JesperJee

Ibland kommer den bara. Har inte analyserat tillfällena, ser inga samband eller tecken. Kan ha varit en bra dag, en bra vecka eller månad så bara…panik.

Oftast när jag är ledig, hemma, ensam. En tyngd i kroppen. Ingen lust att göra något, att umgås…Vill bara att tiden skall gå….men vet inte vad jag väntar på. Ibland känns det som att jag väntar på att ledigheten skall ta slut så jag får åka till jobbet igen…men även detta jobbet tar slut. Om 5 månader är det slut….igen. Vad händer då?

Jag  kan inte fokusera! Jag har fått så många gåvor i livet! Jag är duktig på ord, duktig på att skriva och rita. Jag kan sjunga och röra mig. Jag är rolig. Jag har bra känsla för färg och form.  Varför ger jag upp? Varför har jag inga idéer? Varför KOMMER inga idéer??

Jag tror att jag kanske stressar upp mig så att inget flödar fritt längre. Jag har så mycket jag skulle kunna göra men kan inte slappna av och låta det komma. Är tom på nåt sätt. Jag VET att det finns folk därute som inte har något de är direkt bra på. Folk utan talang men som klarar att leva. Klarar att sätta sig in i vadsomhelst och bara följa med strömmen. Leva ett vanligt Svensson-liv. Ett uttryck jag föraktat i hela mitt liv….men som jag alltmer börjar avundas. Jag har kämpat aktivt för att inte bli ”som dem” men kanske har det bara varit ren lathet….eller rädsla för att försöka och misslyckas. Ni som läst denna blogg förr har redan läst om detta…skriver om det ofta. Ni måste vara less på det vid detta laget. Gud skall veta att JAG är det!

Varför kan jag inte bli nöjd? Varför kan jag inte trivas med att vara mig? Varför kan jag inte acceptera det? Jag har skapat en depressiv person som ser ner på andras sätt att leva. Som har kastat in handduken och intalat mig själv att jag kommer att misslyckas.Trots mina starka sidor. Varför kan jag inte utnyttja dem. Ta vara på dem.

Jag är inte bättre….finns inga bevis för det. Jag vill bara göra något av mitt liv! Känns som min hjärna skall koka ibland. Tänker hela tiden. Och kommer inte fram till något. Det är svårt att förklara. Finns säkert ett medicinskt namn på det. Och jag är säkert inte ensam om det….

Kanske skall starta en stödgrupp på facebook. Men då måste fler personer sitta och älta samma sak som jag. Vet inte om jag eller andra skulle bli hjälpt av att veta att det finns fler.

Vill ha ett projekt! Vill vara kreativ…vet inte hur jag skall starta bara. Hur gör man? Har så många vänner som lyckats med det. Hur gjorde de?? Frågar men förstår ändå aldrig svaren jag får.

Någonstans är det som att jag planerar att misslyckas. Att bli killen folk plötsligt kommer ihåg men som bara försvann. Men försvinner jag…är det samtidigt många som kommer anse att de hade rätt. Och jag vill inte låta dem vinna! Men samtidigt är det folk därute som tror på mig och till dem vill jag på något sjukt sätt kunna säga ”Vad var det jag sa?” Så jag vinner…Det är helt sanslöst egentligen!!

Det är en kamp mellan hopp och förtvivlan. En kamp emot klockan på många sätt.

Vill bara finna fokus och en tro på migsjälv!

Det bör gå…

Jag är bara rädd

Och trött

Det är intressant när man överblickar livet man levt och hur tiderna förändrats. Som barn och tonåring hörde man mycket från de äldre om hur underliga kläder och frisyrer man hade. Hur underlig musiken man lyssnade på var. Minns min farmors bestörtning när jag, en kille, hade piercat öronen och låtit håret växa axellångt ”som en tjej”.

Tänkte aldrig över huruvida jag själv skulle börja ifrågasätta nya seder och bruk, mode och musikstilar. Men nu sitter jag här och inser att så mycket har förändrats de senaste 20 åren….och mycket av det kan jag inte förstå.

Vissa saker är givetvis till det bättre. Idag höjer man inte nämnvärt på ögonbrynen om två gaykillar dejtar i tv. . Det sitter en färgad man som president i USA vilket är ett stor framsteg som knappt ansågs realistiskt för bara ett fåtal år sedan. Jag är väldigt tacksam för att jag slipper spola fram ett kassettband för att hamna på min favoritlåt och att jag kan föra över pengar via telefonen. Mycket är bättre...

....men mycket, mycket kan jag bara inte förstå eller acceptera…

Jag kan inte förstå hur den nya generationen kan uppmärksammas så oerhört för sitt bloggande och samtidigt vara allt annat än skrivkunniga. De är unga och har inte mycket att komma med men tjänar stora pengar på att skriva om banala saker som omöjligt kan intressera någon.

De stavar fel och bygger meningar som blinda skulle bygga hus men lyckas ändå få flera hundra tusen läsare och lukrativa reklamkontrakt. De pendlar istortsett mellan datorn och festande och försörjer sig på detta. Och tyvärr har denna taskiga svenska även nått våra allra största dagstidningar! Dagens journalister skriver så dåligt att det gör ont i mig att läsa men de sitter ändå där de sitter.

Någon sa att det bara var en del av språkets utveckling. Jag håller inte med! Jag tycker det är tragiskt…

En annan sak är musiken.

Här kommer jag verkligen att låta som en gammal stöt. Men när jag växte upp var det vackra melodier och sångare som verkligen verkligen kunde sjunga!! Man köpte skivor med artister som verkligen förtjänade det!

Idag är det enda sättet att tjäna pengar på musiken att ställa upp i någon såpa a la Fame Factory., Talang eller Idol och hoppas på att få en chans på melodifestivalen därefter. Skivbolagen letar inte efter begåvning länge, de letar efter söta ansikten och cool look som kan locka unga lättpåverkade människor att köpa musiken.

Och masshallucinationen uppstår när dessa människor visas upp i tv. Folk köper det!! De tror automatiskt att det de ser på tv är av värde. Att en sångare har lyckats  och är duktig för att de syns i rutan. Förr var det verkligen så…men i Sverige, idag? Ytterst sällan….

Många duktiga sångare och sångerskor får hanka sig fram i bakgrunden av dagsländorna. Äkta artisteri och konstnärligt skapande kvävs i sin linda, drunknar i en syrefattig bransch som enbart styrs av profithunger. Och det värsta är….att både artisterna och de som köper musiken…tror att det är kvalité!! Att det är äkta…

Nu frågar du dig; ”men om artisterna tror på det de gör, och de som köper det gillar det….är det inte då det som är det rätta?”

Jo …så kanske det är….men det betyder att tiderna och smaken  har förändrats….och enligt denna observatör….till det sämre.

”börjar med att säga att denna text går in på djupet och hårddrar. Ingen man och kvinna är lika och jag vet detta. Men när jag nu skriver skriver jag om instinkter från vår första dag då vi var mer djur än människor, saker vi aldrig kommer ifrån. En del partier i texten kan verka nedlåtande och förnedrande men återigen, jag generaliserar”

För flera tusentals år sedan var det en naturlag som stod över alla andra- Den starkaste överlever! Den som kunde försvara sig, var tuff nog att utstå kyla och olika väder samt kunde jaga var den som klarade sig bäst. På samma sätt var det givetvis tvärtom med motsatsen. Den svagaste klarade sig inte alls utan dog till följd av svält, sjukdom eller annat.

På detta sätt bildades grupper. Kvinnorna på den tiden valdes ut alternativt valde den starkaste mannen. Som kunde erbjuda skydd och mat. Så de olika graderna i samhället baserades på olika grader av styrka.

Vidare nu. Sakta utvecklades vi. Vi kom på sätt att klä oss, förvara mat, samt olika bot mot sjukdomar och krämpor mm. De svaga klarade sig allt bättre. Fortfarande var den starke mannen dominerande i samhället. Kvinnorna fortfarande dragna åt det hållet för trygghet innebar kraft och styrka.

Den svage mannen kunde inte bidra till samhället med varken mat eller skydd. Kunde inte jaga eller kriga, inte jobba hårt. Så det han fick göra var att bidra med historier eller idéer. Uppfinna saker som var till gagn för byn….bevattningssystem, medicin, arkitektur osv.

Sakta började den svage mannen stiga i graderna. Fortfarande inte attraktiv kroppsligt för en kvinna. Men han insåg att han kunde ta betalt för sina tjänster. Med rikedom och välstånd vann nu den svage mannen mark. Och det som tidigare innebar trygghet…började nu väga över åt pengar snarare än fysisk styrka.

Samhället började nå en jämn nivå. Fortfarande drogs kvinnan till det som var tryggast…och instinktivt var det styrka ….men hennes hjärna började tala om för henne att det fanns annat som var viktigt. På så sätt kunde par bildas beroende på vad som fanns att vinna på det. Ekonomiskt välstånd var nu den huvudsakliga basen för framgång .

Den fysiskt svage mannen började nu framställa medel för den starke mannen att bli starkare och samtidigt hjälmedel för eget beskydd. Vapen, droger, fordon.  Krig utkämpades mindre och mindre på den starke mannens villkor utan mer och mer med hjälp av den svages. Man slutade slåss för hand och krig vanns istället av den som hade kraftfullast artilleri. Den svage mannen  tänkte ut strategi..och sände ut den starke mannen i fält. Nu var rollerna ombytta.

