Påväg mot ytterligare två veckor på båten. Som vanligt fast ändå inte. Ser fram emot rutinerna som infinner sig, träningen  och maten samt den stimuli min hjärna får av arbetet på scenen.

Men ändå så annorlunda. Blir detta mitt sista jobb i denna bransch? Jag har aldrig haft mentaliteten för det. Orkar inte smöra, tycka fina saker om allt mina kollegor gör bara för att skapa kontakter.
Orkar inte flirta och se mellan fingrarna med all otrohet som folk pga osäkerhet och lågt egenvärde inte ser några problem med. Och jag har inte drivkraften kvar. Folk är som oftast emotionellt störda i denna bransch och så även jag. Men jag vill ändra på det nu.

Har bränt så många broar nu att en fortsättning hursomhelst blir svår. Och vissa kollegor visade sina sanna färger och tappade mitt förtroende och min respekt.. Vill inte veta av det längre och stör mig hela tiden på hur tragiskt folk fungerar. Vad skedde med ärlighet och sanning?

Nyligen bröt en gammal kollega / vän kontakten med mig pga jag skriver som jag gör i  denna blogg. Att jag " fläker ut mig " och tyckte det var patetiskt. Jag kan bara anta att denna person, som jag  aldrig sagt ett ont ord om och trivts med, knappast själv har det så bra.
Men jag slutar ursäkta sådant nu...


Fick ett nej på senaste auditionen också. Mot mitt bättre vetande ifrågasätter jag om min talang räcker, om jag är bra nog eller borde lägga ner. För jobbigt att tänka så och det vore skönt att slippa det.

Den dagen kommer då allt sådant ligger bakom mig. Vore kul att få en glimt redan nu av vad den killen gör och hur han lever. Får väl vänta och se.


Och levande leta....