JesperJee

Samma tid varje år blir jag lika förvånad över kylan, mörkret och alla juldekorationer som åker upp. Som att jag upplever det för första gången. Kommer jag någonsin kunna vara förberedd?

Tror julen kommer upplevas på samma sätt som alltid denna jul. Längtar på många sätt  tills jag har min egna familj så jag får känna stämningen, spänningen av att öppna paket som gått förlorad med åren. Nu är det mest nån form av prestige. Det är svårt att köpa saker till vuxna som de blir genuint glada över. En bok eller en slips….hur kul är det? Man har blivit för gammal för att det skall vara charmigt med något man gjort själv…Minns hur långt man kunde komma med målade makaroner fastlimmade på en planka ….eller en teckning….

Kommer fira julen ombord i år. Gjorde det för två år sen med. Hoppas det blir annorlunda i år. Var mitt i ett jobbigt uppbrott den gången, försökte hålla huvudet högt men det hela slutade med att jag betedde mig dumt i alla fall. Svartsjuk och bitter….inte ett bra sätt att fira julen på. Sen handlade det mest om att alla skulle bli så packade som möjligt….så för mig föll dagen platt.

Denna gång följer dock min far med. Bror firar med sin familj, mamma med sin och pappas flickvän med sin son. Så det blir Pappa och jag detta året. Trevligt!

Ett par dagar ledig hemma sen innan det nya året. Och som vanligt har jag stora drömmar….2010 är ett oskrivet ark. Hoppas historien inte upprepar sig…

Är redo för något nytt…

God jul!

Jag är ledsen. Jag blir ledsen när jag ser hur människor i min närhet tvingas kämpa. Kämpa hela tiden! Slås till marken och resa sig bara för att slås till ned igen. Det finns de som seglar genom livet, otacksamma. Varför skall de personer jag älskar vara tvungna att arbeta så hårt för minsta lilla?

Han har en oerhörd förmåga att tända hopp efter ett misslyckande, gång på gång, en otrolig kraft att leta nya vägar, att tro på bättre tider, ljusare dagar. Så det handlar inte om att dåliga tankar föder dåliga situationer. Han ser möjligheter, han tänker positivt, han drömmer och brinner för sina projekt. Jag har kallat honom naiv, dum, även till hans ansikte. Men sanningen är att jag beundrar honom. Så varför måste han drabbas av misslyckanden när andra kan ta lyckan för givet?

Jag blir så ledsen när jag ser hur lågan i hans ögon släcks. Även om bara  för en stund. När jag måste höra besvikelsen i hans röst när han säger ”Jaja, det gick inte som jag trodde men nu är jag en erfarenhet rikare!” Hör hur frustrerad han är, hur han vill göra allt för oss, sin familj. Hur han drömmer om en säkrad framtid. Det har han alltid gjort och vi har aldrig saknat något. Men jag vet att han vill mer…

Jag bara önskar att han slapp kämpa! Att hans drömmar och upphetsade glädje och barnlika nyfikenhet fick ge resultat någon gång! Han förtjänar det! Mer än någon jag känner…Istället är de som lyckas de personer som tar chansen att utnyttja honom. Utnyttja hans fantastiska förmåga att se något gott bakom varje hörn. Guld vid regnbågens slut Och sådana människor finns det många utav ….och de sover gott om natten.

Och jag hatar det!

Jag har jämfört mig själv med otaliga personer, sångare, artister, framgångsrika och lyckade, vackra och förmögna.

Men jag har bara sett upp till en enda människa! Och den personen har en okuvlig lust för livet och en aldrig sinande tro på att allt kommer bli bättre.

Jag önskar jag kunde vara som honom. Jag som lägger mig platt och kastar in handduken vid minsta tecken på svaghet eller problem. Jag som blivit bitter och inte ser handen framför ansiktet i allt mörker jag skapar. Men bitterhet och cynism känner han inte till. Bara hopp…Jag ser inte hans låga dagar, det är självklart att han har dem…men han tar sig alltid ur dem. Men hur länge orkar en man?

