liv på sin sida av floden, ovetandes om vad mer som finns och på så sätt missar han ingenting.

Den andre mannen färdas över vattnet, torr på andra sidan med nya marker att utforska och tillräckligt med silver i sin ficka.

Den tredje mannen som inte vågar förlora det han har, försöker simma över bara för att bli nedragen av de tunga guldsäckar han bär på. Han drunknar och förlorar sitt liv.

Poängen med denna historia är denna. För mycket av något är alltid precis det, FÖR mycket. Var nöjd med det du har och trygg i att du egentligen inte behöver mer i livet för att kunna vara lycklig. Livet finner en väg.

Idag lever vi under konstant press och övervakning. Vi ser allt, hör allt och tror att vi vet allt ( eller snart KOMMER veta allt ). Men det vi vet och det vi tror vi lär oss är inte det som är viktigt längre. Vi har skapat ett system som nu kontrollerar oss, som gör oss olyckliga som folk och vi begår samma misstag och försöker använda fel verktyg för att rätta dem.

Men sedan vi byggde den första vägen för att komma någonstans, kunde vi inte längre ta oss överallt. Och vi behöver den friheten.

Allt detta oljud, all denna information som regnar ner över oss från alla de satelliter vi byggt, förhindrar riktig kunskap att sjunka in.

Vi dränker våra hjärtslag med tankar och det skapar smärta och förvirring i oss. Vi försöker fortfarande fylla det där hålet när vi borde låta ytan spegla solen i sin stillhet.

Livet är perfekt som det är.

Vi äger inte planeten och det har vi aldrig gjort. Det är arrogant att tänka så bara för att vi kan. Det är arrogant att tro vi är enväldiga när vi är de enda som förstör jorden och oss själva. Vi spelar en liten roll i det stora Hela och i vår strävan att bli mer gör vi allt mindre gott.

Tänk på isdansaren som bryter benet på sin konkurrent för att bli nummer ett. Ingen av dem kommer att vinna.

Vi måste bli mer ödmjuka angående vår roll i denna värld och inse att allt hör ihop.

Nu är vi den isdansaren som vill bli nummer ett, så vi erövrar och stjäl, vi bryter benet på vår konkurrent. Så vi är de som kommer hamna i ett fängelse på livstid eller värre, medans planeten är offret som blöder för våra brott.

Jag tror att vi kan och kommer förändras. Men som Einstein sa:

” Världen kommer inte bli förstörd av de som gör ont,

utan av de som ser dem utan att göra något ”

Vi måste inse vad som spelar roll. Vi är inte bättre eller mer utvecklade. Det finns fantastisk struktur och komplexa mönster i en vanlig myrstack. En apa kan lära sig teckenspråk och en fågel att prata. Vi kan alla lära oss invecklad teknik men det betyder inte att vi behöver den.

Förstå att vi alla är tillsammans och att vara nummer ett enbart betyder att det inte finns någon nummer två. Det finns bara en jord och vi är alla en del av den. Du som en enda droppe gör inte havet större, men utan dig blir det mindre.

Gläd dig åt att vi finns här nu och att vi kan ha allt vi behöver alltid.

Vi måste inse att VI skapade girighet och rikedom. Det fanns inte innan oss.

Ett lejon bunkrar inte upp med gasell och skryter för flocken.

VI skapade skatter och tullar.

En strömming säger inte till laxen att det är en avgift för att simma uppströms.

Jag säger inte att vi är djur - men vi är alla samma bara olika. Det finns ingen anledning att kategorisera människor efter hudfärg och härkomst. VI skapade ras!

Tänk på alla de saker du ”behöver” i ditt liv och skriv sedan ner dem.

Rangordna dem i betydelse från 1 till 10 över hur mycket du behöver var och en.

Sen vill jag att du skriver en lista över det du har just nu som du inte kan leva utan och rangordna dem på samma sätt.

Matchar de?

