JesperJee

Ibland slås man av insikten att man hållit fast vid något för länge. Det kan vara en känsla, en tanke, en idé…eller en person. Ibland allt i ett.

Jag är överdramatisk och fantasifull samt har i hela mitt liv haft filmer som spelats upp i mitt huvud. Filmer där jag  varit stjärnan, älskaren, hjälten, den missförstådda konstnären med mera. Så var det dock insikten jag kom till, att denna filmen inte skulle sluta som jag trott i alla dessa år.

På nyårsafton detta året är det tio år sedan jag var förlovad! TIO år!! Historien om hur jag träffade Henne är för mig, som innan bara haft trassliga ogenomtänkta, ogenomKÄNDA förhållanden , var precis som ur en film.

Platsen. Det första mötet. Sökningen till Memus 1999 i Stockholm. Alla hade olika tider , för de första proven var vi de enda där. Hennes tid låg före min precis. Minns hur jag nervöst försökte småprata lite. Hon pratade om sin pojkvän och jag har ett svagt minne av att jag trodde hon var en dryg ung Stockholmstjej som skulle vara övertydlig med detta så jag skulle veta att hon var upptagen.

När skolan började lärde jag känna henne som en helt ny person. Det var inte förräns långt senare det gick upp för mig att tjejen jag träffat den första dagen var Henne. Vi blev snabbt vänner, jag omedelbart förälskad.

Vi hade många och långa samtal. Om livet, musik, de personliga problem som vi båda slet med. Drömmar och framtid. Men hon hade sin pojkvän. Och jag ville inte ge mig tillkänna och förstöra något mellan oss….eller dem. Hade så många tidigare ofrivilliga sabotage i mitt bagage.

Året led mot sitt slut. Jag hade fått jobb utomlands och deras förhållande var över. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vad kunde jag göra? Jag skulle åka bara veckor senare och vara borta i ett år! Men fick rådet att åtminstone säga hur jag kände.

Så jag skrev ett mail.

Svaret kom direkt. Att hon blivit överraskad, att hon aldrig sett på vår relation som en sådan, aldrig sett på mig på det viset. Jag minns inte hur jag reagerade. Hade nog inte förväntat mig något annat. Veckan som följde kantades av timlånga samtal över telefon. Inte om oss eller romantik utan om alltmöjligt. För mig var det spännande…varmt…frustrerande lycka. Men så åkte jag.

Vår kontakt bibehölls via mail och den dagen hon skrev att hon tänk komma ner och hälsa på svävade jag . Nervöst travade jag av och an på hustaket där jag jobbade och höll utkik efter hennes transferbuss. Har många korta minnen av hennes besök men det starkaste är av vår sista promenad tillsammans. Vi pratade…om oss. Hon hade åkt ner med en väninna för att se hur hon skulle känna när hon såg mig. Men hur jag än försökte så kunde jag inte få henne att säga att hon fallit för mig. Hon var inte säker, visste inte.

Tillbakahållna tårar som brände när jag såg henne stiga på flybussen igen, bara för att sekunder senare välla över när jag inte längre kunde se henne. Förtvivlad grät jag bland palmerna bakom hotellet. Trodde det var över…

Men det blev vi! Hon fick jobb på Teneriffa bara 20 minuters flygtur från Gran Canaria där jag befann mig.

Jag reste över och den dagen på stranden när hon försiktigt sa att vi borde försöka kan jag fortfarande än i dag känna av i mitt bröst.

Det var en galen förälskelse för mig! Jag hade aldrig upplevt något liknande. Ett förhållande där man inte räknade dagar utan bara flöt med. En person man kunde se på och älska, tänka på och sakna…Har än i dag aldrig känt detsamma

Minns hur hon grät när jag friade till henne. Symboliskt på grund av vår ringa ålder men inte inte mindre på allvar. Ville bevisa för henne och alla runt omkring att hon var allt för mig! Minns hur hon blev matförgiftad första gången vi förlovade oss.. Hur vi bestämde oss att göra om det. Hur vi köpte nya ringar, äkta ringar, och förlovade oss igen. Soluppgången vid Cape Greco. Två människor, äkta kärlek, ensamma vid medelhavet en sommarmorgon på Cypern.