Jag önskar jag kunde få se honom lyckas. Få slappna av,  känna tillfredställelsen av att vinna. Seger!. Önskar jag kunde få uppleva den dagen han får flina i ansiktet på alla de som tvivlat på honom! Han skulle aldrig göra det öppet men jag vill unna honom upplevelsen. Och vet att den skulle smaka sött.

Jag önskar att jag kunde ge honom bara en bråkdel av allt han gett mig. För den tacksamhetsskuld jag står i är omätbar och evig. Men han skulle aldrig kännas vid den….

Universum har en kvot att fylla. Men verkar ibland ge till de rika och ta från de fattiga. Så skall det inte vara. En dag skall bägaren väga över åt rätt håll. En dag vet jag att han kommer få den lön han så väl förtjänat.

Det är mer än rätt

….det är rättvisa!

Pappa

- du kommer alltid att vara mitt mål att sikta mot-och jag kommer försöka-lika outröttligt som du-även om pilarna inte alltid når målet- kommer vi båda att lyckas -

Ibland slås man av insikten att man hållit fast vid något för länge. Det kan vara en känsla, en tanke, en idé…eller en person. Ibland allt i ett.

Jag är överdramatisk och fantasifull samt har i hela mitt liv haft filmer som spelats upp i mitt huvud. Filmer där jag  varit stjärnan, älskaren, hjälten, den missförstådda konstnären med mera. Så var det dock insikten jag kom till, att denna filmen inte skulle sluta som jag trott i alla dessa år.

På nyårsafton detta året är det tio år sedan jag var förlovad! TIO år!! Historien om hur jag träffade Henne är för mig, som innan bara haft trassliga ogenomtänkta, ogenomKÄNDA förhållanden , var precis som ur en film.

Platsen. Det första mötet. Sökningen till Memus 1999 i Stockholm. Alla hade olika tider , för de första proven var vi de enda där. Hennes tid låg före min precis. Minns hur jag nervöst försökte småprata lite. Hon pratade om sin pojkvän och jag har ett svagt minne av att jag trodde hon var en dryg ung Stockholmstjej som skulle vara övertydlig med detta så jag skulle veta att hon var upptagen.

När skolan började lärde jag känna henne som en helt ny person. Det var inte förräns långt senare det gick upp för mig att tjejen jag träffat den första dagen var Henne. Vi blev snabbt vänner, jag omedelbart förälskad.

Vi hade många och långa samtal. Om livet, musik, de personliga problem som vi båda slet med. Drömmar och framtid. Men hon hade sin pojkvän. Och jag ville inte ge mig tillkänna och förstöra något mellan oss….eller dem. Hade så många tidigare ofrivilliga sabotage i mitt bagage.

Året led mot sitt slut. Jag hade fått jobb utomlands och deras förhållande var över. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vad kunde jag göra? Jag skulle åka bara veckor senare och vara borta i ett år! Men fick rådet att åtminstone säga hur jag kände.

Så jag skrev ett mail.

Svaret kom direkt. Att hon blivit överraskad, att hon aldrig sett på vår relation som en sådan, aldrig sett på mig på det viset. Jag minns inte hur jag reagerade. Hade nog inte förväntat mig något annat. Veckan som följde kantades av timlånga samtal över telefon. Inte om oss eller romantik utan om alltmöjligt. För mig var det spännande…varmt…frustrerande lycka. Men så åkte jag.

Vår kontakt bibehölls via mail och den dagen hon skrev att hon tänk komma ner och hälsa på svävade jag . Nervöst travade jag av och an på hustaket där jag jobbade och höll utkik efter hennes transferbuss. Har många korta minnen av hennes besök men det starkaste är av vår sista promenad tillsammans. Vi pratade…om oss. Hon hade åkt ner med en väninna för att se hur hon skulle känna när hon såg mig. Men hur jag än försökte så kunde jag inte få henne att säga att hon fallit för mig. Hon var inte säker, visste inte.

Tillbakahållna tårar som brände när jag såg henne stiga på flybussen igen, bara för att sekunder senare välla över när jag inte längre kunde se henne. Förtvivlad grät jag bland palmerna bakom hotellet. Trodde det var över…

Men det blev vi! Hon fick jobb på Teneriffa bara 20 minuters flygtur från Gran Canaria där jag befann mig.