Ännu längre fram. Nu har det gått så långt att rikedom blivit den drivande kraften bakom nästan allt. Den ”svage mannen” dominerar världen med regler, lagar, papper som måste skrivas under, skatter och tullar. Alla tekniska framsteg som vann mark åt de mindre lyckligt lottade för flera tusen år sen hotar nu att förstöra såväl vårt samhälle såväl som vår jord. Vi piskar oss själva utifrån med osynliga krav, vi bränner jorden. Vi  mår dåligt på insidan och vi förgiftar planeten. För vi har ingen kontroll längre!

Fortfarande , instinktivt vill kvinnan ha mannen. Alfahannen. Hockeyspelaren som med stor osmidig kropp ignorerar henne men köper fina saker. Som inte kan höra vad hon säger fastän han lyssnar (med halvt öra) Som behandlar henne som en vara….men som beskyddar henne.

Den svage mannen som lyssnar, känner och empatiserar. Förstår. Han tilltalar henne på ett plan…men i botten är hon inte attraherad av honom. Hon kommer fantisera om den muskulöse hårde man som ser henne som försvarslös.

Jag generaliserar här jag vet det. Min poäng är denna: vi KÄNDE förr, i ett syfte, och har nu rationaliserat bort våra instinkter. Kärlek tänks fram….den tänds inte längre. Relationer uppstår och byggs på felaktig grund och raseras lätt men oundvikligt.

Vi pratar om utveckling. Min åsikt är att det rör sig om avveckling, förväxling och förvirring…Och vi mår inte bra.

Tankar skall vara ett stöd inte ett måste. Kärlek skall inte läggas lock på för att den andre är av fel börd, långt borta, har lägre lön, fel skor, fel klädsel…Människor måste börja inse vad som är viktigt och inse att vi skapat ett beroende av saker vi inte har behov för.

Artens överlevnad och kanske även slutgiltiga fall …..kommer att komma inifrån. Inte som en blixt från ovan eller en missil från ett annat land. Vi känner vart felen ligger….men tänker för mycket. Dövar med medicin, provar komma på andra tankar med terapi, suddar ut med hjälp av sprit…

Frågan är nu, sitter du för djupt fast i ditt beroende, är du för bekväm för att ta dig loss?

Är du nöjd? Eller kommer du handla.?

Sanningen kommer alltid kännas och aldrig att blekna…

Det är intressant när man ligger i många timmar och funderar över vem man är och vem man vill bli. I mitt fall har jag ofta om inte alltid undrat, drömt och ibland även trott att jag skulle bli något speciellt, något stort. Vet inte varför det blev så. Kanske är jag påverkad av alla de böcker och filmer jag flydde in i när jag hade det svårt. Inte enbart medans jag läste dem…

Vet inte hur andra människor skulle reagerat på min uppväxt och mina erfarenheter. Vissa kanske skulle tagit sig igenom dem sämre, vissa kanske kommit längre. Frågan för mig är hur jag kunde gjort annorlunda?

Jag har ju ett projekt som jag drömmer om att avsluta ( även påbörja för den delen! ). Att skriva en bok om mänskligt invant beteende.  Det är intressant att iaktta och studera hur folk beter sig och reagerar på olika situationer, hur de tänker och handlar, utan att egentligen veta varför. Alla de oskrivna regler som slaviskt följs och, trots att de kanske ifrågasätts ibland, för det mesta åtlyds. Utan att någon egentligen vet varför…

Men jag undrar ibland om jag är rätt person att skriva en sådan bok?

Jag har verkligen inte alla svaren. Jag lever inte ett harmoniskt och tillfredställande liv. Sanningen är att jag avundas de människor som har en väg att gå, hur utstakad och vältrampad sedan innan den än må vara. Jag som i tysthet dömmer ut dessa människor som trista, förutsägbara. Avskriver dem som blodfattiga och bleka, utan passion eller drömmar. Men gör jag detta bara för att verkar speciell? För att kunna höja mig över det liv jag själv lever?

I skolan var jag bra på vissa ämnen och de tog jag för givet. De ämnen jag var dålig i ansträngde jag mig mer på att tänka ut välformulerade anledningar till att inte ta del i lektionerna när jag borde ägnat tid åt att plugga. Så på ett sätt sålde jag bilden av den intelligente men svåra man som på något sätt ändå vann respekt hos lärarna. Kanske även högre betyg än jag förtjänat.

Det är samma sak nu. Jag har åsikter om andra människors sätt att leva. Jag dömmer ut artister, även människor jag känner. Jag pratar vitt och brett om hur sorgliga vissa människor är som arbetar med det de gör eller de relationer de lever i. När jag i själva verket önskar jag vore mer som dem…

Jag tror jag stoppat upp mig själv i alla dessa år. Jag har försökt vara annorlunda. Kommer inte längre egentligen ihåg varför jag gjort alla val som jag gjort. Visst jag VET varför jag inte ville börja dricka när jag var yngre, men inte varför jag inte provat på äldre dar. Jag VET varför jag inte tog körkort som artonåring, men inte varför jag fortfarande inte tagit det.

När panikångesten kom påverkade de en massa aspekter i mitt liv, sången och relationer. Problemet är att jag fortfarande skyller på det. Visst har jag i mångt och mycket fortfarande en stor skräck för att det skall hindra mig igen. Men har jag någonsin kämpat för att ta mig ur det? Jag har inte tagit mer sånglektioner, ivartfall inte helhjärtat. Bara kastat in handduken och pratat om den begåvade tonåring jag var, fått det att verka tragiskt. Gjort en roman om något som i bästafall varit en uppsats på ett A4 ark. Varför? För att jag inte vågade kämpa av rädsla för att misslyckas? Som i skolan? Att istället för att öva och öva bara peka bakåt med en historia som engagerar folk. Den stackars pojken som förlorade allt…?

Jag är trött på att vara bitter! Trött på att inte vara på samma plan som de andra. Jag intalade mig tidigt att jag låg före de flesta så till den grad att de sprang om mig utan att jag märkte det. Och har hållit fast vid alla egenheter jag odlat fram istället för att utveckla mina egenskaper.

Det finns vägar att gå som individer kan gå tillsammans. Bara man vet varför man gör det! Jag förstår vikten av följa i fotspår och lära av andra, inte bara av misstagen som görs. Det är tryggt och lugnt. Faran är när man gör avkall på sig själv vilket blir väldigt enkelt att göra. Dock är inte alla människor lika känsliga för det.

Men det är dags att bli vuxen nu Jee! Vissa saker hör till vare sig jag vill eller ej, och jag måste ta de nödvändiga stegen. För jag orkar snart inte längre ursäkta mig själv med olika medel. ”Jag är fisk”  ”Jag är artist”  ”Jag är konstnär, estet”  ”Jag är en fri själ”

För även om alla dessa saker må vara sanna, är det inget jag skall dölja mig bakom. Jag borde snarare växa med dem.

Vissa skinn måste jag ömsa nu….de är torra , spruckna och inte det minsta attraktiva.

Jag har vuxit mig för stor och det är inte längre bekvämt och jag är inte nöjd. Trött på rädsla för allt jag kanske inte kommer bli. Bättre att leva och vara nöjd med den person jag faktiskt är. För jag är en sjuhelvets bra kille bakom alla neuroser och fördomar!

Så, kanske skriver jag boken om invanda mänskliga beteenden till slut. För jag vet allt om dem själv….

Jag minns när jag var yngre, hur jag brukade se på killar och tjejer i 20-25 års åldern och se dem som vuxna gamla människor. Sen när jag själv var i den åldern såg jag folk som var 35-40 som gamla. Vi skojade mycket om när man skulle skaffa gubbkeps och byta de slitna jeansen mot några rutiga kostymbyxor. Vi trodde aldrig på det.

Någonstans trodde vi alltid att vi skulle bära samma kläder som vi gjorde då. Lite för stora jeans, skjorta utanför byxorna, sneakers, kanske en keps eller luva. Intalade oss själva att vi skulle åldras som de individer vi var… men något händer med mig.

Jag har börjat komma på mig själv allt oftare att snegla mot smala byxor, rockar, halsdukar. Jag ser förbi tidningar som Slitz och Moore för att slutligen hamna bland National Geographic och Vetenskapens Värld. Ser surt på ”ungdomar” i de nedre tjugoåren som lever om i tunnelbanan och håller för öronen om volymen är för stark på ett uteställe. Vad är det som håller på att hända? Jag tar upp ett par sneakers i en affär och ställer sedan tillbaka dem för att det inte känns rätt för mig att ha sådana skor ”vid min ålder” och kanske till och med tänker tanken att jag bör tänka på ekonomin.

I denna takten kommer jag snart ha reducerat hela min garderob till jordfärgade chinos och beiga tygjackor, stickade koftor och kepsar med öronlappar. Det går fort …är det oundvikligt?

Jag ser mig fortfarande inte som gammal, knappt ens vuxen. Jag saknar för mycket av de klassiska dragen som enligt mig kännetecknar en vuxen person. Jag drömmer fortfarande om soliga stränder, att få ha långt solblekt hår och surfa på  någon ö. Drömmer om att få resa, klättra i berg, gå utbildningar utomlands….Har de tågen lämnat stationen? Det känns som att lägger jag mig och somnar nu är jag fyrtio när jag vaknar. Måste jag börja grunda inför samhällets oskrivna krav på en medelålders man? Hur skall jag göra?

