JesperJee

Då var det snart här igen då, det nya året! 2010….vem hade kunnat tro det? Bara siffran får en att tänka på science-fiction. Men mycket mindre har förändrats än jag trott och samtidigt så mycket mer än man kunnat ana.

Det är lite min grej att se tillbaka på det gågna året och analysera samt se över de val och händelser som kommit i min väg. Men eftersom detta året varit så pass turbulent som det varit och med det att min bägare snart är fylld till max med saker jag vill lämna bakom mig så tänkte jag gå längre tillbaks i tiden…

Vart tog tiden vägen? Hur kan det vara så att jag nu i preluden till 2010 står inför ytterligare en metamorfos? Har alltid varit överdramatisk i mitt tänk men har alltid haft en önskan om att få vara nån annan…eller hitta vem jag är och trivas med det.

Turerna har varit många.

Som den gången jag på färjan över till konfirmationslägret stoppade mina runda små glasögon i fickan och blind återuppfann migsjälv som hip-hopande don juan bland ungdomar som då aldrig mött den späda oroliga ”nörd” jag varit…

Eller hur jag lämnade Umeå för gymnasium på annan ort och, trött på den person jag levt sedan konfirmationen, valde att klippa håret kort och stoppa skjortan i byxorna. Planen var att vara lågmäld och äkta, mogen och seriös…

Två år senare hade jag page, överdrivet stora kläder och var känd för att prata högst och mest samt klättra längs väggarna. Med facit i hand….inte den jag satte ut för att bli

Hur jag försökte fly från den man jag blivit på folkhögskolan. Sjuk av panikångest och med kväljningar hos frisören stålsatte jag mig och bad henne klippa av allt. Mina knogar vitnade när jag krampartat greppade armstödet under tyget hon täckt mig med och hoppades att en ny frisyr skulle göra mig till en ny person…igen Att ångesten skulle sitta i håret och avta i takt med varje test som föll till marken

Hur jobbet på Wallmans fick mig att försöka passa in i rollen som showkille, en roll jag sökt så länge och som jag trodde var den jag ville spela. Men det var också allt det var….ett spel.

Nu sitter jag här, snart 35 år gammal och undrar varför jag inte bara vågade vara mig själv? Varför jag inte tog vara på de äkta vänskaper jag ställts inför och hur jag kunnat spela spelet med alla de andra så länge. Varför var det så svårt? Jag har ju känt detta så länge…att jag inte var nöjd. Men bara ifrågasatt utan att agera.

Det är aldrig försent. Och jag är så glad för alla de vänner jag har, både gamla och nya, som låter mig säga det jag säger utan att dömma, som kanske inte nödvändigtvis håller med men som lyssnar och utbyter vetskap och insikter. Som inte kräver mer av mig än det jag har att ge för stunden.

Kanske har de alltid funnits där. Troligtvis har jag varit för stressad för att se det. Jag kan inte klandra någon för att det blivit som det blev. Det är vad det är…

Mitt val är nu att gå vidare. Vet inte hur och vet inte vart….stundtals lamslagen av skräck inför framtiden.

Men vet att jag har det som krävs för att leva….och att det finns människor vid min sida när jag gör mitt bästa såväl som när jag misslyckas…

Lee, Reichel, Maydotter, Sandra, Bouchra, Maria, Joanna, Sussi – Tid gör inte en vän bättre utan människan bakom vännen. Tacksam för allt!