Fråga dig själv varför du blir frustrerad när ditt internet på telefonen inte är snabbt nog. Är det verkligen så viktigt att du behöver bli arg?

Varför rasar du när tåget inte lämnar stationen i tid? Visst du kommer bli sen....men hur sen och till vad...egentligen? Om du tänker efter.

VI skapade tid. Vi uppfann konceptet. Varje dag vi försöker skapa snabbare sätt att göra saker får vi i själva verket mindre tid än vi kände vi hade från början.

Intressant?

Tänk efter!

”-Blev du ett torn?”

Rösten var hård och halsen kändes spänd. Mannen mitt emot mötte hans blick med trötta ögon.

”-Hör du mig? VA? Blev du?”

”-I åratal har du gått och trott dig vara mer än du är! Högre och resligare, bättre än andra! Ett högt torn där du blickat ner över de andra, det vanliga folket! Du har lurats av andra, av din familj och du har lurat andra att tro på det du själv gått på….Men svara ärligt!

"-Är du ett torn??

Mannen mitt emot vek inte med blicken utan tycktes bara stirra djupare in i honom.

Mer irriterad nu fortsatte han prata och rösten stegrades i styrka.

” -För lat för att satsa på något, för rädd för att chansa! Rädd att misslyckas och göra bort dig…men samtidigt snabb att dömma andra! Är du bättre än någon annan? Har du någon rätt att ha åsikter om andras kamp och väg i livet? Vem tror du att du är?

Så frustrerad nu att han knappt märkte det knöt han händerna hårt tills knogarna vitnade. Vände sig bort från sitt sällskap och bara andades tungt. Naglarna grävde sig djupare in i handen och när han väl märkte det drog han sina fuktiga handflator mot låren för att späda ut smärtan mot jeanstyget.

”-Tror du du är bättre än någon annan?”

I ögonvrån såg han hur mannen vänt bort huvudet från honom men mötte nu hans blick igen när han åter talade.

”-Du vet att det inte är så! Du vet att du ser upp till dem som klarar sig genom livet men du dömmer dem samtidigt för att de lever inrutade liv! Dubbelmoral och det tjänar inget syfte! Varför uppskattar du inte de som mår bra och gläds åt de som trivs? Varför sprider du inte positiv energi och varför lägger du så mycket kraft i att må dåligt?”

Mannen bakom glaset såg arg ut nu. Ansiktet tycktes svälla av blodet som rusade bakom huden och han såg röd och varm ut. Fortfarande med ögonen djupt fixerade i den andres blick.

”-Jag skiter i hur du tar detta! Du behöver höra det! Det är en obekväm sanning och du måste ta dig  till det och ta dig ur det! Hör du mig? ”

Mannen mitt emot sa inget

”-Svara! Hur länge tänker du hålla på såhär? Att trampa runt i samma fotspår och bara älta allt gammalt och återuppleva gammal skit? Hur länge? Du kommer att dö ensam och bitter om du inte ändrar dig! Ändrar dig nu! Tänk på din familj! Skall de behöva oroa sig för dig, skall de behöva må dåligt över dina negativa tankar? Varför kan du inte bara acceptera att det som varit varit och välja att höja dig över det? Ingen är perfekt och alla har problem! Du är varken bättre eller sämre än någon annan och det vet du!”

Allt eftersom intensiteten i hans röst ökade närmade han sig mannen allt mer. Som för att hetsa honom mötte hans sällskap honom i samma tempo. Nu befann de sig så nära att de hetsiga andetagen och de framspottade orden bildade kondens och fläckade glaset mellan dem.

”- Skärp dig! Du lever bara en gång och det är såhär du väljer att leva?Du är patetisk! Du och enbart du bär ansvaret för dig eget liv och du är den enda som kan ändra det! Fattar du?? DU måste ta ansvar! För en gångs skull i ditt liv , gör det du vet är rätt!!”

Mannens blick var svart nu men vek inte en millimeter.