Jag vill inte bli en äldre man som försöker vara ung och hip, och än värre, en äldre man som inte VET att han inte längre är ung och hip! Men jag försöker inte vara något egentligen…..varken ung eller gammal. Jag oroar mig mest för om det är fel att vara som jag är….och om jag kommer få problem längre fram. Antar att jag får vänta och se…

Men jag borde defintivt se över min garderob.! Några av mina byxor har hål och sneakers är alldeles för tunna för denna årstid. Funderar också på att köpa en filt kavaj som går att använd såväl inne som ute. Kanske i någon rostbrun färg som inte sticker ut för mycket…och för att undvika slitage på armbågarna när jag lutar mig över tidningen för att urskilja de allt mindre bokstäver tidningarna idag verkar använda, varför inte ett par runda lappar i skinn?

Då sitter man här igen. Och filosoferar. Klockan är halv två på natten och jag förbereder mig att åka tillbaka till båten för ytterligare två veckor. Det blir bra, jag behöver tänka på annat ett tag.

Som alltid när jag är hemma och ledig (nu är jag tydligen inte ledig enligt en viss far som skall förbli namnlös) så har jag gjort minsta möjliga och inte utnyttjat min tid varken åt kompisar eller annat. Har förvisso firat in det nya året, träffade en intressant person som visade sig helt ointresserad och slet med det ett tag. Det är jobbigt när man råkar ut för folks problem . När man försöker hjälpa men hur de, trots alla råd man ger, inte klarar att ta dem tills sig. Och hur man själv hamnar i kläm. Jag vet hur svårt det är när man fått sitt hjärta krossat men man måste försöka se ett mönster och sätta sig själv i första rummet så det inte sker igen….gång på gång. Jaja...jag   önskar henne det bästa….eller snarare något bra…det bästa vore ju…

...mig!

Har suttit och betat mig igenom flera avsnitt av How I met your mother under denna ledighet. Älskar humor och välspelade komedier! Har på äldre dar märkt att jag  berörs mer och mer av de scener som spelas upp. Kanske är det poängen och bara jag  som är sen med att utveckla ett hälsosamt känsloflöde…jag vet inte.

Men nu sitter jag där och tittar, och slås av hur mycket jag längtar efter det där förhållandet igen. Tv-förhålladet!  Finns det? Det verkar så enkelt….två människor möts…tycke uppstår…..de rätta sakerna sägs och görs….blickar möts….en första kyss under en regnig himmel . Omgivningar och väderlek som smälter bort under de där sekunderna då endast de två existerar.  Finns det?

Jag HAR upplevt några sådana situationer i mitt liv. Dock kanske inte lika romantiska och välskrivna. Som när jag blev kvar längre på jobbet än jag sagt till om och möttes av en vettskrämd flickvän på vägen till lägenheten. Som omfamnade mig, grät och trodde jag blivit skadad på vägen. Hur vi stod där i gatlyktans sken och kramades och kysstes ,hur jag torkade hennes tårar och sa att allt var bra nu.

Hur jag efter föreställning, trött och hängig efter en dålig vecka, klev in i mitt sovrum bara för att finna henne där, sovandes i min säng efter att ha åkt från Stockholm till Göteborg för att överraska mig.

Soliga mornar och kvällspromenader, kyssar i medelhavet, blickar genom folkmassor, lätt beröring när ingen annan ser, spännande frustration och tillbakahållen glädje.

Kärlek.

Jag längtar efter det där mötet igen. Jag försöker vara medveten om tecknen så jag inte missar det när det kommer men slås av insikten att man aldrig missar…om det stämmer.

Men likt en musiker vars spelglädje sakteliga byts ut mot levebröd, letar man mer i sin ensamhet än man gjorde förr. När man borde slappna av och låta det ske. Inte syna de man möter för att avgöra om denne är Den rätta utan bara låta det ske…om det står skrivet så.

Men många rationaliserar bort kärleken, och många misstolkar känslor. Vissa väljer att tro på gränsen till inbillning av rädsla för ensamheten, vissa gömmer sig av rädsla för att bli sårade. Vissa nöjer sig….och vissa blir aldrig nöjda.

Jag längtar efter att få ge kärlek, att få kärlek. Att känna ivrigheten när telefonen ringer om jag misstänker att det är Hon. Till och med besvikelsen av en felringning, kanske även den korta men kärleksfulla utskällning en förälder får för att linjen upptas.

Långa samtal i sängen om absolut ingenting. Att fläta samman fingrarna när man, tätt ihop i soffan låter eftertexterna rulla på en film man knappt sett. Att ligga tysta och bara höra den andres andetag. Att kliva upp tidigare än man brukar och gå på stan, att känna stoltheten av att bli sedd av andra , tillsammans, och samtidigt inte vara medveten om deras existens. Att sakna henne när hon gått….och få ett sms bara minuter senare.

Att längta efter henne…att trösta henne….att finnas för henne…

att älska henne

Längtar efter det

...undrar vem hon är

Man inser om man tar sig tid att lyssna till andra människor hur många det är som mår dåligt. Det är oftast det man hör när folk inte längre vet hur de skall trösta en längre. Att  alla mår dåligt ibland. Det hjälper föga när man är mitt inne i det.

Men det är sanningen. Så många av de till synes lyckade människor som man ibland upplever krossar ens vilja att resa sig, mår inte ett uns bättre än en själv! De kanske bara döljer det bättre…

Men varför mår folk då så dåligt?

Jag tror vi förstör för oss själva när vi försöker räkna ut hur vi skall leva genom att titta och lyssna på andra. Konformiteten som bildas när en människa får lära sig ett beteende av en annan som personen ser upp till. Kraven som ställs efter man skapat sin ”nya” personlighet växer till enorma proportioner, både från andra såväl som en själv och det kan vara olidligt att hålla måttet. Men vem är det egentligen som kräver något av en?

Vem är det som kräver att kvinnor skall vara trådsmala? Vem är det som kräver att man skall tjäna mycket pengar? Vem kräver perfekta magrutor och perfekt rundad rumpa? Att vuxna inte får springa efter bussen eller att en tonårstjej inte skall stänga jackan trots minusgrader.Vem kräver att man skall vara på glatt humör hela tiden och vem har bestämt att det är fult att gråta?

Svaret är ingen!

Det är vad vi tror som bestämmer. Och vad vi tror att andra vill ha och hur de har det i sin ensamhet stämmer oftast inte. Vi människor måste försöka bryta denna cirkel och lyssna mer till vad vi själva tycker och vill än att försöka följa andra. För snart kommer det inte gå, snart kommer vi inte att orka längre. Vi känner ju redan så väl hur missnöjda vi är. Med samhället, politiken, media, sjukvården, skolsystemet, våra förhållanden till andra människor, kärleken och sist med störst…oss själva! Vi har för länge sedan förlorat kontrollen över världen och är på god väg att förlora kontrollen av resten. Om vi inte stannar upp. Det är svårt att bryta upp….men nödvändigt.

Följ dina egna råd och dina egna känslor och låt inte personer som behandlar dig dåligt få mer än de förtjänar av dig. Livet är för kort att ägna tid åt någon som missbrukar en, någon som bara behöver dig för att du alltid ställer upp, vad det nu än må vara. Tidsfördriv, pengar, sex. Du kanske tror att det du känner är äkta. För du mår dåligt när personen är borta. Men det är för att han eller hon inte väljer dig ens när ni är tillsammans. Inte för att du saknar. Du vill ha mer så du väljer att stanna i hopp om att saker skall ändras. När du kunde valt något bättre. Någon som möter dig halvvägs.

Så slå dig fri och kräv det som är ditt! Våga följa ditt hjärta även om det betyder att du måste stå ensam en tid. Ensamhet kan kännas värre tillsammans med någon - tänk på det!

Använd din egen nyckel – den går aldrig till någon annans lås

Gott nytt år!

Kapitel Tre

3

Benidorm, Spanien

Klockan var strax efter fem på morgonen. Stranden var öde och larmet från den vanligtvis trafikerade promenaden hade dött ut. De enda fordon som rörde sig uppe på vägen var de små gatusoparna som febrilt jobbade för att få asfalten ren inför morgonens rodnan.

Solen hade börjat stiga men doldes ännu av bergen som höjde sig i slutet av stranden. Ca I, 5 km kvar tills han skulle vända om. Sex kilometer fick räcka.

Att jogga var något Jakob gjorde flera gånger i veckan dock inte vid denna tid. Men natten hade varit orolig och han hade inte kunnat skingra tankarna. Kanske skulle den fuktiga morgonluften göra honom gott och den impulsiva joggingturen trötta ut honom.

Det var februari men den spanska vintern gjorde det ändå möjligt för honom att ge sig ut i enbart t-shirt och shorts. Visst det var lite kallt men inte alls överdrivet. Det kalla vattnet som sköljde över hans bara fötter kände han knappt även om den fuktiga sanden mellan tårna då och då sände ilningar längs ryggraden och han kunde känna håren på armarna resa sig.