Jag reste över och den dagen på stranden när hon försiktigt sa att vi borde försöka kan jag fortfarande än i dag känna av i mitt bröst.

Det var en galen förälskelse för mig! Jag hade aldrig upplevt något liknande. Ett förhållande där man inte räknade dagar utan bara flöt med. En person man kunde se på och älska, tänka på och sakna…Har än i dag aldrig känt detsamma

Minns hur hon grät när jag friade till henne. Symboliskt på grund av vår ringa ålder men inte inte mindre på allvar. Ville bevisa för henne och alla runt omkring att hon var allt för mig! Minns hur hon blev matförgiftad första gången vi förlovade oss.. Hur vi bestämde oss att göra om det. Hur vi köpte nya ringar, äkta ringar, och förlovade oss igen. Soluppgången vid Cape Greco. Två människor, äkta kärlek, ensamma vid medelhavet en sommarmorgon på Cypern.

Men av någon anledning tog det slut. Och jag har frågat mig varför i tio år nu…Jag vet inte! Har inget bra svar men många funderingar. Och står nu inför ytterligare ett vägskäl.

Hon har alltid varit den jag kallat min stora kärlek. Inga förhållanden jag haft sedan Henne har funkat. Mycket tror jag pga rädslan att stänga dörren. Att hon en dag skulle stå där och vilja ha mig tillbaka….och jag skulle behöva lämna allt. För det skulle jag ha gjort.

Jag hade flera korta förhållanden där hon bara hade ett. Ett förhållande som varade mer än dubbelt så länge som vårt. Jag trodde mina chanser var förbi. Vi pratade sällan men när vi gjorde det så var allt som förr. Tvillingsjälar sa vi…ett band mellan oss sa vi. Och jag trodde någonstans det betydde att jag var samma person för henne som hon var för mig. Men sakta började det gå upp för mig att det inte var så

Vi sågs nästan aldrig. Hördes väldigt sällan. När vi väl gjorde det sa vi att vi, pga av vårt ”band” , inte behövde den fysiska kontakten utan alltid fanns hos varandra. Jag ville tro det….men har nu insett att det inte är så. Deras förhållade var starkt och mer seriöst än det vi hade…de flyttade ihop…levde tillsammans i en vanlig vardag. Växte tillsammans…

Jag levde kvar i det gamla. Hon såg mig aldrig som ”Den som gick förlorad” utan som en god vän. Jag förstod det och behövde få bryta kontakten för att skydda migsjälv.

Klarade mig i nästan ett år. Men kontakten upptogs igen. Det blev så. För många tecken att vi skulle höras. De var fortfarande tillsammans men jag slöt ögonen och drömde min romanversion där deras skulle ta slut och vårt ta vid igen. Jag kan nu ärligt säga att jag inte vet exakt vad jag kände efter så lång tid. Kanske bara ville tillbaks till de känslor som fanns då. Kanske sätter jag henne på piedestal där ingen kan nå henne bara för att jag är rädd för allt annat därute… Kanske.

Så kom den dagen då deras förhållande tog slut. Jag ville stötta men kände blodet rusa i kroppen på ett sätt som jag inte känt på många år. Upprymdhet…hopp. Men inget hände.

Vi har inte setts mer, vi har inte hörts mer…under de snart 7-8 månader som hon varit ”fri” igen har vi bara setts två gånger och kanske hörts 4…Jag vet att hon har mycket med jobb och andra saker som hon sliter med…..men också att de finns människor som hon regelbundet hör av sig till och regelbundet träffar…

Jag vet också att hon träffat någon ny…

Jag har väntat och hoppats i över sju år på att hon skall bli ledig och hinner knappt träffa henne två gånger på ett halvår innan hon träffar någon ny?

Så svart på vitt. Jag är inte den personen för henne. Jag är inte prioriterad i hennes liv. Jag är kanske inte ens mannen hon än gång hade en kärleksrelation med utan bara en tvillingsjäl från förr. Som de vänner man har som alltid finns där trots att man inte alltid har  kontakt. Jag har sådana vänner. Och jag försummar dem. Det kan gå år utan att jag hör av mig. Men vet att de finns där.  Är det så det skall bli med Henne?

I min roman fick vi varandra, hon och jag, igen. Efter många år och flera turer. Så blev det vi som de alltid var menat att vara.