”-Stirra du din jävel! Du får inget medlidande från mig! Inte längre och aldrig mer! Det är inte synd om dig! Du har alla verktygen att ta dig vidare om du bara orkar ta upp dem och jobba! Du har människor där som finns för dig, som vill finnas där om du låter dem. För varje tag som du skiter i det spottar du dem i ansiktet! Vem tror du att du är??”

Mannen framför honom var delvis dold bakom det immiga glaset men det var tydligt att han inte rört sig.

”Vem tror du att du är? Jag är trött på dig! Jag skiter i dig och du betyder inget för mig! Stick härifrån och kom aldrig mer tillbaka din bittra själviska småsinta person!”

Med ena handen hårt knuten och utan att egentligen ha tänkt tanken märkte han hur armen sköt ut och träffade glaset framför honom. Med ett ljud som ekade och som var högre än man kunnat vänta sig exploderade glaset runt knytnäven och regnade mot golvet. Det tog bara ett par sekunder men kändes som en evighet innan ljudet från glasskärvorna dött ut efter de splittrats ytterligare mot det kalla marmorgolvet runt hans fötter.

Den fortfarande knutna handen darrade när han inspekterade den efter det våldsamma infallet. Vita flagor av tunn hud reste sig runt fåror som öppnat sig över hela knogarna och ovansidan av handen. Smärtan kom samtidigt som blod började tränga fram. När han pressade sin sargade hand mot munnen var smaken salt och metallisk mot hans tunga. Medans adrenalinet sakta rann ut ur blodet och han återfann sitt lugn vände han sakta blicken uppåt igen. Hans sällskap var borta.

Det kalla vattnet i kranen sved med stoppade den lilla blödning som uppstått. Under hans fötter knastrade små skärvor.

Får ta och ta hand om detta tänkte han. Sju års olycka? Snarare en ljusglimt för första gången på länge!

Medans han försiktigt sopade undan glaset på golvet undrade han om det inte ur dessa skärvor skulle resa sig ett nytt torn. Ett stabilt torn som inte skulle rasa vid minsta vind och som inte skulle överblicka någon annans.

Men stå fritt och starkt för sig själv, bland alla andra….

Och stå där länge…

Så kom det till slut. Det stora sammanbrottet. Fann mig själv i en totalt ohållbar situation ihopkrupen på Oslo centralstation med tårarna rinnandes nedför mina kinder. Hade bara en endaste tanke i mitt huvud – att jag måste bort!

Mycket har väl hunnit hänt sedan dess och samtidigt ingenting alls. Jag har varit i samtal för första gången och får se vart det leder. Har sagt upp min bekantskap med en hel del personer som jag trodde var mina vänner och sliter lite med det. Men vill och behöver inte ha dem i mitt liv längre och måste bara acceptera det.

Andra vänner har visat sig helt oumbärliga och ställt upp på sätt jag knappt trodde var möjligt. Så tacksam för att vissa människor kommit in i mitt liv och faktiskt stannat där trots mitt beteende genom åren. Jag har varit långt ifrån sympatisk och ödmjuk och från och till även rent ut sagt otrevlig. Men vissa personer ser igenom en och bryr sig, genuint bryr sig trots att de kanske själva har sitt ok att bära.

Den vän som ställt upp mest och egentligen den enda som helt osjälviskt lyssnat och tagit emot mig – skickade mig en bok häromdagen. Bara för att….

Självkänsla nu! Heter den. Skriven av Mia Törnblom.

Lite roligt är det att min vän, som känner mig väl, skrivit ett meddelande i boken där det stod ”du kanske bara fnyser åt detta”. Hon vet hur svårt jag har för att ta till mig andras texter, funderingar och åsikter. Men ville jag skulle ge boken en chans.

Och det gjorde jag.

Insåg efter bara ett par sidor att jag är långt ifrån ensam i mitt tankesätt och handlande. Att det verkligen handlar om min självkänsla, alla de problem jag skapar och vem jag blivit.