Jakobs tankar rusade i en snabbare takt än honom själv. I vanliga fall hade en tur till svärföräldrarnas hus på spanska fastlandet bara varit en välkommen paus från den kalla vardagen hemma. Men tyvärr inte denna gång. Först hade samtalen bara kommit till mobilen. Korta tysta hot som en lovande frilansjournalist var van vid. Efter att ha stängt sitt abbonnemang flera gånger hade samtalen upphört. Men bara efter någon vecka hade det ringt hemma. Hans äldsta dotter hade svarat och det hade börjat kännas väldigt obehagligt. Polisen hade inte kunna spåra samtalet och avvisat hans idoga böner med att det förmodligen var pojkstreck. Båda hans barn var i nedre tonåren och det var  inte ovanligt. Men en dag låg det en lapp på hans dotters täcke när hon vaknade.

”Är du rädd om din pappa?”

Hotet togs på största allvar och både Jakob och familjen förflyttades. Något hade sagt honom, kanske var det hans misstänksamhet som skribent som talat till honom  när han beslöt att lämna familjen för en tid och gå under jorden. Ingen kontakt, varken mail eller mobil. Saknaden var svår men nöden hade ingen lag.

Svetten hade börjat tränga fram och svalkade hans panna ytterligare i den kalla nattluften. Det värkte lite i hals och lungor av de tunga andetagen han drog och han hostade då och då till för att rensa strupen. Konditionen hade aldrig varit sämre än nu. Han nickade till Javier när han passerade. Denna tjugo nånting yngling som alltid befann sig tidigt ute för att få en bra plats vid strandpromenaden. Hans sandskulpturer var välkända bland de som bodde här och ett populärt fotoobjekt för turisterna. Hur mycket tid han lade ner i motsvarighet till de ringa pengar han tjänade hade Jakob inte en aning om. Kunde det ens gå runt? Han avundades Javiers passion för konst och hans förmåga att lägga ner sin själ utan tanke på profit. Minns hur han själv hade startat. Fotograferat och framkallat, bara ett intresse. Inga planer på annat än nästa bild. Ingen prestige bara lust och känsla. Det var länge sen nu. Han undrade om priset han  ännu inte fått betala kanske redan var för högt.

Javier log mot honom och skrattade till.

” Loco!!”

Den traditionella hälsningen dem emellan. Inga fler ord hade någonsin yttrats och ingen av dem sörjde detta.

Jacob passerade två höga travar med solsängar som i slutet av varje dag prydligt staplades och spolades av . Lutade sig mot den vita plasten och beslöt att vila en liten stund. Flämtade i den kalla nattluften och lyssnade till sina väsande andetag. Jisses gamle man, vad hände med dig? Han blickade bakåt på sina fotsteg i sanden som redan höll på att fyllas igen av sand och vatten. Som en jävla anka, tänkte han. Skrattade till för sig själv. Stöttad mot den jämnhöga stapel av sängar grep han sin ankel och drog det bak mot skinkan. Hans stela lårmuskel stretade emot. Stretching hade efter 40 förlorat allt av sin charm.

Ovanför honom vid utkiksplatsen ett 30 tal meter framför honom kunde han se en man i skenet från gatlyset. Mannen hade en duvblå vindjacka och vita byxor. Han såg ut att blicka ut över havet med en kikare. Vred sakta på huvudet och Jacob anade att mannen förmodligen redan sett hans tappra försök till motion. Skratta du, vi skall alla den vägen vandra. Han svettades ymnigt nu och beslöt att fortsätta sin tur.

Tog tre kliv ner mot vattnet och begravde fötterna i sanden och lät vågorna skölja över dem. Friskt. Han lutade sig ner och kupade händerna under ytan för att skölja ansiktet. Det kalla vattnet fick blodet att rusa i huden och han kände hur det stramade till och blev genast klarvaken. Bara ett par meter framför honom såg han ett mörk föremål i sanden. Vid första tanken slog det honom att det kunde vara en trasslig hög med fiskenät. Det var inte ovanligt att badvakterna hittade sådant skräp morgonen efter en storm. Vågorna rörde upp skräp och tång från bottnen som fastnade i näten. Fiskarna gjorde sitt bästa men gav irriterat upp bara för att lämna de förstörda resterna på stranden. Någon annans problem.

Jacob rörde sig närmre och en iskall kår rann sköt plötsligt nedför hans rygg. En kropp!

”Senor?” Jakob rörde sig snabbt mot den mörka skepnaden i sanden. ”Senor?? Estas bien??”

Ingen rörelse. Snart framme nu kom han plötsligt att tänka på mannen i den blå vindjackan. Han såg upp mot gatlyktan. Mannen stod kvar.

”Hey Mr!! Call for help! We have a problem down here!! Call for help!”

Vinkade frenetisk med armen. Mannen reagerade inte. Han måste ha sett mig, tänkte Jacob men riktade sin uppmärksamhet mot kroppen i sanden.

Framme vid vad han nu såg var en man med ansiktet nedåt i sanden sjönk han ner på knä så sanden plogades upp runt dem. Lade en hand på axeln till den till synes medvetslösa mannen för att skaka liv i honom då mannen plötslig kastade sig runt.

”Sir! I am here to help you…please…” En armbåge träffade honom hårt i tinningen. Ett högt susande knastrande ljud exploderade i Jacobs huvud. För ett ögonblick var han blind och kunde inte få fram ett ljud. Vad händer? Var mannen hög på något och panikslagen? Jacob försökte resa sig upp på armbågarna där han låg i sanden. Omtöcknad och smärtan i huvudet var isande flammor av obarmhärtig eld som tycktes slicka insidan av hans skalle.

”Mr?...I….Han träffades av något i ryggen och luften pressades ur hans lungor. Mannen hade hamnat över honom. Jacob försökte dra efter andan men hans mun och näsborrar var hårt pressade mot sanden. Trängde in, fick honom att hosta…bara för att dra in mera sand… Mannen ovanför honom hade ett fast tag om hans hår nu och pressade hans ansikte hårt mot den fuktiga marken. En annan hand, nej ingen hand, ett knä i nacken på honom, i basen mellan bakhuvud och hals. Ett fruktansvärd tyngd som hotade krossa hans hals.

Jacob började få slut på luft. Skräcken tog överhanden och han försökte rulla från sida till sida för att kasta av sin angripare. Måste få luft! En våg slog över hans ansikte. När den rann tillbaka drogs sanden under huvudet tillbaka mot havet. En liten sänka under hans ansikte bildades.  Drog djupt efter andan men pressades återigen ner i marken.Hans näsa och mun fylldes av kallt saltvatten fyllt med sand och han kände ett fruktansvärt smärta i bröstet när blandningen rann ner i lungorna på honom.

Det började svartna för honom men han vägrade ge efter. Kämpade med allt han förmådde . Adrenalinet pumpade i honom som hos en galen tjur och han bad om de extra krafterna. Plötsligt drog mannen ovan hårt hans huvud bakåt och han kände hur något knäppte till bak i huvudet. Hostade och försökte svälja men något rörde sig inte som det skulle i halsen. Han kunde inte längre känna sina armar och ben. Hans kropp lydde honom inte. Jacob märkte hur mannen klev av honom. Kunde höra en svag melodisk signal som växte sig starkare och förstod att mannen tagit en mobil ur fickan. Kunde inte höra vad som sades men var nu mer i behov av luft än något annat. Ytterligare en våg sköljde över honom och det salta vattnet sved i hans öppna ögon. Han försökte lyfta på huvudet men inget hände. Tjock våt sand pressades in i hans näsborrar och mun och vattnet forsade in i luftstrupe och lungor….Världen krympte. Ett stort mörker. Jacob såg sin fru….sen inget mer….

Under gatlyktan ett par meter uppför backen ovanför sköt mannen i den blå vindjackan ihop sin mobil.Det kalla blå ljuset på displayen slocknade. Han svor tyst för sig själv innan han satte sig i bilen. Planen hade ändrats.

Två

2

Kiepanjaure, Torne lappmark

Gubben Harala hade bott ensam i den lilla trästugan vid sydänden av sjön i tio års tid. Stugan var väderbiten. Den gamla rödfärgen hade flagat av eftersom och väggarna var spräckliga som huvudet på en vattenödla. Enda elektriciteten som fanns kom från en gammal generator i uthuset och det enda rinnande vattnet ur en handdriven pump vid slasken. Lampan vid ytterdörren gav ifrån sig ett fladdrande sken som fick skuggorna som avtecknade sig i snön att verka levande.

Veijko Harala var sextiotre men hade åldrats tidigt. Den bitande vinden och det hårda klimatet hade gett honom ett härjat utseende. Huden som spände mot de höga kindknotorna var garvat av sol och vind och liknade mer läder än hud. Ett tovigt skägg prydde hakan, mer som skydd mot kylan än som prydnad. Det vita håret var långt och bakåtstruket i en hård knut. Han såg ut som en ”golddigger” ur någon typisk western-roman.

Sitt åldrade yttre till trots var hans fysiska kondition en tjugofemårings. Hans egna teori var att det berodde på att han levde nära naturen.

Torsdagkväll den tjugoandra februari satt han framför brasan i den trivsamma korgstolen och läppjade på en kall öl som han under veckan inhandlat under sin regelbundna tur till samhället.Det var tjugotre kilometer till Vuoskojaure och det var precis lagom.