Men i verkligheten har hon gått vidare. Vuxit upp. Blivit en annan. Med ett nytt liv där gammal kärlek inte finns utan bara vänskap. Där dörren är stängd…

I verkligheten går det inte alltid som huvudpersonen vill. Hon var min sagoprinsessa och jag fick vara prins ett tag. Glömmer aldrig känslan och kommer alltid att sakna den.

Önskar henne allt det bästa….

Och vänder blad…

"Jag sökte dig aldrig som jag sökt de andra. Jag fann dem aldrig som jag funnit dig"

Då var det snart här igen då, det nya året! 2010….vem hade kunnat tro det? Bara siffran får en att tänka på science-fiction. Men mycket mindre har förändrats än jag trott och samtidigt så mycket mer än man kunnat ana.

Det är lite min grej att se tillbaka på det gågna året och analysera samt se över de val och händelser som kommit i min väg. Men eftersom detta året varit så pass turbulent som det varit och med det att min bägare snart är fylld till max med saker jag vill lämna bakom mig så tänkte jag gå längre tillbaks i tiden…

Vart tog tiden vägen? Hur kan det vara så att jag nu i preluden till 2010 står inför ytterligare en metamorfos? Har alltid varit överdramatisk i mitt tänk men har alltid haft en önskan om att få vara nån annan…eller hitta vem jag är och trivas med det.

Turerna har varit många.

Som den gången jag på färjan över till konfirmationslägret stoppade mina runda små glasögon i fickan och blind återuppfann migsjälv som hip-hopande don juan bland ungdomar som då aldrig mött den späda oroliga ”nörd” jag varit…

Eller hur jag lämnade Umeå för gymnasium på annan ort och, trött på den person jag levt sedan konfirmationen, valde att klippa håret kort och stoppa skjortan i byxorna. Planen var att vara lågmäld och äkta, mogen och seriös…

Två år senare hade jag page, överdrivet stora kläder och var känd för att prata högst och mest samt klättra längs väggarna. Med facit i hand….inte den jag satte ut för att bli

Hur jag försökte fly från den man jag blivit på folkhögskolan. Sjuk av panikångest och med kväljningar hos frisören stålsatte jag mig och bad henne klippa av allt. Mina knogar vitnade när jag krampartat greppade armstödet under tyget hon täckt mig med och hoppades att en ny frisyr skulle göra mig till en ny person…igen Att ångesten skulle sitta i håret och avta i takt med varje test som föll till marken

Hur jobbet på Wallmans fick mig att försöka passa in i rollen som showkille, en roll jag sökt så länge och som jag trodde var den jag ville spela. Men det var också allt det var….ett spel.

Nu sitter jag här, snart 35 år gammal och undrar varför jag inte bara vågade vara mig själv? Varför jag inte tog vara på de äkta vänskaper jag ställts inför och hur jag kunnat spela spelet med alla de andra så länge. Varför var det så svårt? Jag har ju känt detta så länge…att jag inte var nöjd. Men bara ifrågasatt utan att agera.

Det är aldrig försent. Och jag är så glad för alla de vänner jag har, både gamla och nya, som låter mig säga det jag säger utan att dömma, som kanske inte nödvändigtvis håller med men som lyssnar och utbyter vetskap och insikter. Som inte kräver mer av mig än det jag har att ge för stunden.

Kanske har de alltid funnits där. Troligtvis har jag varit för stressad för att se det. Jag kan inte klandra någon för att det blivit som det blev. Det är vad det är…

Mitt val är nu att gå vidare. Vet inte hur och vet inte vart….stundtals lamslagen av skräck inför framtiden.

Men vet att jag har det som krävs för att leva….och att det finns människor vid min sida när jag gör mitt bästa såväl som när jag misslyckas…

Lee, Reichel, Maydotter, Sandra, Bouchra, Maria, Joanna, Sussi – Tid gör inte en vän bättre utan människan bakom vännen. Tacksam för allt!

Det känns jobbigt att behöva skriva allt i svart hela tiden. De allra flesta av mina blogginlägg går åt det mörka hållet även om avsikten inte är denne. Men jag har mina funderingar och oftast rör de saker som jag tycker är fel eller vill ändra på…så på så sätt färgar det mina texter.