Punkt för punkt beskriver mig till sin spets och det känns nästan trist att kunna vara så totalt genomskinlig och enkel att beskriva. För visst handlar det om min självkänsla….

Några punkter från boken:

* Du ser ner på och pratar mycket skit om andra ( tycker jag inte om mig själv och känner att jag duger så kommer jag även att leta fel på andra människor )

* Du gör saker (presterar) bara för att bevisa för andra att du kan, istället för att göra det du vill

*Du går runt och känner dig som en bluff som tror att du snart kommer att bli avslöjad

* Du jämför dig ständigt med andra och är bara bra om ingen annan är bättre

* Du tycker du är ful och tror du vore lyckligare om du var snyggare

Dessa textrader, hur barnsliga några av dem må tyckas vara, är så 100% talande för hur jag ser mig själv och känner mig att det svider i mig när jag läser dem. Inte bara för att de får mig att inse hur tragiskt mitt synsätt blivit utan också för att jag inser att jag inte är ensam om det, inte unik, inte speciell….och där kommer den dåliga självkänslan in igen.

Har ett hästjobb framför mig. Kan andra människor öva upp sin självkänsla så skall väl även jag? Jag brukar anstränga mig för att vara bäst i alla situationer, även om det gäller att vara bäst på att vara sämst. Men om jag bestämmer att detta skall gå….så borde det kunna gå.

Det har varit outhärdligt tungt att leva som jag gjort. Att aldrig kunna ta emot beröm. Aldrig kunna lita på folks kärlek och respekt. Aldrig kunna vara helt nöjd och tillfreds med mig själv. Att manipulera min omgivning, att skjuta bort känslor och folk….av rädsla att de skall hinna före. Att aldrig våga ha en relation…Har inte uppskattat livet och har velat bort från det så länge. Ett telefonsamtal i precis rätt tid är enda anledningen till att jag skriver detta idag. Och min nutid vet att min framtid är tacksam.

En underbar kvinna sa till mig häromdagen: ”You have to risque it to get the bisquit”

Och visst är det så….Jag har talat om det till så många genom åren. ”Man måste våga” ”Man kan inte skydda sig mot andras känslor” ”Man måste våga leva”

Så det är dags att jag lyssnar på mig själv nu istället för att predika.

Får våga för att vinna.

Börja om

Kasta bort de jag inte behöver och berätta för de jag behöver hur viktiga de är

Inga mellanting

Jesper 2.0

Han har inget jag vill ha…..utom din fulla uppmärksamhet!

När han pratar lyssnar du. När andra pratar med honom iakttar du.

När någon säger hans namn vänder du på huvudet.

När han står för sig själv ser du till att vara nära.

När han går bort ser du efter honom och finner sedan något att bida din tid med tills han återvänder.

När han sätter sig ner skyndar du dig att få platsen närmst honom även om det betyder att du måste sitta trångt.

Hinner någon annan före blir du stressad och pratar genast högre för att han skall märka dig.

Du ställer dig i hans väg när du kan…för att få till ett möte, en blick, ett ord, en beröring.

Och för mig som enbart önskar din fulla uppmärksamhet….och som bara kan stå och se på när du trånar…..gör det fruktansvärt ont.

Och jag vet inte hur jag skall ta mig vidare…

Jag är inte stark….

nog

Tillbaka igen efter ett långt uppehåll. Många märkte säkert hur negativ och mörk min blogg blev mot slutet. Jag hoppades detta skulle ändra sig och kände att det var fel att sätta ord på det och på så sätt självaffirmera mig på det sättet.

Jag pendlar lite mellan att tro och veta att just sådan affirmation fungerar. Det är en konstig känsla som är svår att förklara. Många säger åt mig ; ”Det är bara du själv som kan ändra din inställning och dina tankar Jesper” Mitt svar är alltid detsamma:

”Det är precis det jag är rädd för!”

