JesperJee

Vill bort

Trött på att gå bland andra

Trött på att låtsas bry mig

Trött på att inte veta

Trött på att ge upp

Vill lämna de som tror sig veta

Vem jag är

Vill inte börja om

Vill bara

Bort

Vissa dagar rasar man huvudstupa in i verkligheten! Det behöver inte ens ske något speciellt för att det skall hända.

Jag är förvisso expert på att oroa mig och stressa upp mig för saker men det betyder inte att det blir mindre allvarligt eller jobbigt.

Jag hatar att det finns folk därute som jag inte gillar och som jag inte ens respekterar som klarar att få igenom sina projekt eller t.om göra saker de brinner för…utan att kunna nåt!?! Varför kan inte jag göra det? Jag är ju grym!

Skämt åsido-är less på att vandra genom livet utan att lämna avtryck. Jag vill bidra med något! En bok, en skiva, ett verk, en konsert, kanske bara en låt. Kanske en familj.

Om andra kan. Borde inte jag då kunna? Eller tillhör jag procenten som hamnar på samhällets utsida?

Är rädd….

Ibland kommer den bara. Har inte analyserat tillfällena, ser inga samband eller tecken. Kan ha varit en bra dag, en bra vecka eller månad så bara…panik.

Oftast när jag är ledig, hemma, ensam. En tyngd i kroppen. Ingen lust att göra något, att umgås…Vill bara att tiden skall gå….men vet inte vad jag väntar på. Ibland känns det som att jag väntar på att ledigheten skall ta slut så jag får åka till jobbet igen…men även detta jobbet tar slut. Om 5 månader är det slut….igen. Vad händer då?

Jag  kan inte fokusera! Jag har fått så många gåvor i livet! Jag är duktig på ord, duktig på att skriva och rita. Jag kan sjunga och röra mig. Jag är rolig. Jag har bra känsla för färg och form.  Varför ger jag upp? Varför har jag inga idéer? Varför KOMMER inga idéer??

Jag tror att jag kanske stressar upp mig så att inget flödar fritt längre. Jag har så mycket jag skulle kunna göra men kan inte slappna av och låta det komma. Är tom på nåt sätt. Jag VET att det finns folk därute som inte har något de är direkt bra på. Folk utan talang men som klarar att leva. Klarar att sätta sig in i vadsomhelst och bara följa med strömmen. Leva ett vanligt Svensson-liv. Ett uttryck jag föraktat i hela mitt liv….men som jag alltmer börjar avundas. Jag har kämpat aktivt för att inte bli ”som dem” men kanske har det bara varit ren lathet….eller rädsla för att försöka och misslyckas. Ni som läst denna blogg förr har redan läst om detta…skriver om det ofta. Ni måste vara less på det vid detta laget. Gud skall veta att JAG är det!

Varför kan jag inte bli nöjd? Varför kan jag inte trivas med att vara mig? Varför kan jag inte acceptera det? Jag har skapat en depressiv person som ser ner på andras sätt att leva. Som har kastat in handduken och intalat mig själv att jag kommer att misslyckas.Trots mina starka sidor. Varför kan jag inte utnyttja dem. Ta vara på dem.

Jag är inte bättre….finns inga bevis för det. Jag vill bara göra något av mitt liv! Känns som min hjärna skall koka ibland. Tänker hela tiden. Och kommer inte fram till något. Det är svårt att förklara. Finns säkert ett medicinskt namn på det. Och jag är säkert inte ensam om det….

Kanske skall starta en stödgrupp på facebook. Men då måste fler personer sitta och älta samma sak som jag. Vet inte om jag eller andra skulle bli hjälpt av att veta att det finns fler.

Vill ha ett projekt! Vill vara kreativ…vet inte hur jag skall starta bara. Hur gör man? Har så många vänner som lyckats med det. Hur gjorde de?? Frågar men förstår ändå aldrig svaren jag får.

Någonstans är det som att jag planerar att misslyckas. Att bli killen folk plötsligt kommer ihåg men som bara försvann. Men försvinner jag…är det samtidigt många som kommer anse att de hade rätt. Och jag vill inte låta dem vinna! Men samtidigt är det folk därute som tror på mig och till dem vill jag på något sjukt sätt kunna säga ”Vad var det jag sa?” Så jag vinner…Det är helt sanslöst egentligen!!

Det är en kamp mellan hopp och förtvivlan. En kamp emot klockan på många sätt.

Vill bara finna fokus och en tro på migsjälv!

Det bör gå…

Jag är bara rädd

Och trött