Eldens knäppande och fräsande i kaminen var sövande men tanken på brevet som låg på köksbordet höll honom vaken. Den stora världen därute hade gjort sig påmind och  rubbat hans dagordning. Så här dags brukade han fylla på pannan med färsk ved inför natten och stapla nya travar invid spisen. Nu kändes allt detta långt borta.

Han gned sina torra knogar och lät blicken söka sig in i den falnande glöden på ett förkolnat trästycke. Han försökte minnas.

Det var inte ofta han fick post och man fick räkna med en viss fördröjning när man bodde så enskilt som detta. Posten levererades till närmsta ”stora” ort med flyg och därefter upp på fjället med skoter elle r bandvagn. Ofta var det bara korta meddelanden om utförsäljningar och marknader som hölls nere i byn. Annars bara snörapporten. Detta var dock annorlunda

Brevet hade varit adresserat till honom via brosonen nere i kiruna.Poststämpeln antydde att det tagit fjorton dagar för brevet att nå fram och bläcket på kuvertet hade runnit en smula. Det var märkt Umeå Polismyndighet.

Han reste sig och golvplankorna knarrade plågat under honom.Det tog en stund innan han beslutat sig för vad hans nästa drag skulle bli. Beskedet hade kommit som ett hårt slag i magen och det smärtade fortfarande. Han lämnade rummet.

I köket var allt sig likt. En tunn men tydlig kaffedoft hängde i luften och det svartvita kaklet ovanför diskhon var rispat av tidens tand. Han såg tydligt märket efter kaffekoppen som krossats mot den gula skåpdörren. Ett minne från en svunnen tid.Ett ärr som hans yngre bror tillfogat köket under en allt för okontrollerad fylla. Han mindes sin bror.

Olav Harala hade fyllt ett stort tomrum under sin tid i stugan. Han hade alltid haft en flaska nära till hands men var aldrig heller långt ifrån ett gott humör även som nykter. Han hade ärvt sin brors väderbitna ansikte men var längre och senigare byggd. De var så lika att de kunde passera som tvillingar om inte Olav alltid skyndat att påpeka att det skilde elva år emellan dem.Så onödigt enligt Veijko men Olav hade alltid känt en barnslig förtjusning i att vara ”lillebror” och pikat Veijko långt upp i åldrarna. Men så var han ju också den pratglade som älskade umgänge och tillbringade mer tid ute på fjället med sina elever än hemma i stugan. Detta hade dock aldrig varit ett problem för Veijko som föedrog att lyssna. De kunde sitta i timmar under de allra kallaste dagarna och samtala om det mesta. Allt detta hade förändrats mot slutet.

Olav hade sedan mitten av sextiotalet ägnat sin tid och sina kunskaper åt att guida turister runt på fjället. Det hade varit en bra sysselsättning då han kunnat kombinera sin lust för umgänge med sin kärlek till naturen och samtidigt belönas med en blygsam summa pengar. Han hade givetvis gjort det gratis men tackade inte nej när det bjöds.

Vintern 1974 hade varit ovanligt kall och eftersom förfrågan efter guider hade varit liten hade Olav stannat hemma mestadels av tiden. Den intensiva tid de tillbringat tillsammans hade både varit skön samt gett upphov till en rastlöshet hos Olav som nästan gått honom på nerverna. När så dagen den tolfte januari kom och en grupp på elva personer tagit kontakt med bröderna var inte Olav sen att tacka ja. Den turen förändrade honom för alltid.

De hade gett sig av planenligt klockan tolv prick den femtonde och hade beräknats återvända tidigt nästa vecka. Så blev det inte. Efter tjugoen dagar hittades sällskapet en bra bit bortanför det schemalagda målet. De hade varit nerkylda och uttorkade vid återkomsten till lägret. Olav hade aldrig kunnat svara på vad som hade hänt och eftersom allt snart varit tillbaka som vanligt igen hade Veijko lagt band på sin nyfikenhet och bara funderat i tystnad.

Nu skulle han aldrig få veta.

Han satte sig ner vid köksbordet. Det gula kuvertet tycktes hånle åt honom där det låg upplyst av det svaga månsken som silades in genom gardinerna. Han greppade papperet och läste återigen upp meddelandet.

Umeå Landstings polismyndighet.                                                     960108-

Det är vår sorgliga plikt att meddela att Olav Matti Harala, patientdata 4406208804

Avlidit igår på Norrlands regionssjukhus i Umeå. Hr Harala avled som följd av en långvarig sjukdom. Begravning skall äga rum i Sävar kyrka den elfte januari.

Kondoleanser

Sten Lindholm

Överläkare på Umeå Lasarett

Skriften var kall och opersonlig och de kliniskt rena bokstäverna hade skrivits ut av en dator. Detta gjorde det ännu svårare att fatta allvaret bakom orden.

Olav var död.

En kort tid efter det att  Olav och de andra återfunnits hade han verkat disträ och haft svårt att samla tankarna. Visst hade han samma gamla skämtlynne kvar fast drev då och då in i glömska och verkade befinna sig någon annanstans. Detta var inte likt honom. Han befann sig också till större delen inomhus och detta var också oroande. På natte hade han kunnat vakna utan att kunna somna om och Veijko fann honom ofta sittandes vid köksbordet tidigt på morgonen. Ögonen hade varit glansiga och man kunde se på hans missfärgade tänder att han druckit kaffe och på sumpen i hon att det varit mycket. Solen hade sällan gått upp.

Kort efter det att sömnlösheten uppstått insjuknade Olav kraftigt och  fick föras till Kiruna med helikopter. Orsaken tycktes vara undernäring och utmattning. Detta hade inte visat sig speciellt tydligt då bröderna alltid haft skilda mattider och det faktum att det var så hade fått Veijko att numera vänta in sin bror till middagen. Han dök allt för sällan upp.

Efter detta gled han längre och längre in i ett katatoniskt tillstånd och Veijko förstod att han var tvungen att låta brodern flytta till ett säkrare hem. Han sattes i kö på ett sjukhem i Umeå och bosatte sig där kort därefter. Detta hade verkat fungera bra tills en av sköterskorna funnit Olav i badkaret med blödande handleder. Efter detta förflyttades han till psyket på Umeå Sjukhus.

Allt hade gått så snabbt.

Veijko särade på fingrarna och lät brevet glida ner på bordet. Slut- så snabbt. Han hade aldrig hunnit vänja sog vid tanken på en sjuk, undernärd bror. Bilden av den friske, starka och levnadsglade Olav var alldeles för påträngande för att glömmas bort. Slutet hade kommit som en chock trots att brodern legat inne i ett par månader. Vad hade hänt?

Förde med vänsterhanden den virkade gardinen åtsidan och blickade ut genom den rimfrostbeklädda fönsterrutan. Natten hade lagt sig och mörkret tätnat utanför stugan.

Veijko kände sig olustig till mods när han sträckte sig ut i mörkret och lät ögonen vänja sig. Utanför var det alldeles stilla. Det var bara vinden som fortfarande hade en röst och gled som en smekning längsmed väggarna. Veijko lutande sig framåt och stirrade ännu intensivare ut i natten för att söka svar. Han s andedräkt lämnade en fuktig hinna på glaset.

Vad fanns det därute egentligen?

Jag borde ha gjort mer. Inte varit så försiktig. Inte försökt vara ordentlig. Inte försökt vara en fin kille. Borde ha gjort mer. Borde ha sagt mer. Borde ha varit mer rak. Borde varit lite fräckare. Borde ha gjort mer.Borde ha rört vid henne. Borde ha lagt min hand på hennes rygg och hållt kvar den där.När ingen annan sett.Borde ha gjort mer.Borde ha hetsat henne med mina ord, försiktigt i hennes öra.Borde ha gjort det.

Borde-

Men så blev det i inte…

Samma tid varje år blir jag lika förvånad över kylan, mörkret och alla juldekorationer som åker upp. Som att jag upplever det för första gången. Kommer jag någonsin kunna vara förberedd?

Tror julen kommer upplevas på samma sätt som alltid denna jul. Längtar på många sätt  tills jag har min egna familj så jag får känna stämningen, spänningen av att öppna paket som gått förlorad med åren. Nu är det mest nån form av prestige. Det är svårt att köpa saker till vuxna som de blir genuint glada över. En bok eller en slips….hur kul är det? Man har blivit för gammal för att det skall vara charmigt med något man gjort själv…Minns hur långt man kunde komma med målade makaroner fastlimmade på en planka ….eller en teckning….

Kommer fira julen ombord i år. Gjorde det för två år sen med. Hoppas det blir annorlunda i år. Var mitt i ett jobbigt uppbrott den gången, försökte hålla huvudet högt men det hela slutade med att jag betedde mig dumt i alla fall. Svartsjuk och bitter….inte ett bra sätt att fira julen på. Sen handlade det mest om att alla skulle bli så packade som möjligt….så för mig föll dagen platt.

Denna gång följer dock min far med. Bror firar med sin familj, mamma med sin och pappas flickvän med sin son. Så det blir Pappa och jag detta året. Trevligt!

Ett par dagar ledig hemma sen innan det nya året. Och som vanligt har jag stora drömmar….2010 är ett oskrivet ark. Hoppas historien inte upprepar sig…

Är redo för något nytt…

God jul!

Jag är ledsen. Jag blir ledsen när jag ser hur människor i min närhet tvingas kämpa. Kämpa hela tiden! Slås till marken och resa sig bara för att slås till ned igen. Det finns de som seglar genom livet, otacksamma. Varför skall de personer jag älskar vara tvungna att arbeta så hårt för minsta lilla?