Men av någon anledning tog det slut. Och jag har frågat mig varför i tio år nu…Jag vet inte! Har inget bra svar men många funderingar. Och står nu inför ytterligare ett vägskäl.

Hon har alltid varit den jag kallat min stora kärlek. Inga förhållanden jag haft sedan Henne har funkat. Mycket tror jag pga rädslan att stänga dörren. Att hon en dag skulle stå där och vilja ha mig tillbaka….och jag skulle behöva lämna allt. För det skulle jag ha gjort.

Jag hade flera korta förhållanden där hon bara hade ett. Ett förhållande som varade mer än dubbelt så länge som vårt. Jag trodde mina chanser var förbi. Vi pratade sällan men när vi gjorde det så var allt som förr. Tvillingsjälar sa vi…ett band mellan oss sa vi. Och jag trodde någonstans det betydde att jag var samma person för henne som hon var för mig. Men sakta började det gå upp för mig att det inte var så

Vi sågs nästan aldrig. Hördes väldigt sällan. När vi väl gjorde det sa vi att vi, pga av vårt ”band” , inte behövde den fysiska kontakten utan alltid fanns hos varandra. Jag ville tro det….men har nu insett att det inte är så. Deras förhållade var starkt och mer seriöst än det vi hade…de flyttade ihop…levde tillsammans i en vanlig vardag. Växte tillsammans…

Jag levde kvar i det gamla. Hon såg mig aldrig som ”Den som gick förlorad” utan som en god vän. Jag förstod det och behövde få bryta kontakten för att skydda migsjälv.

Klarade mig i nästan ett år. Men kontakten upptogs igen. Det blev så. För många tecken att vi skulle höras. De var fortfarande tillsammans men jag slöt ögonen och drömde min romanversion där deras skulle ta slut och vårt ta vid igen. Jag kan nu ärligt säga att jag inte vet exakt vad jag kände efter så lång tid. Kanske bara ville tillbaks till de känslor som fanns då. Kanske sätter jag henne på piedestal där ingen kan nå henne bara för att jag är rädd för allt annat därute… Kanske.

Så kom den dagen då deras förhållande tog slut. Jag ville stötta men kände blodet rusa i kroppen på ett sätt som jag inte känt på många år. Upprymdhet…hopp. Men inget hände.

Vi har inte setts mer, vi har inte hörts mer…under de snart 7-8 månader som hon varit ”fri” igen har vi bara setts två gånger och kanske hörts 4…Jag vet att hon har mycket med jobb och andra saker som hon sliter med…..men också att de finns människor som hon regelbundet hör av sig till och regelbundet träffar…

Jag vet också att hon träffat någon ny…

Jag har väntat och hoppats i över sju år på att hon skall bli ledig och hinner knappt träffa henne två gånger på ett halvår innan hon träffar någon ny?

Så svart på vitt. Jag är inte den personen för henne. Jag är inte prioriterad i hennes liv. Jag är kanske inte ens mannen hon än gång hade en kärleksrelation med utan bara en tvillingsjäl från förr. Som de vänner man har som alltid finns där trots att man inte alltid har  kontakt. Jag har sådana vänner. Och jag försummar dem. Det kan gå år utan att jag hör av mig. Men vet att de finns där.  Är det så det skall bli med Henne?

I min roman fick vi varandra, hon och jag, igen. Efter många år och flera turer. Så blev det vi som de alltid var menat att vara.

Men i verkligheten har hon gått vidare. Vuxit upp. Blivit en annan. Med ett nytt liv där gammal kärlek inte finns utan bara vänskap. Där dörren är stängd…

I verkligheten går det inte alltid som huvudpersonen vill. Hon var min sagoprinsessa och jag fick vara prins ett tag. Glömmer aldrig känslan och kommer alltid att sakna den.

Önskar henne allt det bästa….

Och vänder blad…

"Jag sökte dig aldrig som jag sökt de andra. Jag fann dem aldrig som jag funnit dig"