JesperJee

Det känns jobbigt att behöva skriva allt i svart hela tiden. De allra flesta av mina blogginlägg går åt det mörka hållet även om avsikten inte är denne. Men jag har mina funderingar och oftast rör de saker som jag tycker är fel eller vill ändra på…så på så sätt färgar det mina texter.

Jag är rädd! Jag har plötsligt överraskats av en livskris som smugit sig in vid sidan länge nu men som plötsligt totalt stångat mig av vägen. Det känns inte bra och jag vet inte vad jag bör göra nu. Prata med någon? Läsa rätt böcker? Medicinera?

Det känns galet! Jag känner mig galen! Dessa tankar fyller mitt huvud hela tiden. Program på TV får mig att grubbla, människor på stan….allt snurrar runt och jag lyckas inte gripa tag någonstans.

Att ifrågasätta mig själv när jag ser något så banalt som One Tree Hill eller Scrubs kan inte vara sunt. Att jämföra sig själv med karaktärer  från ett manus.

Exempel:

”JD i Scrubs verkar ju också vara en förvirrad 30+ nånting som drömmer sig bort och är barnslig men han har både körkort barn OCH jobbar som läkare på ett sjukhus!!! Så det betyder att han har en utbildning, ett stadigt jobb och en framtid….som inte jag har…”

ALLT DETTA FRÅN ATT SE EN  VANLIG HUMORSERIE PÅ TV!?!

Finns otaliga av dessa exempel.

Har vänner som startat företag, vänner som frilansar som sångare trots minimal kapacitet men ändå tjänar och placerar pengar, vänner som skaffar familj, vänner som kämpar sig genom tillvaron, vänner som inte har körkort men som jobbar på det.

Jag har ingen IDÈ!! Jag skräms av tanken på att jag om bara fem år är fyrtio år gammal och fortfarande står utan ambition eller plan, inspiration och mål.

Att jag inte lärt mig en massa av de saker de allra allra flesta plockat upp för länge sen. Det är inte charmigt längre…att inte kunna namnet på gator eller platser i Stockholm. Det är inte längre uppfriskande med en man som inte känner till sina räntor på de lån hans pappa hjälpt honom ta för att köpa lägenhet.

Det håller inte att fortfarande skylla på skyddet man byggde upp som panikångestdrabbad tonåring.

Jag har så många roliga verktyg att jobba med har jag alltid fått höra, men hur kommer det sig att alla de normala verktygen som behövs saknas??

Vad skall jag göra med mina talanger?

*Jag är duktig på att skriva men har ingen bra ide att skriva om.

*Jag är duktig på att sjunga men inte så duktig att jag kan få intressanta eller personliga jobb. För gammal för att bli ”upptäckt” och ej heller tillräckligt intressant.

*Jag är bra på att prata och få folk att skratta men inte tillräckligt för att göra karriär som komiker eller liknande. För jag har ingen erfarenhet som borde samlats in tidigare.

*Jag ser ganska bra ut men utstrålar en melankoli som får de mest positiva personer att dra sig undan.

*Är väldigt kärleksfull och romantisk men skräms av kärlek och krav.

Jag är livrädd för att hamna på gatan! Att bli en av dem som folk pratar om som ”han hade verkligen kunnat bli vad somhelst men något gick snett och det är tragiskt där han hamnat”

Folk säger till mig att det inte kommer hända, att jag är för driven och smart. Men jag tror dem inte…

Jag orkar knappt tänka längre! Jag har sådan fruktansvärd panik över hur jag skall klara av detta livet att jag inte kan fokusera på något! Allt känns för långt borta! Är det inte tid som saknas så är det pengar. Är det inte lust så är det ambition.

Kan inte vara min fars son längre och ha den livlinan kvar….Måste lära mig ta itu med saker själv. Bli en jämlike och ej ett barn !Men vart skall jag få orken ifrån? Gudarna skall veta att jag har energi nog att kritisera alla människor jag mött som har hybris och storhetsvansinne men det kan man inte bygga en karriär på.

Iochmed att jag skriver detta så förstår jag själv att jag behöver hjälp. Men av vem? Och hur?

Vill bara göra min familj stolt….vill inte vara ett misslyckande…

Tidigare räckte det med att bara vara en intressant person…..men det gör det inte längre….

Jag vill bli en riktigt människa. En fungerande människa! Som min familj inte behöver oroa sig för…..

Men just nu känns det väldigt långt borta….