Han har en oerhörd förmåga att tända hopp efter ett misslyckande, gång på gång, en otrolig kraft att leta nya vägar, att tro på bättre tider, ljusare dagar. Så det handlar inte om att dåliga tankar föder dåliga situationer. Han ser möjligheter, han tänker positivt, han drömmer och brinner för sina projekt. Jag har kallat honom naiv, dum, även till hans ansikte. Men sanningen är att jag beundrar honom. Så varför måste han drabbas av misslyckanden när andra kan ta lyckan för givet?

Jag blir så ledsen när jag ser hur lågan i hans ögon släcks. Även om bara  för en stund. När jag måste höra besvikelsen i hans röst när han säger ”Jaja, det gick inte som jag trodde men nu är jag en erfarenhet rikare!” Hör hur frustrerad han är, hur han vill göra allt för oss, sin familj. Hur han drömmer om en säkrad framtid. Det har han alltid gjort och vi har aldrig saknat något. Men jag vet att han vill mer…

Jag bara önskar att han slapp kämpa! Att hans drömmar och upphetsade glädje och barnlika nyfikenhet fick ge resultat någon gång! Han förtjänar det! Mer än någon jag känner…Istället är de som lyckas de personer som tar chansen att utnyttja honom. Utnyttja hans fantastiska förmåga att se något gott bakom varje hörn. Guld vid regnbågens slut Och sådana människor finns det många utav ….och de sover gott om natten.

Och jag hatar det!

Jag har jämfört mig själv med otaliga personer, sångare, artister, framgångsrika och lyckade, vackra och förmögna.

Men jag har bara sett upp till en enda människa! Och den personen har en okuvlig lust för livet och en aldrig sinande tro på att allt kommer bli bättre.

Jag önskar jag kunde vara som honom. Jag som lägger mig platt och kastar in handduken vid minsta tecken på svaghet eller problem. Jag som blivit bitter och inte ser handen framför ansiktet i allt mörker jag skapar. Men bitterhet och cynism känner han inte till. Bara hopp…Jag ser inte hans låga dagar, det är självklart att han har dem…men han tar sig alltid ur dem. Men hur länge orkar en man?

Jag önskar jag kunde få se honom lyckas. Få slappna av,  känna tillfredställelsen av att vinna. Seger!. Önskar jag kunde få uppleva den dagen han får flina i ansiktet på alla de som tvivlat på honom! Han skulle aldrig göra det öppet men jag vill unna honom upplevelsen. Och vet att den skulle smaka sött.

Jag önskar att jag kunde ge honom bara en bråkdel av allt han gett mig. För den tacksamhetsskuld jag står i är omätbar och evig. Men han skulle aldrig kännas vid den….

Universum har en kvot att fylla. Men verkar ibland ge till de rika och ta från de fattiga. Så skall det inte vara. En dag skall bägaren väga över åt rätt håll. En dag vet jag att han kommer få den lön han så väl förtjänat.

Det är mer än rätt

….det är rättvisa!

Pappa

- du kommer alltid att vara mitt mål att sikta mot-och jag kommer försöka-lika outröttligt som du-även om pilarna inte alltid når målet- kommer vi båda att lyckas -

Ibland slås man av insikten att man hållit fast vid något för länge. Det kan vara en känsla, en tanke, en idé…eller en person. Ibland allt i ett.

Jag är överdramatisk och fantasifull samt har i hela mitt liv haft filmer som spelats upp i mitt huvud. Filmer där jag  varit stjärnan, älskaren, hjälten, den missförstådda konstnären med mera. Så var det dock insikten jag kom till, att denna filmen inte skulle sluta som jag trott i alla dessa år.

På nyårsafton detta året är det tio år sedan jag var förlovad! TIO år!! Historien om hur jag träffade Henne är för mig, som innan bara haft trassliga ogenomtänkta, ogenomKÄNDA förhållanden , var precis som ur en film.

Platsen. Det första mötet. Sökningen till Memus 1999 i Stockholm. Alla hade olika tider , för de första proven var vi de enda där. Hennes tid låg före min precis. Minns hur jag nervöst försökte småprata lite. Hon pratade om sin pojkvän och jag har ett svagt minne av att jag trodde hon var en dryg ung Stockholmstjej som skulle vara övertydlig med detta så jag skulle veta att hon var upptagen.

När skolan började lärde jag känna henne som en helt ny person. Det var inte förräns långt senare det gick upp för mig att tjejen jag träffat den första dagen var Henne. Vi blev snabbt vänner, jag omedelbart förälskad.

Vi hade många och långa samtal. Om livet, musik, de personliga problem som vi båda slet med. Drömmar och framtid. Men hon hade sin pojkvän. Och jag ville inte ge mig tillkänna och förstöra något mellan oss….eller dem. Hade så många tidigare ofrivilliga sabotage i mitt bagage.

Året led mot sitt slut. Jag hade fått jobb utomlands och deras förhållande var över. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vad kunde jag göra? Jag skulle åka bara veckor senare och vara borta i ett år! Men fick rådet att åtminstone säga hur jag kände.

Så jag skrev ett mail.

Svaret kom direkt. Att hon blivit överraskad, att hon aldrig sett på vår relation som en sådan, aldrig sett på mig på det viset. Jag minns inte hur jag reagerade. Hade nog inte förväntat mig något annat. Veckan som följde kantades av timlånga samtal över telefon. Inte om oss eller romantik utan om alltmöjligt. För mig var det spännande…varmt…frustrerande lycka. Men så åkte jag.

Vår kontakt bibehölls via mail och den dagen hon skrev att hon tänk komma ner och hälsa på svävade jag . Nervöst travade jag av och an på hustaket där jag jobbade och höll utkik efter hennes transferbuss. Har många korta minnen av hennes besök men det starkaste är av vår sista promenad tillsammans. Vi pratade…om oss. Hon hade åkt ner med en väninna för att se hur hon skulle känna när hon såg mig. Men hur jag än försökte så kunde jag inte få henne att säga att hon fallit för mig. Hon var inte säker, visste inte.

Tillbakahållna tårar som brände när jag såg henne stiga på flybussen igen, bara för att sekunder senare välla över när jag inte längre kunde se henne. Förtvivlad grät jag bland palmerna bakom hotellet. Trodde det var över…

Men det blev vi! Hon fick jobb på Teneriffa bara 20 minuters flygtur från Gran Canaria där jag befann mig.

Jag reste över och den dagen på stranden när hon försiktigt sa att vi borde försöka kan jag fortfarande än i dag känna av i mitt bröst.

Det var en galen förälskelse för mig! Jag hade aldrig upplevt något liknande. Ett förhållande där man inte räknade dagar utan bara flöt med. En person man kunde se på och älska, tänka på och sakna…Har än i dag aldrig känt detsamma

Minns hur hon grät när jag friade till henne. Symboliskt på grund av vår ringa ålder men inte inte mindre på allvar. Ville bevisa för henne och alla runt omkring att hon var allt för mig! Minns hur hon blev matförgiftad första gången vi förlovade oss.. Hur vi bestämde oss att göra om det. Hur vi köpte nya ringar, äkta ringar, och förlovade oss igen. Soluppgången vid Cape Greco. Två människor, äkta kärlek, ensamma vid medelhavet en sommarmorgon på Cypern.

Men av någon anledning tog det slut. Och jag har frågat mig varför i tio år nu…Jag vet inte! Har inget bra svar men många funderingar. Och står nu inför ytterligare ett vägskäl.

Hon har alltid varit den jag kallat min stora kärlek. Inga förhållanden jag haft sedan Henne har funkat. Mycket tror jag pga rädslan att stänga dörren. Att hon en dag skulle stå där och vilja ha mig tillbaka….och jag skulle behöva lämna allt. För det skulle jag ha gjort.

Jag hade flera korta förhållanden där hon bara hade ett. Ett förhållande som varade mer än dubbelt så länge som vårt. Jag trodde mina chanser var förbi. Vi pratade sällan men när vi gjorde det så var allt som förr. Tvillingsjälar sa vi…ett band mellan oss sa vi. Och jag trodde någonstans det betydde att jag var samma person för henne som hon var för mig. Men sakta började det gå upp för mig att det inte var så

Vi sågs nästan aldrig. Hördes väldigt sällan. När vi väl gjorde det sa vi att vi, pga av vårt ”band” , inte behövde den fysiska kontakten utan alltid fanns hos varandra. Jag ville tro det….men har nu insett att det inte är så. Deras förhållade var starkt och mer seriöst än det vi hade…de flyttade ihop…levde tillsammans i en vanlig vardag. Växte tillsammans…

Jag levde kvar i det gamla. Hon såg mig aldrig som ”Den som gick förlorad” utan som en god vän. Jag förstod det och behövde få bryta kontakten för att skydda migsjälv.

Klarade mig i nästan ett år. Men kontakten upptogs igen. Det blev så. För många tecken att vi skulle höras. De var fortfarande tillsammans men jag slöt ögonen och drömde min romanversion där deras skulle ta slut och vårt ta vid igen. Jag kan nu ärligt säga att jag inte vet exakt vad jag kände efter så lång tid. Kanske bara ville tillbaks till de känslor som fanns då. Kanske sätter jag henne på piedestal där ingen kan nå henne bara för att jag är rädd för allt annat därute… Kanske.