Jag går alltid till det negativa när jag ställs inför nya ting. Visst i början går drömmaren igång och målar upp en fantastisk sagohistoria. Inför varje audition har jag sett hur huvudrollen blivit min och hur min karriär som musikalartist startat. Inför varje casting har mina skådespelardrömmar slagit in, när denna blogg startades fantiserade jag om hur den blev stor och hur jag blev en känd författare. Men som ni säkert räknat ut har inget av detta slagit in. Så nu sitter jag där med det negativa  igen.

Det är inte så att jag tvivlar på att positiva tankar föder positiva händelser och känslor. Det är bara så svårt att blunda för verkligheten ibland. Och ändå skapar man sin egen verklighet!?! Jag har alltid haft svårt för de som tror sig kunna något och som oblygt spelar in, ger ut och framför saker som i mitt tycke är allt annat än kvalite. MEN….de mår bra, de får jobb, respekt, uppskattning etc osv. Och de utvecklas i denna process iochmed att självförtroendet växer och för att de kastar sig ut och vågar lära sig av sina misstag. Misstag som inte svider länge för den som har självförtroendet och karaktären att resa sig igen

Ibland har jag svårt att känna att jag orkar. Problemet tror jag startade med att jag  som väldigt ung gav upp och såg en egen lösning på mina problem. Att ge upp mitt liv…

Detta tog kål på min vilja, min lust, min ambition….för jag hade alltid en utväg ifall allt fallerade…och med denna själaffirmation har jag nu levt…Och flera år har nu gått…och jag tycks gräva mig djupare.

MEN JAG ÄR FORTFARANDE HÄR

Och jag VILL ta mig ur detta! Det krävs fruktansvärt mycket jobb och jag VET detta! Ibland känns det som mer än jag mäktar med. Jag känner mig för utanför, för annorlunda, för missplacerad, för FEL…..som att allt som är jag måste bytas ut för att det skall fungera. Kanske är det inte så….

Men jag skall hitta en väg. Även om det blir att ta emot en massa ”vad var det jag sa” från hundratals människor. Något som kommer krävas en massa sväljande av stolthet….men vart har egentligen den stoltheten fört mig?

Nej just det!

Hörde uttrycket checklist för en tid sedan och insåg att det var långt ifrån första gången. Att inleda ett förhållande är idag anno 2010 svårare än någonsin och många använder sig av en sk checklist för att underlätta valet av tänkbar partner. Det kan göras medvetet men i många av fallen sker det helt omedvetet.

Så i brist på annat. Här är min ”CheckList”

1.     Go och Glad

2.     Skall gilla smart humor ( Family Guy, How I met your mother ,mfl )

3.     Söt

4.     Konstnärlig

5.     Estetisk

6.     Funderande

7.     Intresserad av träning

8.     Öppen för saker

9.     Intelligent

10. Inte bedöma manlighet utefter olika krav såsom körkort, ölsinne  mm

11. Sexuell

12. Gilla att resa

13. Musikintresserad

14. Ärlig

15. Rolig

16. Trygg

17. Fantasifull

18. Självständig

19. Rök o spritfri

20. Lyckligt kär i mig

Finns säkert en mer ingående checklista i huvudet på mig men i brist på tid och annat blev det denna.

Håll till godo!

De senaste åren har det i sanning skett något märkligt i Sverige och  världen.

Kanske är det precis samma sak som när tiderna förändras och nya generationer tar vid. Kanske är det precis samma som när mina föräldrar tyckte till om saker jag gjorde i min ungdom som de inte kunde förstå, som hur det är fullt möjligt att svara på en fråga medans man sitter i telefon, samtidigt!?! Mina föräldrars generation kan inte göra detta utan att bli irriterade för de kan inte koncentrera sig på två saker samtidigt. Vi är dataspelsgenerationen som lärt oss detta.

Kanske är det bara så att jag som är över trettio inte begriper dagens musik . Kanske förstår jag inte dagens sätt att skriva. Kanske har ribban sänkts för vad som är kvalitet….kanske har den ändrats.