Jag är rädd! Jag har plötsligt överraskats av en livskris som smugit sig in vid sidan länge nu men som plötsligt totalt stångat mig av vägen. Det känns inte bra och jag vet inte vad jag bör göra nu. Prata med någon? Läsa rätt böcker? Medicinera?

Det känns galet! Jag känner mig galen! Dessa tankar fyller mitt huvud hela tiden. Program på TV får mig att grubbla, människor på stan….allt snurrar runt och jag lyckas inte gripa tag någonstans.

Att ifrågasätta mig själv när jag ser något så banalt som One Tree Hill eller Scrubs kan inte vara sunt. Att jämföra sig själv med karaktärer  från ett manus.

Exempel:

”JD i Scrubs verkar ju också vara en förvirrad 30+ nånting som drömmer sig bort och är barnslig men han har både körkort barn OCH jobbar som läkare på ett sjukhus!!! Så det betyder att han har en utbildning, ett stadigt jobb och en framtid….som inte jag har…”

ALLT DETTA FRÅN ATT SE EN  VANLIG HUMORSERIE PÅ TV!?!

Finns otaliga av dessa exempel.

Har vänner som startat företag, vänner som frilansar som sångare trots minimal kapacitet men ändå tjänar och placerar pengar, vänner som skaffar familj, vänner som kämpar sig genom tillvaron, vänner som inte har körkort men som jobbar på det.

Jag har ingen IDÈ!! Jag skräms av tanken på att jag om bara fem år är fyrtio år gammal och fortfarande står utan ambition eller plan, inspiration och mål.

Att jag inte lärt mig en massa av de saker de allra allra flesta plockat upp för länge sen. Det är inte charmigt längre…att inte kunna namnet på gator eller platser i Stockholm. Det är inte längre uppfriskande med en man som inte känner till sina räntor på de lån hans pappa hjälpt honom ta för att köpa lägenhet.

Det håller inte att fortfarande skylla på skyddet man byggde upp som panikångestdrabbad tonåring.

Jag har så många roliga verktyg att jobba med har jag alltid fått höra, men hur kommer det sig att alla de normala verktygen som behövs saknas??

Vad skall jag göra med mina talanger?

*Jag är duktig på att skriva men har ingen bra ide att skriva om.

*Jag är duktig på att sjunga men inte så duktig att jag kan få intressanta eller personliga jobb. För gammal för att bli ”upptäckt” och ej heller tillräckligt intressant.

*Jag är bra på att prata och få folk att skratta men inte tillräckligt för att göra karriär som komiker eller liknande. För jag har ingen erfarenhet som borde samlats in tidigare.

*Jag ser ganska bra ut men utstrålar en melankoli som får de mest positiva personer att dra sig undan.

*Är väldigt kärleksfull och romantisk men skräms av kärlek och krav.

Jag är livrädd för att hamna på gatan! Att bli en av dem som folk pratar om som ”han hade verkligen kunnat bli vad somhelst men något gick snett och det är tragiskt där han hamnat”

Folk säger till mig att det inte kommer hända, att jag är för driven och smart. Men jag tror dem inte…

Jag orkar knappt tänka längre! Jag har sådan fruktansvärd panik över hur jag skall klara av detta livet att jag inte kan fokusera på något! Allt känns för långt borta! Är det inte tid som saknas så är det pengar. Är det inte lust så är det ambition.

Kan inte vara min fars son längre och ha den livlinan kvar….Måste lära mig ta itu med saker själv. Bli en jämlike och ej ett barn !Men vart skall jag få orken ifrån? Gudarna skall veta att jag har energi nog att kritisera alla människor jag mött som har hybris och storhetsvansinne men det kan man inte bygga en karriär på.

Iochmed att jag skriver detta så förstår jag själv att jag behöver hjälp. Men av vem? Och hur?

Vill bara göra min familj stolt….vill inte vara ett misslyckande…

Tidigare räckte det med att bara vara en intressant person…..men det gör det inte längre….

Jag vill bli en riktigt människa. En fungerande människa! Som min familj inte behöver oroa sig för…..

Men just nu känns det väldigt långt borta….