Så kom den dagen då deras förhållande tog slut. Jag ville stötta men kände blodet rusa i kroppen på ett sätt som jag inte känt på många år. Upprymdhet…hopp. Men inget hände.

Vi har inte setts mer, vi har inte hörts mer…under de snart 7-8 månader som hon varit ”fri” igen har vi bara setts två gånger och kanske hörts 4…Jag vet att hon har mycket med jobb och andra saker som hon sliter med…..men också att de finns människor som hon regelbundet hör av sig till och regelbundet träffar…

Jag vet också att hon träffat någon ny…

Jag har väntat och hoppats i över sju år på att hon skall bli ledig och hinner knappt träffa henne två gånger på ett halvår innan hon träffar någon ny?

Så svart på vitt. Jag är inte den personen för henne. Jag är inte prioriterad i hennes liv. Jag är kanske inte ens mannen hon än gång hade en kärleksrelation med utan bara en tvillingsjäl från förr. Som de vänner man har som alltid finns där trots att man inte alltid har  kontakt. Jag har sådana vänner. Och jag försummar dem. Det kan gå år utan att jag hör av mig. Men vet att de finns där.  Är det så det skall bli med Henne?

I min roman fick vi varandra, hon och jag, igen. Efter många år och flera turer. Så blev det vi som de alltid var menat att vara.

Men i verkligheten har hon gått vidare. Vuxit upp. Blivit en annan. Med ett nytt liv där gammal kärlek inte finns utan bara vänskap. Där dörren är stängd…

I verkligheten går det inte alltid som huvudpersonen vill. Hon var min sagoprinsessa och jag fick vara prins ett tag. Glömmer aldrig känslan och kommer alltid att sakna den.

Önskar henne allt det bästa….

Och vänder blad…

"Jag sökte dig aldrig som jag sökt de andra. Jag fann dem aldrig som jag funnit dig"

Då var det snart här igen då, det nya året! 2010….vem hade kunnat tro det? Bara siffran får en att tänka på science-fiction. Men mycket mindre har förändrats än jag trott och samtidigt så mycket mer än man kunnat ana.

Det är lite min grej att se tillbaka på det gågna året och analysera samt se över de val och händelser som kommit i min väg. Men eftersom detta året varit så pass turbulent som det varit och med det att min bägare snart är fylld till max med saker jag vill lämna bakom mig så tänkte jag gå längre tillbaks i tiden…

Vart tog tiden vägen? Hur kan det vara så att jag nu i preluden till 2010 står inför ytterligare en metamorfos? Har alltid varit överdramatisk i mitt tänk men har alltid haft en önskan om att få vara nån annan…eller hitta vem jag är och trivas med det.

Turerna har varit många.

Som den gången jag på färjan över till konfirmationslägret stoppade mina runda små glasögon i fickan och blind återuppfann migsjälv som hip-hopande don juan bland ungdomar som då aldrig mött den späda oroliga ”nörd” jag varit…

Eller hur jag lämnade Umeå för gymnasium på annan ort och, trött på den person jag levt sedan konfirmationen, valde att klippa håret kort och stoppa skjortan i byxorna. Planen var att vara lågmäld och äkta, mogen och seriös…

Två år senare hade jag page, överdrivet stora kläder och var känd för att prata högst och mest samt klättra längs väggarna. Med facit i hand….inte den jag satte ut för att bli

Hur jag försökte fly från den man jag blivit på folkhögskolan. Sjuk av panikångest och med kväljningar hos frisören stålsatte jag mig och bad henne klippa av allt. Mina knogar vitnade när jag krampartat greppade armstödet under tyget hon täckt mig med och hoppades att en ny frisyr skulle göra mig till en ny person…igen Att ångesten skulle sitta i håret och avta i takt med varje test som föll till marken

Hur jobbet på Wallmans fick mig att försöka passa in i rollen som showkille, en roll jag sökt så länge och som jag trodde var den jag ville spela. Men det var också allt det var….ett spel.

Nu sitter jag här, snart 35 år gammal och undrar varför jag inte bara vågade vara mig själv? Varför jag inte tog vara på de äkta vänskaper jag ställts inför och hur jag kunnat spela spelet med alla de andra så länge. Varför var det så svårt? Jag har ju känt detta så länge…att jag inte var nöjd. Men bara ifrågasatt utan att agera.

Det är aldrig försent. Och jag är så glad för alla de vänner jag har, både gamla och nya, som låter mig säga det jag säger utan att dömma, som kanske inte nödvändigtvis håller med men som lyssnar och utbyter vetskap och insikter. Som inte kräver mer av mig än det jag har att ge för stunden.

Kanske har de alltid funnits där. Troligtvis har jag varit för stressad för att se det. Jag kan inte klandra någon för att det blivit som det blev. Det är vad det är…

Mitt val är nu att gå vidare. Vet inte hur och vet inte vart….stundtals lamslagen av skräck inför framtiden.

Men vet att jag har det som krävs för att leva….och att det finns människor vid min sida när jag gör mitt bästa såväl som när jag misslyckas…

Lee, Reichel, Maydotter, Sandra, Bouchra, Maria, Joanna, Sussi – Tid gör inte en vän bättre utan människan bakom vännen. Tacksam för allt!

Det känns jobbigt att behöva skriva allt i svart hela tiden. De allra flesta av mina blogginlägg går åt det mörka hållet även om avsikten inte är denne. Men jag har mina funderingar och oftast rör de saker som jag tycker är fel eller vill ändra på…så på så sätt färgar det mina texter.

Jag är rädd! Jag har plötsligt överraskats av en livskris som smugit sig in vid sidan länge nu men som plötsligt totalt stångat mig av vägen. Det känns inte bra och jag vet inte vad jag bör göra nu. Prata med någon? Läsa rätt böcker? Medicinera?

Det känns galet! Jag känner mig galen! Dessa tankar fyller mitt huvud hela tiden. Program på TV får mig att grubbla, människor på stan….allt snurrar runt och jag lyckas inte gripa tag någonstans.

Att ifrågasätta mig själv när jag ser något så banalt som One Tree Hill eller Scrubs kan inte vara sunt. Att jämföra sig själv med karaktärer  från ett manus.

Exempel:

”JD i Scrubs verkar ju också vara en förvirrad 30+ nånting som drömmer sig bort och är barnslig men han har både körkort barn OCH jobbar som läkare på ett sjukhus!!! Så det betyder att han har en utbildning, ett stadigt jobb och en framtid….som inte jag har…”

ALLT DETTA FRÅN ATT SE EN  VANLIG HUMORSERIE PÅ TV!?!

Finns otaliga av dessa exempel.

Har vänner som startat företag, vänner som frilansar som sångare trots minimal kapacitet men ändå tjänar och placerar pengar, vänner som skaffar familj, vänner som kämpar sig genom tillvaron, vänner som inte har körkort men som jobbar på det.

Jag har ingen IDÈ!! Jag skräms av tanken på att jag om bara fem år är fyrtio år gammal och fortfarande står utan ambition eller plan, inspiration och mål.

Att jag inte lärt mig en massa av de saker de allra allra flesta plockat upp för länge sen. Det är inte charmigt längre…att inte kunna namnet på gator eller platser i Stockholm. Det är inte längre uppfriskande med en man som inte känner till sina räntor på de lån hans pappa hjälpt honom ta för att köpa lägenhet.

Det håller inte att fortfarande skylla på skyddet man byggde upp som panikångestdrabbad tonåring.

Jag har så många roliga verktyg att jobba med har jag alltid fått höra, men hur kommer det sig att alla de normala verktygen som behövs saknas??

Vad skall jag göra med mina talanger?

*Jag är duktig på att skriva men har ingen bra ide att skriva om.

*Jag är duktig på att sjunga men inte så duktig att jag kan få intressanta eller personliga jobb. För gammal för att bli ”upptäckt” och ej heller tillräckligt intressant.

*Jag är bra på att prata och få folk att skratta men inte tillräckligt för att göra karriär som komiker eller liknande. För jag har ingen erfarenhet som borde samlats in tidigare.

*Jag ser ganska bra ut men utstrålar en melankoli som får de mest positiva personer att dra sig undan.

*Är väldigt kärleksfull och romantisk men skräms av kärlek och krav.

Jag är livrädd för att hamna på gatan! Att bli en av dem som folk pratar om som ”han hade verkligen kunnat bli vad somhelst men något gick snett och det är tragiskt där han hamnat”

Folk säger till mig att det inte kommer hända, att jag är för driven och smart. Men jag tror dem inte…

Jag orkar knappt tänka längre! Jag har sådan fruktansvärd panik över hur jag skall klara av detta livet att jag inte kan fokusera på något! Allt känns för långt borta! Är det inte tid som saknas så är det pengar. Är det inte lust så är det ambition.

Kan inte vara min fars son längre och ha den livlinan kvar….Måste lära mig ta itu med saker själv. Bli en jämlike och ej ett barn !Men vart skall jag få orken ifrån? Gudarna skall veta att jag har energi nog att kritisera alla människor jag mött som har hybris och storhetsvansinne men det kan man inte bygga en karriär på.

Iochmed att jag skriver detta så förstår jag själv att jag behöver hjälp. Men av vem? Och hur?