Men…det är inte mindre tragiskt.

Nu bor jag i Sverige. Jantelagens förlovade land. Vi som inte vill tycka till, sticka ut eller utmärka oss. Vi som hur mycket vi än anstränger oss bara kan nå internationella höjder om vi lämnar landet. För i Sverige intalas vi att vi duger. Och blir belönade för det…även om vi egentligen inte är något speciellt.

Förr i tiden när band startades var det ungdomar som övade i timmar och slet på olika gigs och utvecklade stil och talang som sedan kanske upptäcktes av bolag som satsade pengar på dem och så småningom gjorde dem kända ute i landet. Välförtjänt och rättvist.

Visst har branschen alltid varit mer eller mindre korrupt men det var  ändå i de allra flesta fallen talang  och kvalité som sålde. Visst har det blivit svårare att vara orginell och nyskapande. Elvis  blev trots allt Elvis för att han var gränsöverskridande och gjorde något nytt. Beatles likaså, Madonna, Michael Jackson. Men otaliga artister efter dessa har lyckats göra sig ett namn baserat på talang och kvalité, genom originalitet, hårt arbete och en gåva. Som det skall vara med andra ord.

Men det har ändrats. Idag är det svårt att sälja musik. Kan inte sätta något exakt datum för när det började. Men att skapa en produkt blev vanligare och enklare för skivbolagen än att hitta en genuin artist. Och i och med skapandet och framgången med den första produkten, startade en olycklig kedjereaktion som nu håller på att förstöra/förändra allt.

Jag har skrivit det förr. Numera gör skivbolagen det de kan för att kontrollera marknaden. De styr melodifestivalen, har sitt finger med i alla tv-sända talangjakter. Genial produktplacering som det svenska folket tror de styr. Sanningen är att det är uppgjort från början. Egentligen spelar det heller ingen roll. Folk tror på det de ser i tv!

Det kan inte handla om smak. Ren och skön sång måste alltid gå före falsksång! Bra melodier och texter MÅSTE väga tyngre än nonsens….eller?? Men det verkar inte så längre. Och alla blir i slutändan lidande av detta.

Låtskrivarna som tjänar mest harvar på med samma ackord och tomma texter. DE utvecklas inte. Folket som köper musiken blir fördummade och sinneslöa, artisterna får så mycket oförtjänt ros att de börjar tro att de faktiskt har något att tillföra.

Idag skapar vi kändisar som sedan kan göra i stortsett vad somhelst och komma undan med det.

Istället för tvärtom. Som det bör vara.

Här kommer det något som nästan gör ont för mig att skriva. Alla ni som känner mig vet hur kritisk jag är mot fotboll och sportvärlden i allmänhet. Men inom sport KAN du inte komma undan med enbart ett charmigt yttre och ett vinnande leende. Du måste kunna din sak. På ett sätt är fotboll betydligt mer ärligt än musik numera.

Hade Måns Zelmerlöw kunnat slängas ut på fotbollsplanen i VM?

Hade Darin kunnat cykla Tour de France?

Erik Saade i en boxningsring?

Nej….men de får släppa skivor. Leda tvprogram. Göra musikalroller. Designa bilmodeller.

Måns Zelmerlöw är säkert en trevlig kille, sympatisk och väluppfostrad. Han ser helt ok ut.

Men han är INGEN sångare!!

Något sker med en människa när ett stort självförtroende tänds. Så visst har han utstrålning på scen. Han har skrikande fans och tjänar stora pengar på musik och artisteri. Men sanningen är att han inte är en sångare. Men folk tror det….

Samma med Darin. En produkt som tror han kan och har fans... men någon sångare är han inte. Listan kan göras mycket lång.

Jag tycker det är skamligt när bra sångare som Anna Sahlin, Samuel Ljungbladh, Sarah-Dawn Finer och Mello mfl får 1% av all den uppskattning som istället pytsas ut till alla idol-sländor. Tragiskt hur bra roller går till kända människor utan talang istället för mångfaldet av begåvade människor vi har i landet.