Vill bara göra min familj stolt….vill inte vara ett misslyckande…

Tidigare räckte det med att bara vara en intressant person…..men det gör det inte längre….

Jag vill bli en riktigt människa. En fungerande människa! Som min familj inte behöver oroa sig för…..

Men just nu känns det väldigt långt borta….

Jag håller som bäst på att omvärdera min umgängeskrets. Tror det är dags och har varit det ett bra tag bara det att jag varit rädd och oklar över det.

Jag har alltid varit en sökare. På många olika sätt och plan. Har haft en romantisk bild av vem jag vill vara, vem jag vill bli, vem jag är. En cynisk och negativ bild. En överdriven bild, en piedstalplacerad och en underskattad. Många funderingar genom åren och jag misstänker att det kommer bli fler.

Jag klev ut på en personlig scen för lite mer än 10 år sedan. Lämnade ett riktigt förhållande och en äkta personlighet bakom för att leva i en drömvärld som jag trott mig velat vara i. Nu var jag väldigt förvirrad och vag även då….men på något sätt ärlig.

Tio år efteråt sitter jag och ser igenom den jag varit och vilka som lärt känna mig som den person jag försökte vara. Och känner mig  lite dum.

Jag har kännt mig utanför så länge nu och aldrig riktigt bekväm i de sällskap jag hamnat i. Intalat mig själv att det varit mig det är fel på. Men för inte så länge sedan träffade jag en gammal bekantskap som startades men aldrig hann slå rot och sedan föll i dvala då för tio år sedan. Hon sa till mig att jag helt enkelt bara umgåtts i fel kretsar. Och hon har så rätt!  Jag har försökt spela med och passa in istället för att vara äkta och sann och accepterad av likasinnade.

Men det har absolut inte varit något fel på de människor jag mött och umgåtts med! Bara det att de har andra mål och tankar och sätt att leva sina liv. Man hör inte ihop med alla och den bekräftelsen jag trodde mig söka och som jag drömde om i unga år visade sig inte vara den jag behövde och kunde ta till mig.

Jag är ingen showmänniska! Jag gillar att få folk att skratta och det har varit mitt bränsle men det har förvanskats med tiden och jag blev en clown bland clowner. Ville bli sedd och respekterad men valde att belysa utseende, och ytligheter istället för mina inre egenskaper. Och den bekräftelsen jag fick var ihålig och smaklös…och jag förstod inte varför…

Så nu har jag valt att lämna en del av mina ”vänner” för de lärde känna en annan person som jag inte längre kan stå för, och lärde samtidigt aldrig känna honom. Inte deras fel….

Men samtidigt känner jag nu när jag försöker vara den jag är….att de inte är intresserade av det. Och istället för att sörja deras vänskap har jag nu insett att jag inte behöver den. För det var inte äkta.

Istället vördar jag de äkta vännerna jag har. Och ser fram emot att lära känna dem!

Det är många beteenden som vi människor lagt oss till med som det inte finns en riktigt bra förklaring på. Hur vi funkar bland folk, oskrivna regler om hur man uppträder på en buss eller bland äldre, barn eller vänner. På jobbet är vi på ett sätt, i affären på ett annat. Allra mest uppenbart blir det i relationer som involverar sex och kärlek.

The Game dvs Spelet

Att vi inte säger exakt vad vi tänker på när vi möter en ny intressant människa av motsatt kön är förståeligt. Man litar inte på en människas avsikter och att direkt får höra att man är intressant eller attraktiv kan verka misstänkt och överdrivet framåt. 

Personen framstår som oärlig när denne säger rakt ut vad den egentligen vill och tänker!?

Istället skall man, tex på krogen, verka obrydd och ägna mer tid åt den tilltänktas vän eller väninna för att framstå som en fin person. Gärna vara lite dryg och inte ge för många komplimanger. Inte höra av sig direkt dagen efter även om man vill. Allt för att den andra inte skall veta HUR intresserad man är.

Allt detta känns väldigt bakvänt för mig. Men tydligen är det så det funkar...

Men varför funkar vi då så?

Att vilja ha det man inte kan få är en vanlig företeelse som de flesta stöter på. Är någon slags tävlinginstinkt i kombination med överlevnadsmekanism för egot. Man känner sig otillräcklig och dum när en person ratar en och vill vinna över denne någon på sin sida.

Och en person som VILL vara med en till varje pris är inte lika spännande och tas för givet. Men det är konstigt alla dessa omvägar vi går för att väcka intresse eller verka intressanta. De spel vi gör med andras känslor för att väcka känslor. Jakten som blivit viktigare än bytet.

Och har det blivit så att vi nu är beroende av dessa spel??

Oftast stannar man längre kvar hos en person som behandlar en illa än man kanske skulle  hos en person som man har det bra med men som kanske har enklare ”vardagssidor” man inte gillar. Varför?

För att en person som behandlar en illa skapar ett behov i en.

En människa som behandlar en illa sex dagar i veckan och som plötsligt vänder och överöser en med kärlek och ömhet den sjunde dagen har gjort en så svältfödd att den lilla uppskattning man får känns oerhört stort och nästan överväldigande. Och man tror omedvetet att dessa känslor är så stora för att kärleken är stor och ens partner är den rätte.

Medans den som behandlar en bra men som kanske inte städar så ofta eller missar tider framstår som en sämre partner. För att man tar denne för givet och kan fokusera på småsaker istället som sväller upp till osannolika proportioner.

Men VET att det egentligen inte skall funka så. De känslor man känner när man far illa är inte äkta. Det är inte kärlek. Det är det sårade egots kamp för överlevnad! Man vill bli accepterad och man vill förändra omständigheterna runt en och den man är med.
Men eftersom förhållandet bygger på ett spel och en maktkamp så skulle det heller aldrig funka om man KUNNAT ändrat dessa omständigheter.

När man vill ha det man inte kan få, är det för att man inte kan få det. Får du det du inte fick förut, skulle det inte längre vara lika intressant.

Varför är det såhär?

När slutade vi kunna vara raka och ärliga mot varandra? Vi tror nog att vi är det men är alla rörande överens om att vi spelar spelet. För att MAN inte kan bete sig som man vill.

Men folk tänker inte längre. De är rädda för att bli ensamma och oaccepterade! De bara rullar på. I fåran alla tror de måste följa! Och samma misstag begås om och om igen. Och det blir svårare och svårare.

Det blir ett beroende. Som alla beroenden är det osunt och inte bra för en och som alla beroende VET vi att det inte är bra.

Men man är fast i det.

Det krävs mycket för att bryta sig loss och gå emot strömmen. Kanske är det omöjligt att våga där majoriteten är för rädda. För du riskerar att bli ensam och ansedd som konstig. Trots att du gör det de flesta själv velat. Men att ta ansvar för andra är omöjligt.

Så gör det du själv behöver för att bli nöjd.

Att ha en relation behöver inte vara svårt. Man känner tidigt kemin mellan sig själv och en annan. Problemen börjar egentligen när man startar spelet. För de naturliga förutsättningarna ändras. Små förändringar av ens personlighet skapar ett förändrat gensvar…till sist är det två grundpersoner som bara gillar personen som den andre utger sig för att vara. Och det håller istortsett aldrig. För man orkar tillslut inte ljuga försigsjälv och sin partner.

Precis som med parfym eller mobilsignaler.

Vi attraheras av feromoner hos en annan människa. Det är naturen. Men vi människor har framställt parfymer som döljer vår sanna doft och attraherar andra parter än de som naturen skulle valt.

Fåglar hör och härmar  i vissa fall de mobilsignaler vi människor skapat. Deras lockljud förändras och de kan inte längre nå en partner.

I vår strävan efter lycka och framgång jobbar vi i mångt och mycket MOT naturen och försvårar för oss själva.

Vi måste lyssna på oss själva och våra känslor och undvika dessa spel och oskrivna regler som skapats till absolut ingen nytta. Gå genom livet som de individer vi är och inte bli den vi tror alla andra vill ha. Inte skapa intriger eller bekräftelsebehov hos andra för att själva bli bekräftade.

Om du testar att släppa spelet för en dag märker du snabbt att världen ser annorlunda ut. Vissa människor öppnar sig för dig och vissa människor drar sig undan. De människorna behöver du inte. Men de som stannar kvar kan visa sig mer värdefulla än du märkt från början.

Det är svårt. Men nödvändigt.

Och du kommer att märka skillnaden!

I snitt så har jag gjort 1,5 premiärer per år sedan 1997. Av någon anledning har det blivit svårare och svårare parallelt med att det känts allt enklare. Denna repperiod och premiär var den tyngsta hitills…

Har slitit oehört både fysiskt och psykiskt. Har tappat 6 kg och och slitit mitt hår vid flera tillfällen. Gått in i mörkret och bara hållit mig undan. Haft krismöten både med mig själv och övriga produktionsteamet. Funderade ett tag på att säga upp mig…

Men jag klarade det!

Jag  gör det inte perfekt men har nu fått självförtroende att jobba med det. Och jag gör det bra! Folk är nöjda…och kommer bli mer nöjda. Jag är….tillfreds men kommer jobba för att bli nöjd. Vilket känns skönt….innan ville jag ge upp.

Showen är fysiskt oerhört krävande….men kul att ro iland varje kväll.

Och jag hoppas ni kommer och kollar….