För vi har många bra, både låtskrivare, musiker och artister som står och stampar i kulisserna…men hur länge till?

Hur länge orkar man springa loppet när man kan bli omkörd av en snorvalp i baksätet av en skivbolagslimo? Och sedan märka att folk accepterar denna bilist som värdig vinnare? Hur kan det vara rättvist att de hårdast jobbande och mest talangfulla måste hitta andra medel för försörjning medans små roskindande tonåringar utan erfarenhet eller talang kan lägga 3 miljoner på sin första lägenhet??

Och det är hemskt att se så många av dessa duktiga människor förnedra sig och smöra för dessa unga kändisar i hopp om att få smulorna kring bordet. Vissa har till och med gått på det och menar att de faktiskt är bra….För att passa in…

Och fortsätter folk på den vägen….är musiken snart död…för mig och många likasinnade

True story

Hatar att mitt liv är som det är. Att drömmen sprack utan att jag släppt den. Varför gick jag inte vidare? Varför sörjde jag inte? Varför bet jag mig fast som en fästing tills pincetten vred huvudet av mig? Varför räddade jag inte det som kunnat räddats?

Nu sitter jag här. Jag har kastat bort ett helt liv. Kan inte deklarera, vill inte förstå. Kör inte bil, inte intresserad. Kan inte laga mat, har fobier. Är trettiofem och vet inte vem jag är, hur jag är eller vad jag vill göra eller bli. Jag har aktivt undvikit att lära mig väsentliga saker, aldrig varit intresserad…..trott att det löser sig. Och tiden gick…..Och nu är jag här.

Jag vet inte om jag orkar mer snart.  Att inte ha en aning, inga tankar i huvudet, inga idéer. Det är hemskt. Jag vet inte om jag orkar plugga till något jag aldrig egentligen velat bli. Och att börja från noll vid min ålder är tragiskt. Att jobba på butik är något en 25+are gör. Kan inte  förmå mig att  göra det….

Jag hatar att se alla de som ”lyckats”. Hatar att folk får jobb, kan skriva låtar, säljer skivor….Har alltid sett det som de är sämre än mig….

MEN DE GÖR NÅT!!!

Så vem är sämst??

Jag hade en gång en dröm. Jag var på samma nivå som de andra. Hur kunde det gå så snett? Varför just jag? Varför ville jag ta mitt liv redan som trettonåring och varför har den känslan förföljt mig sedan dess? Och gjort att jag inte brytt mig om något eftersom den utvägen alltid funnits? Hur kunde det bli såhär?

Kan jag starta om? Kan jag lyckas? Bli positiv? Bli lycklig?

Eller var det redan över för flera år sen och jag lever på respirator?

Pull the plug?

Hatar detta…..

Vill bort

Trött på att gå bland andra

Trött på att låtsas bry mig

Trött på att inte veta

Trött på att ge upp

Vill lämna de som tror sig veta

Vem jag är

Vill inte börja om

Vill bara

Bort

Vissa dagar rasar man huvudstupa in i verkligheten! Det behöver inte ens ske något speciellt för att det skall hända.

Jag är förvisso expert på att oroa mig och stressa upp mig för saker men det betyder inte att det blir mindre allvarligt eller jobbigt.

Jag hatar att det finns folk därute som jag inte gillar och som jag inte ens respekterar som klarar att få igenom sina projekt eller t.om göra saker de brinner för…utan att kunna nåt!?! Varför kan inte jag göra det? Jag är ju grym!

Skämt åsido-är less på att vandra genom livet utan att lämna avtryck. Jag vill bidra med något! En bok, en skiva, ett verk, en konsert, kanske bara en låt. Kanske en familj.

Om andra kan. Borde inte jag då kunna? Eller tillhör jag procenten som hamnar på samhällets utsida?

Är rädd….